torsdag 30 september 2021

Konstrundan

September lidet mot sitt slut och det har inte blivit av att blogga. Dagarna flyger förbi, så mycket som keeps me busy... skrivarbetet (jag fick sitta i Författareföreningens arbetsrum i en vecka), barn och barnbarn, olika konstevenemang (Konstrundan och Helsingforsbiennalen), ett besök i Diktarhemmet i Borgå, filmfestivalen Kärlek och Anarki, Susanna Majuris utställning på Fotografiska museet... Däremellan lite planlösa vandringar i parker och kvarter som blev allt höstligare för varje dag som gick. 

I förrgår tog jag mig äntligen till Backasbrinkens simhall, det var ganska lite folk i bassängerna och utanför de stora fönstren flammade träden gula och röda. Ja, nu är hösten som vackrast här i södra Finland. Efter simningen vandrade jag genom Vallgårdsdalen, en fridfull oas mellan Backasgatan och Tavastvägen. 

I början av september ordnades Konstrundan igen med öppna ateljéer. Så här definieras Konstrundan, som sponsras av Kulturfonden, Konstsamfundet och andra finlandssvenska fonder och stiftelser:

Under ett veckoslut i september öppnar professionella konstnärer, konsthantverkare och formgivare dörrarna till sina ateljéer och verkstäder för allmänheten. Det centrala målet är att skapa möten mellan de kreativa aktörerna och besökarna.

Jag har inte deltagit i Konstrundan varje år, men nu inledde jag min runda på Stora Räntan/Harakka, holmen med konstnärshuset som jag i allmänhet ser på avstånd från klipporna på Ugnsholmen.

Det blåste friskt när jag tog förbindelsebåten till holmen och klättrade uppför backen tillsammans med konstnären Annette Arlander. Träden var fortfarande gröna, utanför det gråa betonghuset lyste de här gula plaggen på ett bykstreck:


På långt håll såg den här figuren ut som en levande människa som kikar på någonting intressant, kanske var det en fågelskådare, men när jag sa hej fick jag inget svar...


Konstnärshuset, försvarsmaktens före detta kemilaboratorium som höll holmen stängd för utomstående mellan 1928 och 1989, sett från utsiktsplatsen med en hisnande havsutsikt:


Den vackra trappuppgången är som ett konstverk med små nischer:


Vackra fönster i ateljéerna, ja, jag fotade ganska många fönster:




Som författare kan jag ibland avundas bildkonstnärer, visuella konstnärer som kan visa upp sina alster och berätta om tekniken som de tillämpar, arbetsprocessen, materialet som de använder. Återvinningsmaterial eller sådant som man hittar i naturen, eller det senaste high tech för videokonst, multidisciplinär konst... Grafiker, textilkonstnärer, skulptörer, keramiker, målare... 

Jag beklagar att jag inte har namnen på alla konstnärer som jag hade en pratstund med, men ska försöka ta reda på vem de var... Hur som helst så kändes det väldigt givande att få bekanta sig med dem alla. 


Annette Arlander i sitt arbetsrum. Jag har sett många av hennes videoinstallationer, som ofta följer den kinesiska zodiaken, t ex Tigerns eller Tuppens år (vilket jag också gjorde i romanen Den osynliga draken från 1980). 




Iiris Hälli i sitt arbetsrum, där hon bjöd på en kopp te. Hon har gett ut boken Kesä on paikka, saari on aika, dagboksanteckningar från Stora Räntan, varvat med meditativ, ofta pastellfärgad konst.



Utsikten från Stora Räntans klippor, där jag senast vandrade på vintern när man kunde ta sig dit över isen. Gråhara fyr skymtar till vänster vid horisonten...


Next stop: Kabelfabriken. Det var svårt att hitta rätt ingång eftersom innergården var delvis avspärrad på grund av Dansens hus-bygget. 





Marina Zitting i sin ateljé i Kabelfabriken. Hennes målningar kan ha suggestiva titlar som Vinden drar, Smultrongrund,  Rilkes Venedig, Sommarlek, Japonaise... 


I Keramikstudion, som presenterades så här:

Keramikstudion på Kabelfabriken har funnits i över 20 år. Just nu är vi fem medlemmar av vilka Katy Hertell, Eliisa Isoniemi, Nina Biström och Sarita Koivukoski visar sina verk under Konstrundan. I arbetsrummet skapas bruksföremål, skulpturer, porslinsbilder samt konstgrafik.


Väninnan Nina Biströms keramik, visserligen inte i Kabelfabriken, utan på en utställning under september månad i Malms kulturhus: 


Michael Rahikainen i sin ateljé i Kabelfabriken. Jag minns de inspirerande miljökonstutställningarna som han medverkade i, vid Rutiån i både Sockenbacka och Gamlas, på Stenudden i Hertonäs.  


Maaria Märkälä i sin ateljé i Kabelfabriken, vi hade en trevlig pratstund. Munskyddet matchar färgskalan i målningarna... Boken Pink Champagne om hennes konst har kommit ut i år, med text av Juha-Heikki Tihinen. 



Som tonåring dansade jag jazzbalett för Tamara Rasmussen och minns den coola "afrokvinnan" (ifall man får säga så) som förekom i skolans logo.  I dag för dottern Vivianne Budsko-Lommi vidare Tamara Rasmussens arv. 



Naturens egen konst, solbelyst ormbunke på Skanslandet. Jag återkommer till Helsingforsbiennalen i ett annat inlägg, i sinom tid... 


Höstliga färger i Vallgårds koloniträdgård: 


På Skanslandet när det stormade, jag i spegeln i Alicja Kwades steninstallation, som kommer att placeras i Fiskehamnen. Bakom mig syns Kungsholmen, där jag drabbades av en lätt ångest bland ödsliga bunkrar, höga klippor och lite kusligt susande skog.... 



Och nu är det redan den första oktober när jag gör de sista korrigeringarna i det här inlägget, mitt i natten.Hoppas ni kan njuta av höstens dagar med brutna färger och "gyllene glitter"...  Här i Vallgårdsdalen, där det kändes som att befinna sig någonstans långt borta och ändå så nära: 


Mina kära körsbärsträd i slutet av september:




October

O hushed October morning mild,
Thy leaves have ripened to the fall;
Tomorrow’s wind, if it be wild,
Should waste them all.

Robert Frost


tisdag 31 augusti 2021

Sommarens sista dag...

Sista augusti har alltid känts som sommarens sista dag, i min barndom och ungdom började skolan den första september. 

Jag ville se Helsingfors biennalen i dag på Skanslandet, men fick veta att konstverken som finns inomhus inte visades i dag. Så jag tog färjan till Sveaborg i stället och såg den spännande utställningen So long, thanks again for the fish, sponsrad av HIAP (Helsinki International Art Programme), med installationskonst av konstnärer från Hong Kong, bl a en stor flagginstallation av Luke Ching. Utställningen visas i den stora Levyhalli, en f d maskinhall. 


 

Vädret var soligt och sommarvarmt, men redan höst i den klara luften, svalt i skuggan, de första granna höstlöven i träden. Jag vandrade igen en massa på Sveaborg, var jättehungrig men Café Piper var redan stängt och pizzerian i närheten av Kungsporten hade en privat tillställning. Bra att ha åtminstone en vattenflaska med sig... 

När jag gick  förbi den stora gröna gräsmattan som finns i en sluttning strax före vallarna tänkte jag intensivt på min mamma och på den varma augustidagen i slutet av 1990-talet när vi satt där med barnen, David i kärran. Saknaden var stor... 

Jag såg en ung kvinna streta med sin barnkärra uppe på vallarna och en stund senare vid Kungsporten, där jag hjälpte henne att ta sig nerför trapporna.

Till slut sökte jag upp Café Valimo som finns ett stycke längre bort från Levyhalli och den dyrare restaurang Adlerfelt. Skönt och soligt på Valimos terrass strax intill marinan, där segelbåtar gled in och motorbåtar kom farande i sundet under den vita träbron. 

På 1980-talet kände jag en norsk konstnär som bodde i en av de här stora bostadskasernerna, då orenoverade. Tror jag alltid drömt lite om att bo på Sveaborg... I dag finns det ett vandringshem nära hamnen, har tänkt övernatta där någon gång. 


Sveaborgs bibliotek är antagligen stadens minsta:



På det ödsliga Café Piper med fin havsutsikt:




Skärgårdsidyll ett stenkast från stan:


Den stora gräsmattan, i dag syntes där bara gäss:


Spaghetti på trevliga Café Valimo:



På Sveaborg kan man stöta på alla möjliga historiska figurer med anknytning till militärliv och sjöfart...


Här lite minnen från mina augustidagar...

På Hiroshimadagen den 6 augusti samlades vi igen vid Tölövikens strand för att minnas atombombsoffren i Hiroshima i Nagasaki.  Arrangörerna är Finlands fredsförbund, Svenska fredsvännerna i Helsingfors, Helsingfors kyrkliga samfällighet och Tölö församling.

Laura Lodenius, som är fredsförbundets verksamhetsledare höll det inledande talet. Hon medverkar ofta i Yle Vegas Slaget efter tolv-debatter. Författaren och kosmologen Kari Enqvist talade om hur slumpen avgjorde att just Nagasaki blev bombat, den ursprungliga planen var att fälla bomben över grannstaden Kokura där det fanns en stor militärbas. Men på grund av det molniga vädret blev det Nagasaki i stället.

Det blåste friskt den kvällen, så friskt att lyktorna lätt slocknade där de flöt i strandvattnet. Några medlemmar från Pand, Konstnärer för fred, vandrade omkring med stora origamitranor. I Japan tror man att om man viker 1000 papperstranor så går ens högsta önskan i uppfyllelse. I dag blir det nästan outhärdligt att följa med händelserna i Afghanistan, läget där har präglat nyheterna de senaste veckorna, och man kan bara hoppas att det inte går riktigt illa, att det finns en möjlighet till internationellt samarbete och fred, vilket också Hiroshimakvällen vädjar för, världsfred, med lyktorna och tranorna...





Samma dag, den 6 augusti, dånade jaktplan ovanför staden, då det var flyguppvisning i Brunnsparken. Att evenemanget sammanföll med Hiroshimadagen kändes nog ganska konstigt. Här en bild av en helikopter, vars jämna smattrande fick mig att tänka på den inledande scenen i Coppolas Apocalypse Now, förlagd till kriget i Vietnam och med hänvisningar till Conrads Mörkrets hjärta, som ju skildrar en resa till Afrikas "inre" på Kongofloden, under den värsta kolonialtiden. 


Blomsterprakt i koloniträdgården i Vallgård, där jag tillbringade en varm vecka i början av augusti, strax innan vädret blev kallare och de regniga dagarna började. 


Kanske Vallgård kommer att producera sitt eget vin, ett friskt och fruktigt vitt vin, typ Chardonney eller Pinot Grigio, kanske med smak av nektarin, vanilj, mineraler och lime... ha ha, jag är definitivt ingen sommelière...


Koloniträdgården i Vallgårdsdalen, sedd från botaniska trädgården i Gumtäkt, övervakat av Pauluskyrkans torn: 


Ängen i Gumtäkt efter den långa torkan. I början av juli var den alldeles vit av hundloka:


Generös sopplunch på Café Kumpu i Gumtäkts botaniska trädgård: 



Från slott till koja... Jag besökte Ekuddens museum tillsammans med min syster och svåger, som jag inte sett på över ett halvt år.  Från Ekudden vandrade vi över bron till Fölisön, ett bekant ställe sedan min barndom. Det lönar sig att ha museikortet, vi tittade in i de olika byggnaderna, bl a fjärrkarelska Pertinoksa med ortodoxa anor. 




Museiguiderna var klädda i moderna folkdräkter, den här guiden var i färd med att sticka en lång knästrumpa: 


En vagga bäddad med en vacker röd filt och vitt spetslakan... Nu i ro slumra in, i bädden så fin, som blomman på äng, i en gungande sång... (Brahms vaggvisa)... 


Dagens baby i sin rullande "vagga", mitt barnbarn Joakim, nu fyra månader...


På Fölisön har tiden stannat, de här bodarna såg precis likadana ut i min barndom. Här ett antal år senare:


Min syster och jag på Fölisön i våra bylsiga barnkläder från 1950-talet. Min syster har en smal trädgren som käpp/svärd:


Michael och Cindy i juli 1994 på Fölisön, David föddes 1996. Jag hade en liten och billig Canon- eller Panasonic-kamera, icke-digital... Det svartvita fotot från 1950-talet är nog bättre, pappa hade en Kodak-Retina som tog bra och skarpa bilder.



Här lite bilder av stadens nyaste arkitektur, från Stoas gård med de blåa pelarna i Östra centrum till Fiskehamnens tornhus och Busholmens Victoria-kvarter, där jag nyligen såg Geoffrey Eristas fina soloföreställning Fennofobia på Viirusteatern...




 


Här ser man nog inte om det är sommar eller vinter: 



 Ulrikasborg anses vara väldigt "fashionabelt" och speciellt Jungfrustigen omnämns som en miljö i den nyaste finlandssvenska litteraturen eftersom den förekommer i Kaj Korkea-ahos nya roman Röda rummet. Philips Teirs senaste roman heter Jungfrustigen. Men jag tror att författare väljer vissa namn för att de helt enkelt låter bra och förvandlas till ett slags metaforer, en roman med titeln Skeppsredaregatan skulle inte låta lika bra, Kaptensgatan skulle kanske ge helt fel associationer. En bra lösning är att hitta på helt nya namn vilket Kjell Westö gör i Vådan av att vara Skrake, där han skildrar livet i Råberga, en fiktiv men ändå på något sätt bekant stadsdel. Eller Lars Sunds österbottniska by Siklax. 

Här en mindre glamorös del av Jungfrustigen, alla hus är verkligen inte jugendslott:

 

Själv bor jag "mellan Kaptenen och Jungfrun", ha ha, och har skrivit om Ulrikasborg i min roman Bastionerna från 2005. Ett kapitel heter Ulrikas borg och skildrar ett slags generationsskifte som pågår ständigt när trendiga unga flyttar in i orenoverade stora bostäder som kanske tidigare bebotts av deras far- eller morföräldrar, eller i små lägenheter i gårdsbyggnader med utsikt över kvarterets bakgårdar med porlande änglaskulpturer, syrenbersåer, forna häststall... 

Ett imaginärt slott seglar i luften, "och i slottets renoverade vindsvåningar med små fönster, sidorisaliter och kornischprydda runda torn bodde extremt förmögna familjer". 

Här en bild av Kaptensparken, i mitt tycke den vackraste delen av Ulrikasborg, och en innergård där jag nyligen såg en stor citykanin mumsa på fallfrukt, strax intill den porlande fontänen (inte min egen gård): 



Gård i Ulrikasborg med porlande fontän, äppelträd och syrenberså (citykaninen fattas):


Östersjödagen firades den 26.8. Det var fint på Sveaborg i dag, på klipporna nedanom vallarna. För en vecka sedan fick jag syn på Roska-Roope, en båt som plockar upp skräp från våra strandvatten:


Här plöjer Roska-Roope utanför Rönnskär, en Tallinnfärja syns vid horisonten:

 
Kanske de sista varma dagarna då man kan sitta på stranden och äta glass:


Men jag gillar faktiskt att gå i regnkäder, regnrockar har dessutom blivit populära. Min gula rock kostade fem euro på Galna Dagar... 



Violett järnvägsstation i Violetta skymningar... Ha en fin septembermånad!