Hemkommen från Kökar, där jag tillbringade två fina veckor på gästateljéns residens. Novemberdagarna var gråa, träden kala, förutom det sista guldet, mycket bruna och gula färger, rosenbuskarnas röda nypon.
Gästhamnen var igenbommad och öde, restaurang Havspaviljongen uppe på berget likaså, jag kan bara tänka mig hur det är på sommaren med alla fritidsbåtar, turister och cyklister, folk som övernattar i stugbyn.
Det var otroligt tyst och stilla, vilket passade mig bra, bara några småfåglar kvittrade, en enstaka kråka kraxade. Viken låg ofta spegelblank och en morgon var bryggorna och stenarna pudrade med frost.
Här lite bilder från närmiljön i Hellsö vid den smala Väster i Sundet-viken:
Jag blev speciellt förtjust i min bostad. Det stora köket hade grannblåa skåpdörrar och två fönster, sovrummet/arbetsrummet utsikt mot viken. När jag anlände var det alldeles mörkt, Johanna Henriksson, residensets kontaktperson, mötte mig vid färjfästet och vi körde den sju kilometer långa vägen till Hellsö. Först på morgonen såg jag den fina utsikten och gjorde min första promenad på strandvägen, förbi de röda bodarna och båthusen, mot den öde gästhamnen.
Stenen uppe på berget som syntes genom köksfönstret påminde om en smedjas smidesstäd:
Huset byggdes 1947 som Kökars hälsogård, här har många barn kommit till världen, vilket känns fint. Men i något skede blev det aktuellt med nya och modernare utrymmen för kökarbornas hälsovård.
I nedre våningens andra, rymliga bostad vistades två fotografer, Camilla och Sanna, från Tavastehus. Jag fick skjuts med dem till Kökars vackra gamla kyrka, butiken och Otterbötes bronsåldersboplats.
Uppe i övre våningen fanns ytterligare två bostäder, ett ateljérum och ett mysigt litet orangefärgat biblioteksskåp. Övre våningen var nu tom och ouppvärmd, men på sommaren befolkas den speciellt av bildkonstnärer som deltar i kurser som dras av konstnären Satu Kiljunen, som är bosatt på Kökar och som varit primus motor bakom gästateljéprojektet sedan 1990-talet. Många internationella gäster har vistats i gästateljén.
Jag tänker på Staffan, den svenska konstnären i Ulla-Lena Lundbergs roman Kungens Anna (1983), som stod och målade uppe på Kökars klippor och berg, där han sedan träffade den unga kökarflickan Anna. Det var 1930-tal, skildringen av Annas besök på strömmingsmarknaden i Helsingfors var oförglömlig, också hennes besök hos Staffan i Stockholm, som förorsakade blandade känslor hos henne.
Ja, är man född på Kökar, eller har man vistats där många gånger, längtar man nog alltid tillbaka. Jag vistades på magiska Källskär, "grevens ö", för tio år sedan, men bekantade mig inte då så mycket med fasta Kökar.
Min mamma hade en ålandsmoster, Maggie, vars man var lärare i Saltvik, så det känns bra att ha lite familjeband till Åland. Jag skrev någonting om Maggies dotter i min roman Jag gungar i högsta grenen. Hon gifte sig med en norrman och flyttade till Oslo, antagligen strax före den tyska ockupationen 1940. I min roman heter hon Siri, jag skildrar hennes besök med barnen 1945 på en simstrand i Drøbak, där vraket av det ökända tyska fartyget Donau låg i strandvattnet.
Jag har sett fina svartvita fotografier från 1930-talet med min tonåriga mamma och hennes ålandskusiner, utanför Kastelholms slott och vid vackra vikar, som i dag ser precis likadana ut.
En gammal radio förde tankarna till svunna tider, kanske Annas 1930-tal...
Havspaviljongen, sommarrestaurangen uppe på berget i november. Skylten är kanske inte så vacker, men syns på långt håll ute på fjärden:
Gästhamnens bastu där viken mynnar ut i öppet hav. De gråa, låga bergen på Kökar är vackra, men jag var helt felklädd för strapatser i den karga skärgårdsmiljön med hala klippor, vått gräs och drypande mossa.
Stadsfröken i Otterböte på Kökar, ja, min andra, korta rock var alldeles för tunn, och jag hade inga gummistövlar med mig. Trots det var humöret gott. Foto: Camilla Sipponen.
Strandbastun i Hellsös gästhamn:
Det sista guldet i lövträden:
Ljugarbänken i Hellsö gästhamn... Här borde politiker och kanske också romanförfattare ibland sitta och fundera över sina löften, beslut och skriverier...
Den röda åländska vägen i ett avskalat höstlandskap:
Berget sprängs när nya vägar byggs, stenblock forslas bort och grått grus läggs som underlag på vägen:
Höstskymning vid Väster i Sundet-viken:
Spegelselfie i mitt trivsamma rum, klädd i min småblommiga outlet klänning, design TH, som jag inte kunde låta bli att ta med mig, den är så skön att ha på sig... fast jag bytte nog kläder när jag klättrade upp på de gråa bergen....
Här tittar solen nästan fram:
Kökars Otterböte med lämningar efter en säljägarboplats från yngre bronsåldern ca 1000 år f Kr. Här hittades grunderna till nio hyddor, där säljägare övervintrade i väntan på vårens jaktsäsong, läser jag. Man har hittat keramikskärvor som härstammade från lausitzkulturen från södra Östersjön, det nuvarande Polen. Åh, tänk att säljägarna åt från fina tallrikar från sina hemtrakter! Havsnivån låg betydligt högre på den tiden och platsen erbjöd skydd mot väder och vind. Det var tyst och stilla på platsen nedanom berget, jag kunde nästan se säljägarna framför mig där de höll på med dagens sysslor och vandrade av och an mellan hyddorna. Platsen verkade omges av en speciell aura och energi, av någonting som gått förlorat och som vi har mycket att lära oss i dag. Ja, jag fingrade jämt på min mobil och tog en massa bilder, jag, en stadsbo från 2020-talets urbana Helsingfors.
Gästateljéns två andra stipendiater, fotograferna Camilla och Sanna (drömmer nog ibland om en fin kamera med långt objektiv...):
Kökars S:t Anna kyrka från 1784:
Stadsfröken på den fina utsiktsplatsen nedanom kyrkan:
Den första frosten på bryggorna, en morgon virvlade vita flingor utanför mitt fönster:
Jag gjorde cykelturer på de röda vägarna, en dag trampade jag till Klobbars gästhem med stugor, igenbommat för vintern. Ett vackert ställe vid en havsvik, fina båthus och olika platser för rekreation, en vedeldad bastu. Jag klättrade upp på det regnvåta berget för att titta på lusthuset och utsikten.
När jag trampade tillbaka mot gästateljén hände det pinsamma: jag valde fel väg vid ett vägskäl, men insåg det snart och vände tillbaka och valde en ny väg. Men även den vägen visade sig vara främmande... Det var som förhäxat! Var fanns fåren som betade i en inhägnad, var fanns vägen som ledde till Sommarängen, platsen med kommunala byggnader som äldreboende och dagis? Befann jag mig i Österbygge? Rennkläpp? Alla vägar såg likadana ut och ingenstans såg jag vägskyltar. Jag trampade flåsande uppför en backe och landskapet omkring mig blev allt ödsligare... Lyssnade jag riktigt noga kunde jag nästan höra säljägarnas enformiga röster bakom det mörka skogsbrynet.
Skymningen kom krypande och snart skulle mörkret falla, ett tätt novembermörker som var becksvart utan cykellampa (pannlampan som jag för säkerhets skull hade tagit med mig låg naturligtvis kvar i gästateljéns bostad). Jag fylldes av en lätt panik men det kändes för pinsamt att knacka på hos någon i ett hus där det lyste i fönstren. De flesta hus stod mörka och tysta.
Ja, vid sidan av romanen som jag haft under arbete i en längre tid gör jag anteckingar med tanke på kortprosa, ett slags mininoveller. I en text berättar jag om en japansk ung kvinnas vistelse i Finland, präglad av ett olyckligt kärleksförhållande. Hon heter kanske Mariko. Liksom många japaner älskar hon Tove Janssons böcker. Inspirerad av Sommarboken och Pappan och havet tar Mariko sig till en skärgårdsmiljö, kanske på Åland, där hon tycker sig se farmodern och lilla Sophia röra sig uppe på klipporna. Mariko hyr en cykel och liksom jag tappar hon bort sig på en ensam cykeltur. Utan min pinsamma erfarenhet på Kökar kunde jag kanske inte beskriva Marikos känslor när hon förtvivlad trampar fram på de främmande vägarna i augustikvällen som blir allt mörkare. Och bakom raden av smala trädstammar hörs säljägarnas skratt...
Själv samlade jag till slut mitt mod och stannade en bil som kom körande förbi fälten. Damen framför ratten lät höra ett roat skratt och hon undrade hur det var möjligt att gå vilse på lilla Kökar. Men visst är det möjligt för en "främling", och avståndena kan vara överraskande långa, landsarealen är ju trots allt 63km2.
Lusthuset på Klobbars för tankarna till lusthuset på Källskär. Jag skrev någonting om Grevens ö i min senaste roman, Jag gungar i högsta grenen. I min skildring flyter olika tidevarv ihop, tidigt 1900-tal med nutiden. Och istidens Källskärskanna, en jättegryta, har funnits där i över 100 000 år.
På hembygdsmuseet i närheten av gästateljén i Hellsö:
Spegelselfie i skomakarrummet där de gamla klockorna tickar och mäter tiden:
Redan lite julstämning i november, med Sanna, Camilla och Johanna i museets nya hus, byggt i gammal stil. Der märks kanske att det var ganska kallt i stugan:
Man får lust att krypa till kojs i den här sovkammaren, sova som ett mumintroll:
Dags att ta färjan hemåt, till Galtby i Korpo, de fina röda hamnbyggnaderna på Kökar:
Hjärtat som helt naturligt uppstått på berget i hamnen, kanske under istiden:
Adjö, Kökar, på återseende... Här syns kyrkans silhuett från färjan:
En färja avgår till Houtskär i Korpo. Åh, dessa fina vattenvägar i Åbo skärgård! Fast när bilköerna blir långa på sommaren krävs både tid och tålamod. Men Skärgårdsbussen får köra förbi bilarna.
Vi ses igen på Kökar, förhoppningsvis när det är sommar och gästhamnen i Hellsö sjuder av liv. Då kan jag kanske bada i gästhamnens bastu, simma i sundet och sedan äta en fiskrätt i restaurangen uppe på berget. Fast då kommer jag antagligen att sakna tystnaden och lugnet i november, de ödsliga vägarna, morgonfrosten som lyste vit på bryggorna.
öd
