Tove Janssons Trollvinter inleds med en skildring av den snöiga Mumindalen strax efter nyår, då det är mörkt, kallt och ensligt. Inga spår leder över bron, strömmen har hållit floden öppen, vattnet är svart, allt kantigt har blivit runt... (hittar inte mitt exemplar av Trollvinter i min kaotiska bokhylla, så jag citerar ur minnet).
Här en bild från Ugnsholmens klippor i går när en vitgrå dimma rörde sig från havet och temperaturen hade sjunkit till några minusgrader:
Strax efter nyår ordnas ljusfestivalen Lux i Helsingfors, ett välkommet evenemang som lyser upp januarimörkret. Minns inte när festivalen ordnades senast - var det i januari 2020, då de första rapporterna om ett nytt virus från Kina spred sig i världen, några månader före det kusliga lockdown i Finland (som bl a stängde gränsen till Nyland...)?
Men det minns jag att det nästan alltid har varit kallt på Lux-festivalen, och att jag ofta frusit ordentligt när jag stått någonstans på ett torg eller i en park och tittat på ljusverken, kanske en videoinstallation som projiserats på en husvägg.
Jag hittar mitt blogginlägg om Lux från den 11 januari 2018, i inlägget blickar jag också tillbaka på tidigare Lux-festivaler och nämner min absoluta favorit: spanska Agatha Ruiz de la Prades videoinstallation Corazon, som i januari 2014 projiserades på Domkyrkan. Jag fascinerades av det stadiga ljudet av ett bultande hjärta, av den enformigt klingande musiken med akustiska pianoackord, en musik som sakta växte i takt med de skiftande färgerna på kyrkans vita fasad, för att sedan avta samtidigt som färgerna försvann (för att visas på nytt om en liten stund). Jag minns människornas röster omkring mig på torget, deras rörelser när de kom och gick, silhuetterna uppe på kyrktrapporna.
Jag minns också att jag återvände till Senatstorget för att en gång till ta del av Corazon ljusverket, som jag också förevigade med den fina Nikonkameran som jag och mina barn hade på den tiden. En Corazon-fil finns lagrad någonstans på en minnessticka, kanske också i Google Drives hemliga skrymslen...
Men här lite bilder från årets Lux-festival. Första kvällen stod jag på Medborgartorget utanför Musikhuset och Ode, andra kvällen tog jag mig till Gräsviken (tyvärr missades jag ljuskonsten i Södervik och de verk som fanns närmare Olympiastadion - man kan och hinner inte se allt...):
Bilarna var autentiska bilar från Ukraina, bilar som förstörts av ryska bomber, vilket försedde verken med ett högst aktuellt, politiskt innehåll. Jag förhåller mig kanske lite skeptiskt till den här sortens konst, som riktar sig så starkt till våra känslor. Men visst ska konst beröra, ruska om oss, kanske också chockera, göra oss ledsna, ilskna, förtvivlade. En del av en verklighet från en krigszon, överförd till vår trygga existens i Helsingfors, lösryckt ur sitt ursprungliga sammanhang? En påminnelse om verkligheten i Ukraina.
Följande kväll tog jag metron till Gräsviken. Anna Nykyris och Kaisu Koivistos videoverk Turkoosi/Turkos projiserades på en husväg strax bredvid ingången till Kabelfabrikens innergård. Men stadens ljus omkring dämpade ner färgerna, som skiftade i olika nyanser av grönt och blått, virvlar av vitt skum, en studie i Östersjöns predikament, havsvattnet som påverkas av föroreningar, övergödning och blåalger. Den jämna strömmen av människor som gick förbi verket gjorde det också levande.
Konstverket är en halvmekanisk helhet som består av stänger, leder, hjul, kedjor och en motor som sätter dem i rörelse. I stängernas ändar går smala ljuskäglor längs den rutt som skapas och tecknar fram en form på en efterbelysande yta. Med tiden uppkommer en identifierbar bild. Konstverket behandlar människan som ett redskap för teknisk representation. Tekniken uttrycker ett önskemål och lyfter fram en form från sig själv.
Joakim Udd är visuell konstnär och ljusdesigner. Han har arbetat mycket med liveuppträdanden och scenkonst, inte bara med ljusdesign, men också med kuratering och produktionsplanering som gäller ljuskonstevenemang. I det konstnärliga arbetet intresserar han sig för dimensioner, minimalism och maximeringen av dem.
Ett vitt litet berg av snö på stranden, men efter ett par dagar kom Gumman Tö igen med sin kvast...
Kvinnorummet var en bästsäljande roman av den amerikanska författaren Marilyn French från 1977. Här ett kvinnorum på Stockmanns varuhus, inrett så där stereotypt kvinnligt med "romantiska" möbler, rosa pappersblommor, alltså loppis/vintage butiken Relove.
Åt en jättegod chiapudding och köpte sedan mitt livs första påse chiafrön. Ska experimentera lite med olika smaker, men det är viktigt att låta chiafröna svälla innan man äter rätten (folk lär ha nästan kvävts när de fått en klump torra chiafrön i matstrupen, samma gäller japanska mochi-bollar, som kan vara svåra att svälja). Tänker på lilla Anna i Mobergs Utvandrarna, som äter för mycket gröt på fastande mage och dör...
Stadens egna "ljusverk", de sista julgranarna på trettondag jul, eller "tjugondag Knut, nu körs julen ut..."
Loppiainen på finska. Epiphany... Och så finns ju Shakespeares Twelfth Night, aftonen före sjätte januari. Ortodoxa kristna firar julen enligt den julianska kalendern, den 7 januari. I år släcktes julljusen på stan två veckor tidigare, vilket var bara bra, man tröttnar på "champagneglasen" som löper längs Mannerheimvägen och fortsätter ända till Järnvägsstationen och Korvhuset...
Katten Figaro hoppade upp framför tv:n för att jaga fjällrävarna i Kimmo Ohtonen fina dokumentär Naalin paluu:
En annan favorit på Lux-festivalen var japanska Yasuhiro Chidas Analemma. Verket kan ses till slutet av januari på Kabelfabrikens Muu-galleri, så ni hinner ännu! Här en liten videosnutt:
