Gott nytt år! Another year over, a new one just begun, sjöng John Lennon...
I dag, den första januari, tittade solen fram och jag vandrade på eftermiddagen (efter att lite pliktskyldigt tittat på nyårskonserten från Wien...) till Ugnsholmen, där jag inte varit på några veckor. Mycket folk i farten, inte för blåsigt, temperaturen kring noll, kanske -1, ja, för vattenpölarna hade frusit till is och det låg fina isbitar på sandstranden, som glasskärvor...
Här några bilder från min nyårsvandring:
Nästan hela familjen, barn och barnbarn, drabbades av flunssa till julen, jag har sällan haft en sådan hosta (coronatestet var negativt). Sönerna kom till mig på julafton, men det blev inte av att träffa min dotter med familj.
Vi hade ingen gran i år, staden är full med julgranar, på nästan varje innergård, på torg, i varuhusen... Men här vaktar Figaro vår lilla gran av scrap metal:
Men jag medger att jag sprang lite omkring på butikernas rea på mellandagarna, köpte "sommarlångbyxor" för 14€. Jag föll för frestelsen och köpte en kimono på varuhusets "loungewear" avdelning... Jag i "loungewear"? Ha ha... Oftast ett slags tunnare morgonrock, helst av siden, som Hollywoodfruar har på sig... och som jag kommer att ta på mig när jag äter frukost och läser tidningen, sitter framför datorn innan jag klär på mig, eller kanske ute på mattbalkongen på en sval sommardag... Lite guldkant på vardagen? Men behöver jag den verkligen, den här rocken...
Who is peeking here:
Kunde inte heller motstå att köpa den här stora tomten åt mina barnbarn, här står tomten bredvid min fasters fina röda målning:
Så här brunt blev snöberget på Järnvägstorget efter ett par veckor av plusgrader. Tycker Ateneum är ständigt stängt för renovering... och under coronans lockdown var ju museet stängt... öppnas visst i april?
De första vårtulpanerna möter den blommande julamaryllisen. Jag har börjat tycka om vita tulpaner, och det gör katten Figaro också, trist att de vissnar så snabbt... Förgängligt är det världsliga livet, ett slags motto i den tibetanska 1100-tals yogin/skalden Milarepas verser...
Back to work, satt ett par gånger på det nya stora Espresso House. Här vid stängningsdags:
Historiska julkrubbor, speciellt sydamerikanska, är fina, som konstverk, man kan se sådana i olika skyltfönster på Alexandersgatan, här vid Stockmanns ingång:
De ryska missilattackerna mot Ukraina fortsatte, både på julen och nyåret. President Niinistös nyårstal var fint, mycket fokus på kriget i Ukraina.
Här projektet Uppdrag: Fredens fönster, i hörnet av Fabiansgatan och Alexandersgatan. Fem ukrainska kulturhistoriska byggnader återuppbyggda i form av pepparkakshus så som de var innan de förstördes av ryska bomber.
Jag tittade på Arto Tuominens dokumentär Äänisen aallot från 2011. Ääninen, på svenska Onega, är Europas näst största sjö. Tuominen åkte runt sjön, bekantade sig med vepsiska byar och Petrozavodsk. Han har gjort andra fina program om förlorade finska områden i Karelen, bl a den sexdelade Kannaksen kierros, om området kring Karelska näset. Min pappa föddes i Nykyrka nära Terijoki, min mamma bodde i sin barndom i Säkkijärvi vid Viborgska viken.
Jag såg också en del av Ville Haapasalos Silkkitie 30 päivässä från 2014, avsnittet från Uzbekistan. Jag har sett många delar av hans andra resor i det forna Sovjet förut, om Kaukasien, Sibirien, området vid Ishavet etc. Ofta hamnade han att balansera mellan censur och yttrandefrihet, just ingen ville framföra regimkritik, men det allra finaste var hans kontakter med helt vanliga människor, hemma hos dem i köket och vid matbordet, på torg och restauranger, kanske i en moské.
Kukkonen, Kukkonen, ropade någon åt honom på ett torg i Uzbekistan när de fick höra att han kom från Finland - de menade naturligtvis Kekkonen.
Tycker det är så synd att alla dessa kontakter och projekt i Ryssland nu är på is på grund av kriget i Ukraina, man kan bara hoppas att de återupptas när det äntligen blir fred och förhoppningsvis ett regimskifte i Moskva...
Här en skärmdunk från Arto Tuominens program, där han sitter i en hamn vid Onega och läser ur Olavi Paavolainens Synkkä yksinpuhelu, som handlade om Paavolainens tid som krigskorrespondent i samma trakter under fortsättningskriget:
Min äldre son Michael firade i dag sin födelsedag och fyllde 32, han är ett nyårsbarn. Han klär sig gärna i svart, men nu tog jag risken och köpte åt honom en off white polotröja, som jag hoppas han gillar, åtminstone passade den honom jättebra.
Önskar er alla ett Gott Nytt År 2023, med hopp om lycka och fred!
The new year arrived
in utter simplicity
and a deep blue sky...
Issa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar