måndag 19 oktober 2020

Oktoberdagar i Helsingfors, från Vik till Dal...

En fin lördag för två veckor sedan med "ungdomarna" och barnbarnet. För en gångs skull var alla fria från flunssasymtom och Cindy hade en välförtjänt ledig dag. Vi gjorde en utfärd till naturskyddsområdet i Vik och träffades utanför Viks Prisma, där jag aldrig varit förut. En cappuccino från kaffeautomaten, ja sitten mentiin...

Här finns Campus Vik med sina naturvetenskapliga fakultet, supermoderna glasbyggnader, över 50 växthus, olika laboratorier och forskningsinstitut, Livsmedelsverket, Finlands miljöcentral, Viks övningsskola.  Ja, och ekologiskt byggda bostadshus. 

Så jag beundrar och kanske lite avundas folk som studerar dessa vetenskaper! Biovetenskap, forskning i jord och skog, i farmaci och veterinärvetenskap. Molekyler, ekobiologi... I skolan var jag nog intresserad av biologi, botanik och zoologi, i hemligheterna i våra celler, i växternas och fåglarnas liv, människan som en biologisk varelse... Anemone nemorosa och Taraxacum officinale... Men i mina tonårsår mot slutet av 1960-talet talades det inte så mycket om miljö och ekosystem, biodiversitet, termer som ekologiskt fotavtryck, fossila bränslen, växthusgasutsläpp och klimatförändring var så gott som obekanta. Återvinning, problemavfall, avfallshantering... Så mycket förebyggande arbete som samhället kunde ha gjort för miljön i mina ungdomsår, jag vet inte vad forskarna och politikerna på den tiden ansåg om begrepp som hållbarhet och miljövänlighet. 

Vi vandrade i den varma oktobersolen förbi åkrarna som hör till Viks forskningsområden (inga kor såg vi!) och dök till slut in i den vackert höstliga skogen, Viks arboretum med träd som i studiesyfte importerats från andra delar av världen, bland dem den manchuriska björken från Sibirien... 

Vi klättrade upp i fågeltornet med utsikt över Gammelstadsviken med stränder som såg ut som ogenomtränglig våtmark. Vandaåns delta? Fiskehamnens två höga skyskrapor skymtade långt borta från ett nytt perspektiv. 5-åriga Olivia plockade stora gula lönnblad och fick emellanåt sitta på morbror Michaels rygg. 

Jag har redan citerat Södergrans höstdikter så nu får det bli en japansk hösthaiku av Basho (1644-1694):

この秋は 何で年寄る 雲に鳥

Kono aki ha/ Nande toshiyoru/ Kumo ni tori

In this autumn,

Why I get older?

The clouds and birds.










Från Vik tog vi oss till Gumtäkt och beställde take away pizza från populära Pizzeria Parmesan, varpå vi gick hem till Michael och Sanna som bor i Campus Gumtäkt. Här finns matematisk-naturvetenskapliga fakulteten, instituten för IT, fysik, seismologi och metereologi... Åh, just sådant som gör mig grön av avund... Tänk att jobba på ICOS - Integrated Carbon Observation System, eller Verifin - Finnish Institute for Verification of the Chemical Weapons Convention...  I mina öron låter det nästan som scifi...

På ett ställe i romanen som jag har under arbete nämner jag begrepp som algoritmer, kryptovaluta, AI och gensaxen, någonting som berättelsens ålderstigna kvinna inte mera vill veta om... Men årets Nobelpris i kemi gick faktiskt till forskningen kring gensaxen, dessutom till två kvinnor. Här kan ni läsa om priset:

Emmanuelle Charpentier och Jennifer A Doudna tilldelas årets Nobelpris i kemi. De får priset för den så kallade gensaxen, Crispr, som har revolutionerat möjligheten att klippa och klistra i arvsmassan med stor precision.






Från Gumtäkt gjorde jag ännu en kvällspromenad med Michael och Sanna till Gammelstadsforsen, mitt första besök där, skam till sägandes... Nu vandrade vi i skarven mellan Gumtäkt och Majstad med exotiska gatunamn som Syriagatan och Siamvägen, förbi fina gamla trähus och minnesmärket över Gustav Vasa som grundade Helsingfors år 1550, platsen där Helsingfors äldsta kyrka stått, Klockbacken med sin obelisk. Odlingslotter, en hästhage, gamla och supermoderna bostadshus bredvid varandra. Mycket att upptäcka i sin hemstad, lätt att bara "uggla" i sina egna hemkvarter...

En skylt i närheten av Villa Anneberg uppmärksammade hundra års jubileet mellan Finland och Japan, samma jubileum som firades i Tokyo på Finlands ambassad på våren 2019 när jag vistades på Youkobo-residenset i stadsdelen Suginami. Skylten vid Villa Anneberg informerade att det hade planterats blå iris vid blodigeldammen. Så fint!

Och sedan kom vi fram till den brusande forsen, omgiven av höstgranna träd. Voffelkaféet som vi ville besöka var redan stängt, men mycket folk i farten när vi vandrade över den lilla järnbron till Arabiastranden, där gäss fortfarande syntes på gräsmattorna. Återstår att vandra till Fårholmens naturstigar och fågeltorn. 

Alltid lika vemodigt att skiljas från ungdomarna, jag satte mig på åttans spårvagn och vinkade åt Michael och Sanna som i det fallande mörkret återvände hem till Gumtäkt.  






Följande veckoslut gjorde jag en runda på strömmingsmarknaden, som jag missade i fjol. Strömmingsmarknaden hör till hösten, jag minns Ulla-Lena Lundbergs fina skildring i romanen Kungens Anna, en Kökarflicka på besök i 1930-talets Helsingfors. 

Inte lika många försäljare och fiskebåtar som vanligt, på grund av coronan. Och Helsingfors Biennalen, som skulle gå av stapeln på Skanslandet, har skjutits upp till 2021. Paviljongen, inspirerad av jättegrytornas former, stod färdig i närheten av Saluhallen och doftade gott av trä. En äldre rysk dam bad mig fota henne uppe på paviljongens tak, varpå jag bad henne ta en bild av mig... 

Sedan åkte jag spårvagn (de flesta passagerare använder nu ansiktsmask) till Mejlans för att promenera i Centralparken, förbi hästhagen i Dal och över Aurorabron, där jag upptäckte minnesmärket över året 1918, på ett lite undangömt ställe, med dikter av Elmer Diktonius, Elvi Sinervo och Maiju Lassila ristade i stenen. 











Ett gult plank i Djurgården - vad finns bakom det? Eltsu, Djurgårdsplanen, där min yngre son tränade friidrott i många år ända sedan lågstadiet, då jag var hans friidrottsmamma (à la hockeymamma?)... Många fina minnen från de åren, träning och tävling, på vintern åkte jag till och med skridsko på isbanan medan David tränande inne i "Putki" tunneln. 

Så fin den gamla träporten är - och så fin Olympiastadion nu är efter renoveringen som pågick i många år. Dyrt blev det, astronomiska 350 miljoner euro... och många östeuropéer som arbetade med renoveringen lär ha fått dåligt betalt. Men matchen mellan Finland och Bulgarien den 11.10 öppnade igen Olympiastadion som Finlands mest kända idrottsarena. 






Efter att ha rundat Tölöviken med svanar och det lilla röda vattenkraftverket kände jag mig så trött och hungrig att jag blev tvungen att sätta mig på mysiga Art Café Taideterassi i Fågelsången med utsikt mot Finlandiahuset och Operan på andra sidan viken. Avgående tåg gled gnisslande på skenorna utmed bangården som leder till Böle med Tripla som nytt landmärke. 

Skymningen föll och det blev snabbt mörkt. Villorna i Fågelsången, bland dem författarhuset Villa Kivi, såg lite spökaktiga ut där de lyste i höstmörkret. 









På väg hemåt förbi det upplysta Finlandiahuset fick jag höra någon spela saxofon i mörkret, ensamma toner. Lite New York-stämning mitt i Helsingfors, mjuka toner som förde tankarna till "Bird" Charlie Parker, Sonny Rollins, John Coltrane - A Love Supreme...



Now in sad autumn/ as I take my darkening path...
A solitary bird

Basho



  Mina tre fina barn på hösten 1998...



onsdag 30 september 2020

Septemberdagar

Om hösten

Nu är det höst och de gyllene fåglarna

flyga alla hem över djupblå vatten;
på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret
och avskedet susar genom grenarna.

Edith Södergran




Long time no see... Det har inte blivit av att blogga på ett tag, men roligt om ni orkar "titta in" här... 

Nu börjar den vackraste "ruskan" i södra Finland med flammande träd och virvlande löv. 

I mitten av september fick jag igen vistas i koloniträdgården, tack för det, Thomas och Lasse! Det var fortfarande grönt och sensommarens blommor stod i blom, rosorna fick nya knoppar, solrosorna växte höga. Sakta men säkert kom hösten och blommorna vissnade, det bruna övertog det granna, de vitkindade gässens läten hördes i skyn när de samlades för att flyga söderut.. 

Äppel, störtregn och flammande solnedgångar. Jag hörde i väderleksrapporten att rök- och askpartiklar från bränderna i Kalifornien kan färga himlen blekt röd även i Finland.

I september firades Helsingfors Pride på distans, höststormen Aila drog över Finland från väster och vädret svalnade. Filmfestivalen Kärlek & Anarki blev inte inställd, men man satt glest i biosalongerna. 

När jag trampade hemåt lördagen den 26.9 var höstvädret ovanligt varmt. Jag fick syn på en folksamling på Johannesplan, dock inte ett idrottsevenemang, utan deltagare i Meskel-högtiden, som den etiopiska och eritreanska ortodoxa kyrkan firar till minne av det Sanna Korset, som den romerska S:t Helena enligt legenden hittade på 500-talet. Blåvita och blåröda kåpor, kvinnor i vita bomullsdräkter, präster med granna parasoll. 

Det enformiga mässandet lät vackert, "synkretisten" i mig jämförde det med de japanska Nichiren-buddhisternas sutrarecitation, med böneutropen som jag tyckte om att lyssna på i Marocko. Festen avslutas med att demera-brasan tänds, men jag stannade inte så länge eftersom jag började känna mig som en dum och nyfiken turist och inte ville störa människorna som firade sin egen privata högtid. Bäst att bara trampa hemåt, tacksam över att ha fått uppleva Meskel i min hemstad.

Jag minns de etiopiska jul- och påskfesterna som jag deltog i tillsammans med barnen på 90-talet, inbjuden av väninnan Siw Handroos-Kelekay, i dag kulturproducent på Nordhuset. Några gånger hölls festerna i ungdomsgården Ås på Aleksis Kivigatan, en byggnad vars ursprungliga funktion var någonting helt annat...  

Här kan ni skrolla på lite blombilder. Den lysande röda blomman (en dahlia?) påminner om ett slags korall i de tropiska vattnen - havsanemon, sjöros, sjöborre? Små bin vilade blickstilla på en blommas blekt lila kronblad, som om de redan gått i ide, sov sin vintersömn...










I am busy painting huge sunflowers.
Vincent Van Gogh

Äppelstigen, vart leder den? Knotiga gamla träd som dignar av äpplen, gröna, blekt gula, grannröda. Jag plockade äppel, också nyfallna, beklagade att jag inte nådde upp till de högsta grenarna, vågade inte klättra upp på stegen... Äpplena föll i marken med små dunsar, hårdare dunsar när de träffade den lilla Solgrönt-stugans tak. När jag nästa dag återvände till trädgården låg tiotals äpplen på marken, de halvruttna kastade jag i en tunna. 

Jag drack te i den varma septembersolen, te med äpplen. Jag såg mängder av äpplen i de olika trädgårdarna, de täckte bord, fyllde ämbar och lådor, spreds ut på marken, där de snabbt for illa.. 

I min barndom var äpplet ett omtyckt mellanmål, man satte tänderna i det och åt så mycket som möjligt av frukten. Har inte hört ordet äppelskrott på länge, det som blir kvar av äpplet... Ett halvätet äppel, what a waste... Minns inte att mina egna barn skulle ha suktat efter äpplen lika mycket som min syster och jag gjorde. Fanns det bara ett äppel kvar, delade vi det... Pappa kallade äpplet för fibeli, tror det var gammal helsingforsslang, med rötter i ryskan. 

An apple a day, keeps the doctor away... Den förbjudna frukten,  eller det förgiftade äpplet som Snövit biter i ... Jag tittade nyligen på den franska filmen Spetsknypplerskan, en favoritfilm i min ungdom, med Isabelle Huppert i huvudrollen. Hon skalar sakkunnigt persikor, som hennes nya pojkvän inte bryr sig om att äta, hon mumsar njutningsfullt på ett äppel, vilket stör pojkvännen som försöker koncentrera sig på att läsa... 

Hemma förvarar jag äpplena i kylskåpets grönsakslåda. De är vackra och fina, färdiga att ätas,  syrliga, vitaminhaltiga, superfood... Jag planerar att baka en äppelpaj, men det blir inte av. Äppelmos? I matbutiken kostar de inhemska äpplena nästan fem euro kilo... 









På kolonistugans veranda, mitt fina arbetsrum i eftermiddagssolen och när regnet strilade ner. En kväll hörde jag gässens genomträngande läten och fångade dem på en videosnutt när de i en väldig plog flög västerut över koloniträdgården, förmodligen från Arabiastranden. Men mot slutet av september, när det blev sommarvarmt igen, lär de ha återvänt... 

En dag såg jag kaninen, som Thomas och Lasse kallar Skutte, sitta på gräsmattan och mumsa på klövern. 




Vi är bortskämda med rinnande vatten, varmvatten, en diskho av rostfritt stål (vår är säkert närmare fyrtio år gammal men still going strong). I kolonistugan blir diskandet en speciell sysselsättning vid vattenkranen ute i trädgården. Jag värmer upp vatten, diskar först dricksglasen, de renaste tallrikarna, så som man gjorde på sommarstugan för länge sedan. Ett skilt diskfat för sköljvattnet. 

Man slösar inte med diskvattnet, man använder det förnuftigt, med eftertanke. När jag diskade hos min mormor i hennes mycket enkla kök på Skatudden kunde hon be mig att tvätta/skölja till exempel en trasa eller någonting annat som egentligen inte hörde till disken, eftersom det fanns så "bra diskvatten" kvar.  En kvarleva från hennes år som ung mor i Kuusamo och Säkkijärvi, där man bar in både ved och vatten. 



Den sista bilden från kolonistugan: Solgrönt... 



Några bilder från Helsinki Pride, med regnbågsflaggans färger målade på en avstängd skyddsväg vid Senatstorget. Ateneum och andra museer flaggade också med regnbågsflaggan. 





Efter ett störtregn fick vi en egen liten sjö i vårt hemkvarter. När en bil plöjde genom vattnet bildades svallvågor som nästan sköljde över mina skor när jag stod och fotade... 


Den etiopiska Meskel-högtiden firades på Johannesplan:



Ungdomsgården Ås, en ganska spooky byggnad med devisen Statutum est hominibum mori, Människans lott är att dö... 


Rosig kväll med den första höstfärgerna i början av september:



Stormen Aila drog över Finland. Jag gick ner till stranden på kvällen den 17. 9. för att ägna mig åt lite storm watching... Vinden var nordlig men inte så värst hård, de kraftigaste vindarna blåste tidigt på morgonen följande dag. Det blåste hårt i några dagar efter stormen och jag satt med en filt på axlarna på Green Hippo-restaurangens terrass på Fredrikstorget i det hippa och gentrifierade Rödbergen. I närheten finns Davids nya hem som han delar med en kompis i ett stort 1920-tals hus med trappor från A till F. Trapphuset är charmigt, även med flagande målfärg. 

På Kärlek & Anarki-festivalen såg jag den fina filmen The Last Black Man in San Francisco, om gentrification och drömmen om ett hus i det historiska Fillmore-kvarteret, sett ur två originella unga svarta killars synvinkel. Stiliserat och lite absurt, ett killgäng som ett slags grekisk kör i stadsdelen Hunters Point med giftavfall på stränderna. När Jimmie i slutet av filmen sitter i en liten guppande roddbåt med mäktiga Golden Gate i bakgrunden blir man djupt berörd. 







Har ni sett den rosa Bullbilen, Pullabiili? En braksuccé denna sommar, ett mobilt kafé. Här utanför Bio Rex, där filmfestivalens center var beläget. 




Kanske säsongens sista terrassbesök, med "vinets vita krans"... En ovanligt varm dag mot slutet av september, på restaurang Carusels nya takterrass, som jag testade för första gången. När solen gick ner blev det svalare, båtar kom och gick, också Tallinkfärjan från Västra hamnen (fast nu råder nya reserestriktioner pga av det ökade antalet coronafall). 

Här satt jag i "ensamt majestät" och njöt av den fina höstkvällen. Lär dröja ett tag innan de "vita flingorna faller"... 




Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...

Edith Södergran



I den här videosnutten kan ni se och höra gässen som flög över koloniträdgården i Vallgård.