En fin lördag för två veckor sedan med "ungdomarna" och barnbarnet. För en gångs skull var alla fria från flunssasymtom och Cindy hade en välförtjänt ledig dag. Vi gjorde en utfärd till naturskyddsområdet i Vik och träffades utanför Viks Prisma, där jag aldrig varit förut. En cappuccino från kaffeautomaten, ja sitten mentiin...
Här finns Campus Vik med sina naturvetenskapliga fakultet, supermoderna glasbyggnader, över 50 växthus, olika laboratorier och forskningsinstitut, Livsmedelsverket, Finlands miljöcentral, Viks övningsskola. Ja, och ekologiskt byggda bostadshus.
Så jag beundrar och kanske lite avundas folk som studerar dessa vetenskaper! Biovetenskap, forskning i jord och skog, i farmaci och veterinärvetenskap. Molekyler, ekobiologi... I skolan var jag nog intresserad av biologi, botanik och zoologi, i hemligheterna i våra celler, i växternas och fåglarnas liv, människan som en biologisk varelse... Anemone nemorosa och Taraxacum officinale... Men i mina tonårsår mot slutet av 1960-talet talades det inte så mycket om miljö och ekosystem, biodiversitet, termer som ekologiskt fotavtryck, fossila bränslen, växthusgasutsläpp och klimatförändring var så gott som obekanta. Återvinning, problemavfall, avfallshantering... Så mycket förebyggande arbete som samhället kunde ha gjort för miljön i mina ungdomsår, jag vet inte vad forskarna och politikerna på den tiden ansåg om begrepp som hållbarhet och miljövänlighet.
Vi vandrade i den varma oktobersolen förbi åkrarna som hör till Viks forskningsområden (inga kor såg vi!) och dök till slut in i den vackert höstliga skogen, Viks arboretum med träd som i studiesyfte importerats från andra delar av världen, bland dem den manchuriska björken från Sibirien...
Vi klättrade upp i fågeltornet med utsikt över Gammelstadsviken med stränder som såg ut som ogenomtränglig våtmark. Vandaåns delta? Fiskehamnens två höga skyskrapor skymtade långt borta från ett nytt perspektiv. 5-åriga Olivia plockade stora gula lönnblad och fick emellanåt sitta på morbror Michaels rygg.
Jag har redan citerat Södergrans höstdikter så nu får det bli en japansk hösthaiku av Basho (1644-1694):
この秋は 何で年寄る 雲に鳥
Kono aki ha/ Nande toshiyoru/ Kumo ni tori
In this autumn,
Why I get older?
The clouds and birds.
Från Vik tog vi oss till Gumtäkt och beställde take away pizza från populära Pizzeria Parmesan, varpå vi gick hem till Michael och Sanna som bor i Campus Gumtäkt. Här finns matematisk-naturvetenskapliga fakulteten, instituten för IT, fysik, seismologi och metereologi... Åh, just sådant som gör mig grön av avund... Tänk att jobba på ICOS - Integrated Carbon Observation System, eller Verifin - Finnish Institute for Verification of the Chemical Weapons Convention... I mina öron låter det nästan som scifi...
På ett ställe i romanen som jag har under arbete nämner jag begrepp som algoritmer, kryptovaluta, AI och gensaxen, någonting som berättelsens ålderstigna kvinna inte mera vill veta om... Men årets Nobelpris i kemi gick faktiskt till forskningen kring gensaxen, dessutom till två kvinnor. Här kan ni läsa om priset:
Emmanuelle Charpentier och Jennifer A Doudna tilldelas årets Nobelpris i kemi. De får priset för den så kallade gensaxen, Crispr, som har revolutionerat möjligheten att klippa och klistra i arvsmassan med stor precision.
Från Gumtäkt gjorde jag ännu en kvällspromenad med Michael och Sanna till Gammelstadsforsen, mitt första besök där, skam till sägandes... Nu vandrade vi i skarven mellan Gumtäkt och Majstad med exotiska gatunamn som Syriagatan och Siamvägen, förbi fina gamla trähus och minnesmärket över Gustav Vasa som grundade Helsingfors år 1550, platsen där Helsingfors äldsta kyrka stått, Klockbacken med sin obelisk. Odlingslotter, en hästhage, gamla och supermoderna bostadshus bredvid varandra. Mycket att upptäcka i sin hemstad, lätt att bara "uggla" i sina egna hemkvarter...
En skylt i närheten av Villa Anneberg uppmärksammade hundra års jubileet mellan Finland och Japan, samma jubileum som firades i Tokyo på Finlands ambassad på våren 2019 när jag vistades på Youkobo-residenset i stadsdelen Suginami. Skylten vid Villa Anneberg informerade att det hade planterats blå iris vid blodigeldammen. Så fint!
Och sedan kom vi fram till den brusande forsen, omgiven av höstgranna träd. Voffelkaféet som vi ville besöka var redan stängt, men mycket folk i farten när vi vandrade över den lilla järnbron till Arabiastranden, där gäss fortfarande syntes på gräsmattorna. Återstår att vandra till Fårholmens naturstigar och fågeltorn.
Alltid lika vemodigt att skiljas från ungdomarna, jag satte mig på åttans spårvagn och vinkade åt Michael och Sanna som i det fallande mörkret återvände hem till Gumtäkt.
Ett gult plank i Djurgården - vad finns bakom det? Eltsu, Djurgårdsplanen, där min yngre son tränade friidrott i många år ända sedan lågstadiet, då jag var hans friidrottsmamma (à la hockeymamma?)... Många fina minnen från de åren, träning och tävling, på vintern åkte jag till och med skridsko på isbanan medan David tränande inne i "Putki" tunneln.
Så fin den gamla träporten är - och så fin Olympiastadion nu är efter renoveringen som pågick i många år. Dyrt blev det, astronomiska 350 miljoner euro... och många östeuropéer som arbetade med renoveringen lär ha fått dåligt betalt. Men matchen mellan Finland och Bulgarien den 11.10 öppnade igen Olympiastadion som Finlands mest kända idrottsarena.
Efter att ha rundat Tölöviken med svanar och det lilla röda vattenkraftverket kände jag mig så trött och hungrig att jag blev tvungen att sätta mig på mysiga Art Café Taideterassi i Fågelsången med utsikt mot Finlandiahuset och Operan på andra sidan viken. Avgående tåg gled gnisslande på skenorna utmed bangården som leder till Böle med Tripla som nytt landmärke.
Mina tre fina barn på hösten 1998...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar