Aprilvandringar

I dag är det Valborgsmässoafton, den sista april. Den finska radiokanalen Radio 1 har en trevlig tradition, Päivän mietelause. En aforism, ofta ett diktcitat, läses upp strax före tolvslaget mitt på dagen. Dagens dikt var Katri Valas Huhtikuun viimeinen ilta (Den sista kvällen i april), som ingick i hennes debutsamling Kaukainen puutarha (Fjärran trädgård) från 1924. Dikten dryper av känslor och färger, skymningen är blå och ljudlös, månen en stor förvånad blomma. Var dröjer sångerna som förmedlar vårbäckarnas ursinne, frågar diktjaget, var dröjer tiden då gräsets alldeles för gröna blod blir nästan rött... Åh, vilka metaforer! 

Katri Vala hörde till gruppen Tulenkantajat, jag läste henne redan som tonåring då min mamma gav mig en antologi med dikter av de finska poeterna kring Tulenkantajat. 1928 insjuknade Katri Vala i tuberkulos och tillfrisknade aldrig helt och hållet. Hon dog 1944 på ett sanatorium i Sverige, endast 42 år gammal. 

Ni kan besöka Katri Vala-parken i Sörnäs Wilhelmsberg, jag visste inte att hennes urna är nerlagd i parkens mur. Min pappa bodde som barn på Wilhelmsbergsgatan, i min senaste roman Jag gungar i högsta grenen har jag försökt föreställa mig hans barndom och ungdom i en ryskbaltisk familj i Helsingfors.

Det här är våren då allt känns annorlunda. Tiden går både snabbt och långsamt, vädret växlar, liksom humöret. Långsamt blir det gröna allt grönare, kanske blir det rött så som i Katri Valas dikt...

Jag försöker göra en liten promenad varje dag, come rain or shine. Den 16 april snöade det, äntligen fick jag se barnbarnet, om än på distans. Här rullar hon på en snöboll i parken. 

Här några bilder från Ärtholmen i april, jag visste inte att bostadsbygget redan börjat. Ett långt plank har målats av Armi Teva och Miia Puustinen vid Aaltouniversitet, konstverket, som var det vinnande bidraget i en tävling, heter Helsinki24 och skildrar livet i Helsingfors under ett dygn.

Social distansering? På Eirastranden och vid Brunnsparken... De första glasskioskerna har öppnat, man köar på behörigt avstånd...

Jag gjorde äntligen vårens första cykeltur och trampade till Busholmen och Gräsviken, där jag drack te med min väninna Nina på hennes trivsamma innergård nära Kabelfabriken. 

Förlovningen av Dennis Oppenheim

Wow arkitektur? F Secures kontorsbyggnad

Crusellbron som förenar Gräsviken och Busholmen

Jag har inte varit på Busholmen på över ett år, mycket nytt har byggts, och visst byggs det ganska tätt. Roligt med lite färger på de bruna väggarna, den kuperade parken med den blåa "löpbanan" verkar ganska konstgjord, men är ändå ett välkommet andningshål, en oas. Har ingen bild av parken... 

Hamlet All Inclusive på Viirusteatern, som står lika
ödslig som alla andra teatrar... 

Martin Enckells fina dikt finns på en vägg i Victoriakvarteret på Busholmen, först nu upptäckte jag den. Vi debuterade samtidigt i antologin Ny Lyrik 1974 och medverkade i tidskriften Fågel Fenix. Andra unga författare och skribenter som medverkade i Fågel Fenix var Thomas Wulff, Kjell Lindblad, Joakim Groth, Johan Donner, Tom Sandqvist och Susanne Ringell. 

Gräsvikens köpcenter var ödsligt, jag gick till den väldiga järnaffären för att köpa myrdosor, för att bekämpa myrorna som uppenbarat sig i källarstudion där min yngre son spelar musik. En solig kväll rastade vi katten Figaro och satte oss på en bänk för att dricka kaffe med blåbärsmuffins. När solen försvann bakom hustaken blev det verkligt kallt. Det har varit minusgrader på nätterna. 

Kö till Alko på valborgsmässoafton...

Hemma försöker jag ibland klä mig i kläder som jag sällan använder, inte bara i gamla collegebyxor och t-shirts. Här i en Desigualscarf och en över tio år gammal klänning från Sokos av det något obskyra tyska tantmärket s. Oliver, andra märken/brand i samma kategori är comma, Tom Tailor, och kanske Esprit... Jag har tänkt kommentera mode- och lifestylebloggare, men det får bli till en annan gång. 

Jag har varit ensam hemma på valborgsmässoafton, inget firande på stan, inga stora och högljudda gäng, vilket är bara skönt. Nu lyssnar jag på nattklassiskt och tar fram en bok, kanske Jamaica Kincaids Mon frère, eller Anne Swärds Jackie... Glad första maj, ha det bra! 

Tavlan med rastaflaggan är av Albert Artwell

Min roman från 1980 och ungdomsromanen från
2008... 

En mural i Vallgård som hyllar vårdpersonalen i deras
arbete under coronaepidemin 

Här är Katri Valas dikt i sin helhet, Huhtikuun viimeinen ilta:

Hiljainen ilta.

Räystäitten itku on vaiennut,

ja aurinko sukeltautunut pois.

Hämärä – sininen, äänetön –

on upottanut itseensä maisemat.

Tummasta metsästä,

pihkaisen suitsutuksen keskeltä,

ylenee kuu

kuin suuri, hämmästynyt kukka

keltaisena ja raikkaana

ja jää helottamaan sinistä taivasta vasten.

Niin kalpeaa ja kuollutta.

Missä viipyvätkään laulut,

joissa soi kevätpurojen raivokas hurmio

ja muuttolintujen kirkuva ikävä?

Missä viipyykään aika,

jolloin ruohon liian vihreä veri

näyttää miltei punaiselta?

Påskdagar

Glad Påsk! Ja, så värst glad känner man sig inte den här påsken, då allt känns så annorlunda. På finska säger man Hyvää pääsiäistä, God påsk, vilket låter neutralare, på engelska Happy Easter, vilket låter ljust och lyckligt.

Som barn älskade jag påsken, allt det färggranna, de gula påskliljorna (det fanns inga kruknarcisser på den tiden), påskkorten, våra få påskprydnader. Jag minns en grann papperslöpare, mormors broderade påskduk, men inte just något annat. Inga äggformade stearinljus och krimskrams som i dag säljs hos t ex Flying Tiger. Som barn gjorde min syster och jag en runda i de små kvartersbutikerna i Mejlans, från Varuboden till Elanto, till "kolonialvaruhandlarna" Kääpä och Heitto på Rönnvägen, och köpte påskägg som vi lade i en liten spånkorg...

Vår farmor i Berlin sände påskkort med påskharen som motiv, Osterhase, som ofta såg lite skrämmande ut, klädd i manskläder med en stor äggkorg på ryggen. I dag blir jag rörd av att se påskprydnader i de stängda butikernas skyltfönster. Ja, och i dag sitter många nallebjörnar i fönstren, avsedda att pigga upp barn som är ute och vandrar med sina föräldrar.

Mitt fönster i morgonsolen...

Och visst får man vara glad över att det är påsk, att det har blivit vår. Det känns som om jag inte firat påsk på länge, nåja, senast för två år sedan, då det var snö på marken och man frös om fötterna på Via Crucis som ringlade från Kajsaniemiparken genom Kronohagen och till Senatstorget... På våren för ett år sedan var jag i Tokyo, 2017 var jag i Sefrou i Marocko, 2016 i Berlin, på fina konstnärsresidenser.

Ett minne från Rabat i april 2017

Jag tänkte att jag inte skulle ha nämnt coronakrisen i det här inlägget, men faktum är att den sätter sin prägel på allt denna vår, på hela ens tillvaro, lägger sig som en skugga överallt, även när solen skiner. När jag fick syn på de första plexiglasen som skyddar kassabiträden i mataffärerna höll jag på att brista i gråt. För glasen finns ju där för att skydda kassabiträden från oss, de otaliga kunderna, av vilka somliga kanske bär på det smittande viruset.

Klädmärket Makias skyltfönster

Nya skyltar i närbutiken

Ingen köade i det tomma varuhuset...

Matkassar delas ut, men garanterat inte gratis, åtminstone
inte här... 

Ja, den här påsken blev en sorgens påsk, man sörjer det som nu pågår i vår värld. Helt ofattbart att höra om massgravar som grävs på en ö i New York för de avlidna som saknar anhöriga, om bristen på skyddsutrustning, det ökande antalet arbetslösa. Både rika och fattiga blir smittade, från prins Charles och Boris Johnson till de utstötta och fattiga. Där människor bor trångt och ohygieniskt blir risken att smittas mångfaldigt större. 

Själv har jag varit ganska mycket ensam de senaste veckorna, det känns lite ödsligt här hemma, men jag är inte den enda i den situationen... Jag tänkte åka metro till Mellungsbacka för att umgås på avstånd med Cindy och hennes familj, på deras gård, kanske också för att göra en liten promenad med dem. Men vädret kändes för kallt och ruggigt, visserligen klarnade det mot kvällen.

På morgonen vaknade jag till regnets smattrande mot fönsterrutan. I påsksöndagens mässa från Sibbo kyrka citerades Hosea: Han skall komma över oss lik ett regn, ett vårregn som vattnar jorden...

Jag är inte speciellt huslig av mig, men försöker hålla fast vid vissa traditioner: jag kokar ägg i lökskal och lagar en lätt variant av pasha (med vispgrädde, kvarg och yoghurt, här dekorerat med mandelspån och apelsinmarmelad)...

Fin påskmusik i radion, mycket oratorier, i kväll lyssnade jag också på Jazzklubben i den finska Radio 1-kanalens långa sändning. 

I går tittade jag på det fina programmet Atelier de conversation, om människor från hela världen, från flyktingar till affärsmän, som träffas i biblioteket på Centre Pompidou för att öva sig i franska. 

God fortsättning på påsken, håll er friska, i hopp om bättre tider (fast världen kommer nog aldrig att vara riktigt som förut, vilket kanske är bara bra, en början till någonting nytt). Själv kunde jag bra återvända till min barndoms levnadsstandard på 1950- och 60-talet, men det är så klart inte möjligt... 

Det blir en tidig körsbärsblomning i år. 

Överallt påminns man om "de rådande
omständigheterna"

Äntligen fanns det handsprit i butiken, det här ser
nog väldigt hemlagat ut...

Varje dag lite grönare...