Påskdagar

Glad Påsk! Ja, så värst glad känner man sig inte den här påsken, då allt känns så annorlunda. På finska säger man Hyvää pääsiäistä, God påsk, vilket låter neutralare, på engelska Happy Easter, vilket låter ljust och lyckligt.

Som barn älskade jag påsken, allt det färggranna, de gula påskliljorna (det fanns inga kruknarcisser på den tiden), påskkorten, våra få påskprydnader. Jag minns en grann papperslöpare, mormors broderade påskduk, men inte just något annat. Inga äggformade stearinljus och krimskrams som i dag säljs hos t ex Flying Tiger. Som barn gjorde min syster och jag en runda i de små kvartersbutikerna i Mejlans, från Varuboden till Elanto, till "kolonialvaruhandlarna" Kääpä och Heitto på Rönnvägen, och köpte påskägg som vi lade i en liten spånkorg...

Vår farmor i Berlin sände påskkort med påskharen som motiv, Osterhase, som ofta såg lite skrämmande ut, klädd i manskläder med en stor äggkorg på ryggen. I dag blir jag rörd av att se påskprydnader i de stängda butikernas skyltfönster. Ja, och i dag sitter många nallebjörnar i fönstren, avsedda att pigga upp barn som är ute och vandrar med sina föräldrar.

Mitt fönster i morgonsolen...

Och visst får man vara glad över att det är påsk, att det har blivit vår. Det känns som om jag inte firat påsk på länge, nåja, senast för två år sedan, då det var snö på marken och man frös om fötterna på Via Crucis som ringlade från Kajsaniemiparken genom Kronohagen och till Senatstorget... På våren för ett år sedan var jag i Tokyo, 2017 var jag i Sefrou i Marocko, 2016 i Berlin, på fina konstnärsresidenser.

Ett minne från Rabat i april 2017

Jag tänkte att jag inte skulle ha nämnt coronakrisen i det här inlägget, men faktum är att den sätter sin prägel på allt denna vår, på hela ens tillvaro, lägger sig som en skugga överallt, även när solen skiner. När jag fick syn på de första plexiglasen som skyddar kassabiträden i mataffärerna höll jag på att brista i gråt. För glasen finns ju där för att skydda kassabiträden från oss, de otaliga kunderna, av vilka somliga kanske bär på det smittande viruset.

Klädmärket Makias skyltfönster

Nya skyltar i närbutiken

Ingen köade i det tomma varuhuset...

Matkassar delas ut, men garanterat inte gratis, åtminstone
inte här... 

Ja, den här påsken blev en sorgens påsk, man sörjer det som nu pågår i vår värld. Helt ofattbart att höra om massgravar som grävs på en ö i New York för de avlidna som saknar anhöriga, om bristen på skyddsutrustning, det ökande antalet arbetslösa. Både rika och fattiga blir smittade, från prins Charles och Boris Johnson till de utstötta och fattiga. Där människor bor trångt och ohygieniskt blir risken att smittas mångfaldigt större. 

Själv har jag varit ganska mycket ensam de senaste veckorna, det känns lite ödsligt här hemma, men jag är inte den enda i den situationen... Jag tänkte åka metro till Mellungsbacka för att umgås på avstånd med Cindy och hennes familj, på deras gård, kanske också för att göra en liten promenad med dem. Men vädret kändes för kallt och ruggigt, visserligen klarnade det mot kvällen.

På morgonen vaknade jag till regnets smattrande mot fönsterrutan. I påsksöndagens mässa från Sibbo kyrka citerades Hosea: Han skall komma över oss lik ett regn, ett vårregn som vattnar jorden...

Jag är inte speciellt huslig av mig, men försöker hålla fast vid vissa traditioner: jag kokar ägg i lökskal och lagar en lätt variant av pasha (med vispgrädde, kvarg och yoghurt, här dekorerat med mandelspån och apelsinmarmelad)...

Fin påskmusik i radion, mycket oratorier, i kväll lyssnade jag också på Jazzklubben i den finska Radio 1-kanalens långa sändning. 

I går tittade jag på det fina programmet Atelier de conversation, om människor från hela världen, från flyktingar till affärsmän, som träffas i biblioteket på Centre Pompidou för att öva sig i franska. 

God fortsättning på påsken, håll er friska, i hopp om bättre tider (fast världen kommer nog aldrig att vara riktigt som förut, vilket kanske är bara bra, en början till någonting nytt). Själv kunde jag bra återvända till min barndoms levnadsstandard på 1950- och 60-talet, men det är så klart inte möjligt... 

Det blir en tidig körsbärsblomning i år. 

Överallt påminns man om "de rådande
omständigheterna"

Äntligen fanns det handsprit i butiken, det här ser
nog väldigt hemlagat ut...

Varje dag lite grönare...