Violetta skymningar: Marsdagar med social distansering

Plötsligt har världen förändrats, på ett sätt som man aldrig kunnat föreställa sig. Det var i början av januari som jag läste en liten notis i Hbl som rapporterade om ett nytt mystiskt virus som upptäckts i Kina och som inte var sars. Jag fäste mig vid ordet mystiskt, det lät lite överraskande, dramatiskt, olycksbådande, både kusligt och lite fascinerande...

Det har känts svårt att blogga, dagarna bara flyger förbi, fyllda av oro och ett slags förundran, men också av vardagsrutinerna, skrivarbetet, videosamtal med barnbarnet, flere telefonsamtal än vanligt. Man känner sig allmänt nedstämd. Man tvättar händerna otaliga gånger om dagen, försöker städa lite bättre, göra långa promenader... I matbutiken borde man kanske ha handskar på händerna när man plockar åt sig frukt och grönsaker. Otaliga obesvarade frågor. Hur länge lever viruset på olika ytor, varför insjuknar somliga svårare än andra?

Men nu hoppas jag blogga lite oftare (inte bara en gång i månaden), om än bara för att lägga ut bilder... Ja, bilder på vad då? Den nya verkligheten omkring oss, de folktomma gatorna, stängda museerna, butikerna och restaurangerna, infon på skyltfönstren: på grund av rådande omständigheter håller vi stängt tillsvidare...

Och ändå blir det vår och påsk, små löv spricker ut på buskar och träd, de första flyttfåglarna har anlänt...

Tomt café på Bulevarden...

Specialsändningar på tv, läget i Italien och Spanien som snabbt förvärrades och blev helt katastrofalt, och nu i USA, speciellt i New York. En väldig sjukhusbåt glider in i New Yorks hamn - ombord på den ska "vanliga" sjukhuspatienter, alltså inte coronasmittade, bli omskötta.

Sanna Marins regering som informerar om nya åtgärder i kampen mot viruset. Nya termer som används: beredskapslag, undantagstillstånd, att platta till kurvan, att hindra smittan från att spridas exponentiellt, flockimmunitet, resiliens, social distansering, försörjningsberedskapscentralen, karantän, krispaket.

Begränsningar i rörelsefriheten, om inte direkt utegångsförbud, ett sådant rådde när det var krig, när min mamma var ung på 1940-talet. Ibland tänker jag: gudskelov att mamma inte behöver uppleva det här, eller min mormor, som var ung sjuksköterska när spanska sjukan bröt ut efter första världskriget 1918, i Finland skedde det i kaotiska förhållanden efter inbördeskriget... Pappas två systrar dog i difteri under en epidemi på 1920-talet, en svår bakterieinfektion i svalget.

Jag skriver kanske mera om gångna decenniers epidemihot i ett kommande inlägg, jag minns Hong Kong-flunsan från min ungdom och någonting som hette musparatyfys, ett slags salmonella. Och sedan kom HIV på 1980-talet...

När folk hamstrade som värst för några veckor sedan rådde det en ganska obehaglig stämning i mataffärerna. I en mindre butik trängdes folk i kassakön med sina enorma lass med konserver, pasta och ris, djupfrysta varor, utan att bry sig om att hålla enmeters avståndet. Toapappret var slutsålt i många dagar.

I dag pratade och skrattade några tonåringar högljutt i matbutiken, på ett sätt som gick mig på nerverna... Ja, jag kände mig lastgammal när jag undvek dem. Visst är det viktigt att ungdomarna inte förlorar sin livslust, sitt goda humör. Å andra sidan - kan viruset spridas när folk pratar och skrattar i närheten av en, via mikroskopiskt små droppar i utandningen?

En främmande man kom emot mig i vår trappa, försedd med en svart ansiktsmask, vilket såg ganska kusligt ut... Det blir ett år sedan jag var i Tokyo och där vande man sig vid ansiktsmaskerna.

I Tokyometron 2019 under hanami, körsbärsblomningen...

Som författare har mitt vardagsliv inte förändrats så drastiskt, jag är van att sitta ensam hemma, jobba "på distans". Men jag rör mig inte mera så långt borta från hemmet, världen har krympt, visar sig bara i nyhetssändningar, på filmer. Kvinnliga regissörer har lyfts fram i mars, Agnes Varda, den svenska filmen Pojkarna, fina dokumentärer, från Imelda Marcos till biodlaren Hatidze i en avlägsen by i bergen i Nordmakedonien, serien Women make film...

Min krets är trång och mina tankars ring går kring mitt finger... (Södergran)

Min äldre son har lidit av en långvarig flunsa, min yngre son, som fortfarande bor hemma, rör sig onödigt mycket ute, han åker cykel i det kalla vädret och träffar sina vänner hemma hos dem. Han skulle medverka i en mångkulturell föreställning på teater Avoimet ovet, gruppen har repeterat i närmare ett år, men nu har alla teatrar stängt, alla konserter och övriga evenemang har blivit inställda.

Mest orolig är jag för min dotter som arbetar på jouren på en vårdenhet som också tar emot coronapatienter. För några veckor sedan var vårdpersonalen rädd för att skyddsutrustningen skulle ta slut, men nu är den faran över eftersom förrådet på försörjningsberedskapscentralen har öppnats.

I Italien och Spanien hyllas vårdpersonalen från balkonger, där folk står och sjunger och applåderar.

Storm på Ugnsholmens klippor

Penkis i Helsingfors 14.2. då epidemin redan
fanns med i bilden...

I dag kan jag inte umgås med dotter
och barnbarn som förut...

Min tårta blev en pannkaka...

Den 29 februari firade jag min födelsedag, min riktiga födelsedag, med en liten fest, antagligen den sista festen på länge. Jag tog fram mammas kaffekoppar och mormors vackra tekopp, klädde mig i min lite roliga, puderrosa linneklänning med volanger (som jag just aldrig tar på mig, känner mig inte riktigt bekväm i den, men gästerna tyckte den var chic...).

Mormor med barnbarnet

Majvor, Siw och Nina

Ungdomarna i vårt lilla öppna kök

Syster och bror på Tripla

Sista restaurangbesöket i mars

Författaren Pirkko Lindberg till höger, hennes
senaste roman är Hotell Hemlängtan

Fredsvännernas diskussionsmöte på Luckan i slutet av februari. Jonas Jungar från Svenska Yle föreläste om mediastrategier med fokus på mänskliga rättigheter. En liten, men intresserad publik med bl a Marianne Laxén, Ulla Klötzer och Pirkko Lindberg.

Jag har möblerat om i mitt lilla avlånga rum som är ett före detta kök och där barnen sov som små. Jag har en ny arbetshörna, det ganska nötta arbetsbordet var vårt matbord i min avlägsna barndom, en möbel som sedan var min mammas matbord och som jag har svårt att bli av med. Dagisfotografiet av Cindy och Michael togs kring 1994, Cindy var rädd för fotografen och hade gråtit lite, David föddes 1996.

Jag älskar bilden av Alice Walker, affischen är från Zone-galleriet som inte mera finns. Walkers roman The Color Purple filmatiserades 1985 med Steven Spielberg som regissör. Huvudrollen som den kuvade Celie spelades av Whoopi Goldberg, Oprah Winfrey hade rollen som Sofia som trotsar kvinnans roll, och speciellt den svarta kvinnans roll, i patriarkatet. När hon vågar trotsa en vit kvinna blir hon attackerad av en white mob. Ett hårt slag i ansiktet invalidiserar henne. Scenen finns på Youtube under rubriken Hell No...

Ja, jag hann "hamstra" några böcker på biblioteket innan biblioteken stängdes, jag valde några olästa finlandssvenska böcker och en roman av Claire Messud.

Jamaica Kincaids My Brother, i fransk översättning Mon frère, köpte jag på ett antikvariat i Nemours, och har fortfarande inte läst den till slut, älskar hennes lugna, avskalade stil... Boken handlar om författarens bror, som insjuknat i aids, och om den bristfälliga vård han får på den karibiska hemön Antigua. Det går långsamt att läsa på franska, men jag gör tappra försök... Ja, och nu borde jag öppna Marcel Proust-boxen, stor som en vinbox, och äntligen ta itu med På spaning efter den tid som flytt...

Tidigare sov jag uppe på loftbädden som byggdes i slutet av 1990-talet, nu finns där en massa "bråte" och nu hänger rödlila gardiner (violetta, eller purpurfärgade? The Color Purple...) ner från räcket och delar rummet. Rummet är ganska trångt, svårt att möblera, ser mysigare ut på bilden än i verkligheten... A room of one's own...

Ett före detta kök...

Jag hade tid till hälsostationen, fick tiden redan i början av januari, ingenting brådskande: en hudläkare skulle titta på ett födelsemärke som hade blivit mörkare och ändrat form, fast jag var ganska övertygad om att födelsemärket var helt ofarligt.

Jag funderade redan på att avbeställa tiden på grund av coronakrisen och rekommendeationerna att inte belasta vårdpersonalen med icke-brådskande ärenden/krämpor, men beslöt ändå att gå till hälsostationen. Där möttes jag av en vårdare nere i bottenvåningen, hon ville veta varför jag sökt mig dit och om jag led av influensasymtom. Jag var beredd på att vårdaren skulle ha mätt min temperatur, men hon gjorde det inte...

Så tyst och ödsligt det var i hälsostationens korridorer, idel tomma stolar i väntrummet. Till min lättnad bekräftade läkaren att födelsemärket var ofarligt... Rasvaluomi på finska...

Nere på gatan gick jag förbi en man som stod på trottoaren utanför hälsostationen och såg lite villrådig ut, han var väldigt tunt klädd i det kalla och blåsiga vädret. När jag gick förbi honom hostade han ljudligt, det lät riktigt "paha", en skrällande, ilsken hosta, och jag fylldes av motstridiga känslor. Jag höll andan och skyndade vidare, samtidigt som jag fick lust att ropa åt honom: varför står du här utanför hälsostationen och hostar? Stanna hemma om du är sjuk - men kanske mannen inte hade ett hem...

Jag berättar det här bara som ett exempel på hur starkt man reagerar i dag på grund av epidemin. Lätt att överreagera, bli lite paranoid? Men lurar det inte risker överallt där man kommer i kontakt med människor?

Från hälsostationen vandrade jag till Sinebrychoff-parken, dit jag ofta gick med barnen när de var små. Ett öppet daghem höll till vid den lilla bassängen och staden delade ut gratis mat åt barnen vid foten av tornet. Många minnen från soliga sommardagar i "Koffens" park...