Aprilvandringar

I dag är det Valborgsmässoafton, den sista april. Den finska radiokanalen Radio 1 har en trevlig tradition, Päivän mietelause. En aforism, ofta ett diktcitat, läses upp strax före tolvslaget mitt på dagen. Dagens dikt var Katri Valas Huhtikuun viimeinen ilta (Den sista kvällen i april), som ingick i hennes debutsamling Kaukainen puutarha (Fjärran trädgård) från 1924. Dikten dryper av känslor och färger, skymningen är blå och ljudlös, månen en stor förvånad blomma. Var dröjer sångerna som förmedlar vårbäckarnas ursinne, frågar diktjaget, var dröjer tiden då gräsets alldeles för gröna blod blir nästan rött... Åh, vilka metaforer! 

Katri Vala hörde till gruppen Tulenkantajat, jag läste henne redan som tonåring då min mamma gav mig en antologi med dikter av de finska poeterna kring Tulenkantajat. 1928 insjuknade Katri Vala i tuberkulos och tillfrisknade aldrig helt och hållet. Hon dog 1944 på ett sanatorium i Sverige, endast 42 år gammal. 

Ni kan besöka Katri Vala-parken i Sörnäs Wilhelmsberg, jag visste inte att hennes urna är nerlagd i parkens mur. Min pappa bodde som barn på Wilhelmsbergsgatan, i min senaste roman Jag gungar i högsta grenen har jag försökt föreställa mig hans barndom och ungdom i en ryskbaltisk familj i Helsingfors.

Det här är våren då allt känns annorlunda. Tiden går både snabbt och långsamt, vädret växlar, liksom humöret. Långsamt blir det gröna allt grönare, kanske blir det rött så som i Katri Valas dikt...

Jag försöker göra en liten promenad varje dag, come rain or shine. Den 16 april snöade det, äntligen fick jag se barnbarnet, om än på distans. Här rullar hon på en snöboll i parken. 

Här några bilder från Ärtholmen i april, jag visste inte att bostadsbygget redan börjat. Ett långt plank har målats av Armi Teva och Miia Puustinen vid Aaltouniversitet, konstverket, som var det vinnande bidraget i en tävling, heter Helsinki24 och skildrar livet i Helsingfors under ett dygn.

Social distansering? På Eirastranden och vid Brunnsparken... De första glasskioskerna har öppnat, man köar på behörigt avstånd...

Jag gjorde äntligen vårens första cykeltur och trampade till Busholmen och Gräsviken, där jag drack te med min väninna Nina på hennes trivsamma innergård nära Kabelfabriken. 

Förlovningen av Dennis Oppenheim

Wow arkitektur? F Secures kontorsbyggnad

Crusellbron som förenar Gräsviken och Busholmen

Jag har inte varit på Busholmen på över ett år, mycket nytt har byggts, och visst byggs det ganska tätt. Roligt med lite färger på de bruna väggarna, den kuperade parken med den blåa "löpbanan" verkar ganska konstgjord, men är ändå ett välkommet andningshål, en oas. Har ingen bild av parken... 

Hamlet All Inclusive på Viirusteatern, som står lika
ödslig som alla andra teatrar... 

Martin Enckells fina dikt finns på en vägg i Victoriakvarteret på Busholmen, först nu upptäckte jag den. Vi debuterade samtidigt i antologin Ny Lyrik 1974 och medverkade i tidskriften Fågel Fenix. Andra unga författare och skribenter som medverkade i Fågel Fenix var Thomas Wulff, Kjell Lindblad, Joakim Groth, J.O. Mallander, Johan Donner, Tom Sandqvist och Susanne Ringell. 

Gräsvikens köpcenter var ödsligt, jag gick till den väldiga järnaffären för att köpa myrdosor, för att bekämpa myrorna som uppenbarat sig i källarstudion där min yngre son spelar musik. En solig kväll rastade vi katten Figaro och satte oss på en bänk för att dricka kaffe med blåbärsmuffins. När solen försvann bakom hustaken blev det verkligt kallt. Det har varit minusgrader på nätterna. 

Kö till Alko på valborgsmässoafton...

Hemma försöker jag ibland klä mig i kläder som jag sällan använder, inte bara i gamla collegebyxor och t-shirts. Här i en Desigualscarf och en över tio år gammal klänning från Sokos av det något obskyra tyska tantmärket s. Oliver, andra märken/brand i samma kategori är comma, Tom Tailor, och kanske Esprit... Jag har tänkt kommentera mode- och lifestylebloggare, men det får bli till en annan gång. 

Jag har varit ensam hemma på valborgsmässoafton, inget firande på stan, inga stora och högljudda gäng, vilket är bara skönt. Nu lyssnar jag på nattklassiskt och tar fram en bok, kanske Jamaica Kincaids Mon frère, eller Anne Swärds Jackie... Glad första maj, ha det bra! 

Tavlan med rastaflaggan är av Albert Artwell

Min roman från 1980 och ungdomsromanen från
2008... 

En mural i Vallgård som hyllar vårdpersonalen i deras
arbete under coronaepidemin 

Här är Katri Valas dikt i sin helhet, Huhtikuun viimeinen ilta:

Hiljainen ilta.

Räystäitten itku on vaiennut,

ja aurinko sukeltautunut pois.

Hämärä – sininen, äänetön –

on upottanut itseensä maisemat.

Tummasta metsästä,

pihkaisen suitsutuksen keskeltä,

ylenee kuu

kuin suuri, hämmästynyt kukka

keltaisena ja raikkaana

ja jää helottamaan sinistä taivasta vasten.

Niin kalpeaa ja kuollutta.

Missä viipyvätkään laulut,

joissa soi kevätpurojen raivokas hurmio

ja muuttolintujen kirkuva ikävä?

Missä viipyykään aika,

jolloin ruohon liian vihreä veri

näyttää miltei punaiselta?