I koloniträdgården

Hälsningar från Vallgårds koloniträdgård, där jag fick vistas i mitten av juli i författaren Thomas Brunells stuga, medan han och Lasse var i Österbotten.  Det var fina, lugna sommardagar i koloniträdgården som ligger i en liten "svacka" mellan Vallgård och Gumtäkt, en verklig oas mitt i stan. 

Verandan blev mitt favoritställe, så fint det var att sitta där och skriva, lyssna på radio, eller bara titta ut över trädgården, som levde sitt eget hemliga liv och var i en ständig, långsam förvandling. Jag såg några flammande solnedgångar, jag såg en stor hare skutta bland rabatterna och en igelkott på andra sidan sandgången. 

Mitt på dagen var det för hett för att sitta i solen, då kunde man söka svalka på trädgårdssoffan i bersån. Solgröna löv flöt på vattentunnans mörkbruna yta, en sparv landade på tunnans kant för att dricka. Annars hade fågelsången tystnat nästan helt och hållet, jag såg koltrastar flyga upp bland planteringarna, men hörde inte deras sång. 

Den lilla "lekstugan" är döpt till Solgrönt efter Gunnar Björlings diktsamling från 1933.  Där kunde man också sova, skriva, kanske bara sitta och drömma bort sig...

En julidag

Bland rosor och jasmin, en sommardag

där jag är hemma.

Het är dag på äppelträd och rönnens bär som mognar,

för ett lätt vind går pillikt segel

under strandhäcken,

och min klippa högvattentäckt

och täckt av vita måsarna.

Gunnar Björling, Men blåser violer på havet (1936)

Ett solgrönt löv:

Jag besökte Thomas och Lasse i stugan i början av juli för att lära mig hur allt funkar och för att få nycklarna. Jag lärde mig att använda den nya gräsklipparen, förvånansvärt lätt för en "stadsfröken" som jag. Vart häller man diskvattnet? Innetoaletten i den allmänna bastubyggnaden rekommenderades i stället för torrtoaletten i trädgården. Allt som en bortskämd nutidsmänniska behöver fanns i stugan: kylskåp, spis, mikrovågsugn, radio och tv... Allt utom rinnande vatten, men det var lätt att tappa sitt kaffevatten från kranen i trädgården. Jag har alltid tyckt om vattenämbar, sprutkannor, krattor... 

Jag har besökt en otroligt trendigt inredd och renoverad stuga i Hertonäs koloniträdgård, men själv skulle jag nöja mig med en enklare stuga, likadan som Lasses och Thomas, med basic stuff. 

Vi åt soppa på koloniträdgårdens sommarcafé som håller öppet från onsdag till söndag. Sedan drack vi skumpa i bersån och Thomas bjöd på rabarberkräm med glass, egen rabarber från trädgården. 

Här ser ni Thomas två senaste böcker, som tillsammans bildar en fin helhet, med två mycket olika städer i fokus: Berlin och Helsingfors. 

Trots att det är högsommar tänkte jag återge en vintrig skildring av Helsingfors i Nocturnala män, arton taxiresor genom en grön metropol (TLAB, 2020):

Sumpskogen på Vårdö, de hemliga kärren. Spillkråkan som varnar för något när de flesta ännu sover. Allt detta varseblir jag, och havet och dofterna i vinden, när jag släntrar norrut längs Fredriksgatan. Långt innan den arktiska vintern når metropolen igen och flockar av snösparv yr över Gråhara. Innan molnen skingras och Jupiters svagblå punkt blir synlig ovanför de elektriska ljusreflektionerna från Tallinn.

Och nu är vi i Berlin, där partiklar från murens damm fortfarande yr i luften, på väg till en bar, som även jag besökte tillsammans med författaren Emma Juslin under vår fina residensvistelse i Wedding på vårvintern 2016:

Dagtid

Tageslicht

Ljuset simmar

Något vill ta plats. Händer. Lätta

steg över Weserstrasse. Tid

partiklar stannar

upp

Jag gavs en adress i Neukölln

och stiger in i Silver Future

Li Berlin (2017)

Koloniträdgården är öppen för allmänheten, ändå känns den väldigt privat och skyddad, där den breder ut sig nedanom Pauluskyrkan och Vallgårds höghus. 

Det kändes nästan som att resa någonstans långt bort när jag sedan om en vecka tog spårvagnen till Vallgård med min kappsäck och lilla ryggsäck med laptopen. Långt borta och ändå så nära. 

Den rödorangea lilla "bron" med tillhörande port i Thomas och Lasses trädgård för tankarna till torii-portarna som är ingången till en shintohelgedom i Japan. 

Så många olika blommor, röda, violetta, vita, gula, pink... Jag hade ingen aning om vad många av dem hette - hur ser malva ut?  Klematis? Akleja? Att odla blommor och sköta en trädgård är en konst i sig, lite magiskt, jag förstår nog att man kan bli hooked. Knoppar, slutna "kokonger" som plötsligt slår ut för att förvandlas till kungsliljor. 

Thomas Brunells bok Perenner för finländska trädgårdar (Schildts, 2006) är slutsåld, men kan beställas på biblioteket.

Bin surrade, enformigt och liksom lugnande, flög från blomma till blomma. I dag behövs bina och deras pollineringsarbete mer än någonsin. Tunga regndroppar blänkte på den utblommade alprosens blad. Hallonen mognade, det var bara att plocka och äta, eller blanda med yogurt... 

En dag förvillade sig en fågel in på verandan och flaxade en stund framför fönstret, innan den hittade vägen ut.

Här en sommarhaiku:

The short summer night.

The dream and real

Are same things.

Kyoshi

De sista pionerna fällde sina kronblad i koloniträdgårdens vattenränna.. 

En haiku om pionen:

The peony flower scattered

And accumulated

A few of the petals. 

Buson

Lunch på kaféet i Gumtäkts botaniska trädgård, för mig en ny bekantskap. Trädgården är en del av Naturhistoriska centralmuseet Luomus. Jag hann inte vandra omkring i trädgården eller bekanta mig med de geologiska samlingarna i herrgården som finns i trädgården,  utan trampade vidare på sonens cykel, till Arabiastranden. 

Det kändes fint att bekanta sig med Vallgårds och Arabiastrandens kvarter, för mig ganska obekanta. Jag har gått på buddhistmöten i ett av Backasgatans pastellfärgade hus och i ett hus med en enorm innergård på Sturegatan, jag tror huset har trappor från A till L. Sänder ett separat inlägg med bilder från Vallgård, Street Art, Tapio Wirkkala-parken på Arabiastranden... 

Blommor i regnbågens alla färger, klänningar/tunikor i regnbågens alla färger... Här hänger några av mina sommarklänningar från Indiska, de flesta mellan fem och tio, till och med femton år gamla, alla 100% bomull eller viskos. Ja, köper man en ny klänning per år hos Indiska (nästan alltid på rea!) blir det ganska många på femton år... Somliga behåller man i några år och ger sedan bort, andra använder man så flitigt att de nästan slits sönder, eller får bestående fläckar... 

Innan jag kom till koloniträdgården grävde jag i min garderob, sorterade, tvättade och strök... Den rödmönstrade till höger hade jag på mig nästan varje dag på sommaren för två år sedan, den gröna var min favorit för tio år sedan, den storblommiga har jag aldrig riktigt trivts i... Tog med mig en enda Indiska-klänning till kolonistugan - gissa vilken? 

The canola flowers.

The moon in the east.

The sun in the west.

Buson

Sönerna kom på besök en kväll. Michael har behållit sitt "corona"-skägg, han hoppas få flere projektjobb inom spelbranschen och 3D animation. David har lyckats få sommarjobb på en restaurang i Berghäll, ett populärt ställe bland stadsdelens "hipsters", i närheten av Torkelbacken. 

Det regnade med jämna mellanrum, kvällen kändes ganska sval och violetta moln seglade upp på himlen, åskmoln. Kring midnatt brakade det loss, regnet störtade ner, det blixtrade och mullrade när Tor dundrade förbi i sin vagn, på ganska nära håll, men det kändes ändå tryggt i den lilla stugan mitt i stan. 

Jag tog spårvagnen hem ett par gånger, och varje gång kändes det lika fint att återvända till kolonistugan, att dyka in i kvarteren med de smala sandgångarna, de små stugorna skymtande bakom häckarna och grindarna. En egen sluten värld? Långt borta från den pågående coronapandemin, de dåliga nyheterna...

Trädgården som metafor i poesin, kanske något sliten, ibland kuslig: sagans förtrollade trädgård, Prinsessan Törnrosas djupa sömn omgiven av slingrande rosor, den hemliga trädgården i Frances Hodgson-Burnetts ungdomsbok från 1909, den stränga tant Grön i sin gröna trädgård i Elsa Bescows bilderbok... I went to the Garden of Love (William Blake), New feet within my garden go (Emily Dickinson), The Manor Garden (Sylvia Plath). 

Omsluten av koloniträdgården tänkte jag naturligtvis på Södergrans dikt Den stora trädgården, en dikt som känns högtidlig och högtravande i sin idealism, till och med patetisk, men alltid lika berörande. De avslutande raderna låter som ett slags manifest:

Vi skola bygga ett galler kring vår trädgård
att intet ljud från världen når oss.
Ur vår tysta trädgård
skola vi giva världen ett nytt liv.

Jag tänkte också på Aleksis Kivis dikt Sydämeni laulu/Mitt hjärtas sång, som förekommer i slutet av romanen Sju bröder, och blev tonsatt av Sibelius. Tyvärr hittar jag inte Elmer Diktonius svenska översättning. Dikten handlar om ett litet barns färd till dödsriket Tuonela och avslutas med raden kaukana kavala maailma... Långt borta från den onda världen...

En trädgård vid foten av stadens höghus, Pauluskyrkans tegeltorn... Färggranna postlådor, en kristallkrona i ett växthus, olika slags portar, rosa eller rostiga... Plastflamingor i en trädgård - dem fotade jag inte... Sådana finns i USA, tretton på dussinet...

Här bor en hund med sin personal, stod det på ett staket, men det var en svart katt kom emot mig på sandgången... Sans souci, Sorglös eller ordagrant Utan bekymmer, stod det på en grind. 

Jag har tittat på andra säsongen av tv-serien Stugor, med Kasper Strömman som programledare. Intressant program, konceptet var ungefär detsamma som för två år sedan. Ja, vad är en sportstuga? Framtidens stuga, som en rymdfarkost - Matti Suuronens Futuro av glasfiberarmerad polyester från 1968? En stuga uppe i ett träd? En stuga av sten eller betong, av halm och lera? Hus som byggts på den omgivande terrängens villkor?

Ja, väljer ni Futuro eller en trendig stuga med minimalistisk inredning, eller kanske Körsbärsstugan i en koloniträdgård?

I Frankrike fascinerades jag av fönsterluckorna som fanns i byarnas gamla stenhus.  Kasper Strömman efterlyste fönsterluckor i sommarstugorna, här pryder de David Lagercrantz villa i Ingå:

Fint målade fönsterluckor i en kolonistuga:

Iris, junimånadens blomma i Japan, på grekiska betyder iris regnbåge:

Jag skrev ett långt blogginlägg, Drömmen om en stuga i september 2018. Då drömde jag om en stuga, en enkel mormors stuga någonstans nära en busshållplats. Jag gick och tittade på en stuga som var till salu på Stenudden i Hertonäs... Att jag i år fick vistas i en mysig stuga i Vallgårds fina koloniträdgård är jag oändligt tacksam för. Tack, Thomas och Lasse!

https://mariannebacklen.blogspot.com/2018/09/drommen-om-en-stuga.html

Konsthemmet Kirpilä och Villa Hagasund

Gjorde en liten konstrunda förra veckan med min syster och svåger, som jag inte sett på många månader. Vi träffades på Kiasma och såg utställningen Galen kärlek, ett urval (över 200 verk, mest målningar) ur Seppo Fräntis privata samling med fokus på finsk nutidskonst. Bland de utställda verken fanns några av Henry Wuorila-Stenberg, konstverk i starka färger som berör. Fränti minns vi också från gisslandramat på ön Jolo i Filippinerna år 2000.

Uppe i femte våningen fanns brittiska Ed Atkins Safe Conduct, en  videoinstallation/animation med flygstationernas säkerhetskontroller som tema och ett slags metafor, med ganska groteska inslag (inälvor, blod, kroppsdelar och annat roligt ställdes i plastlådorna på rullbandet,  "berättarjaget" avlägsnade sitt ansikte, som om det var en gnisslande gummimask), allt till takterna av Ravels Bolero...  Jag kunde ha stannat där ett tag till, bara för att lyssna på Ravels välbekanta och hypnotiska musik...

Från Kiasma vandrade vi vidare mot Konsthemmet Kirpilä på Norra Hesperiagatan, på vägen dit tittade vi in i Villa Hagasund, där utställningen Sinnestämning - Helsingfors 1939-1945 pågick. Författaren Anna Kortelainen är utställningens kurator. De utställda fotografierna och föremålen kretsar kring frågan hur civilbefolkningen mådde psykiskt under krigsåren med bombardemang, evakueringar, en ständig känsla av oro, rädsla och osäkerhet. Rapporter gjordes för underrättelsen, citat från dessa fanns med i utställningen. Stadens statyer skyddades mot splitter, tavlor från Ateneum packades in i trälådor för transport till andra orter. 

En aktuell hänvisning till nutiden fanns på små lappar, på vilka folk hade skrivit ner sina tankar och känslor under coronavåren. Lapparna ser ut som gammaldags kartotekkort av något slag med maskinskriven text, alltså skrivet på en gammaldags "analog" skrivmaskin med färgband, Remington eller Olivetti, numera museala föremål... 

Jag har i många år vetat om konsthemmet Kirpilä, men aldrig kommit mig för att ta mig dit medan det är öppet (onsdag och söndag eftermiddag). Museet omfattar hela sjätte våningen i ett funkishus från 1930-talet. Bakom Hesperiaparkens träd skymtar Fänrik Stålsgatans backe, min första skolväg! Jag började som sexåring i Töölön valmistava koulu (Tölö förberedande skola) och åkte ensam spårvagn från Granvägen i Mejlans... helt otänkbart för dagens sexåringar!

Sal efter sal öppnade sig i museet, läkaren Juhani Kirpiläs hem på 350m2 (ja, två rymliga bostäder var sammanslagna). Här ordnas också liedkonserter, queer guidningar och andra evenemang. Juhani Kirpilä (1931-1988) ärvde sina föräldrars konstsamling och fortsatte att utvidga den. Han skrev kolumner i Kauneus ja terveys-tidskriften och höll varje försommar en stor blomsterfest, då hästkastanjen blommade i Hesperiaparken. Han hjälpte Seppo Fränti att skapa sin egen samling och försedde honom med investeringsråd... 

Väggarna i konsthemmet var översållade med tavlor, de hängde kanske lite för tätt för att kunna absorberas vid ett första besök.  Finländsk konst från guldåldern, Edelfelt, Gallen-Kallela, Halonen, många målningar av Magnus Enckell och några av Helene Schjerfbeck. Åke Mattas och Yrjö Saarinen var nya bekantskaper för mig, tyckte inte om allt som jag såg och blev tvungen att "censurera" och beskära ett foto som finns i det här inlägget... nåja, kanske det var onödigt... 

Blev så glad över att se självporträttet av Elga Sesemann, som jag skrev om i inlägget Urbana möten på Ateneum och i Koffparken för två år sedan. Ja, bröderna Parlands mor hette Sesemann i sig själv, med balttyska rötter i S:t Petersburg (vilket min farmor också hade). Återstår att besöka Kaunas i Litauen, i Henry Parlands fotspår... 

Efter vår utställningsrunda landade vi på Senatstorget, där sommarens stora uteterrass hade öppnat samma dag. Social distansering hade tagits i beaktande, borden var glest placerade, vi spanade länge efter ett ledigt bord och när vi äntligen hittade ett började det regna...

Henry Wuorila Stenberg, Bodhisattvans löfte, 1998, Seppo Fräntis samling på Kiasma:

De finska krigsbarnens namnlappar på utställningen i Villa Hagasund:

Helene Schjerfbecks Konvalescenten och Gallen-Kallelas Lemminkäinens moder packades ner i en trälåda... 

På Konsthemmet Kirpilä:

Utsikt över Hesperiaparken och Fänrik Stålsgatan, där min första skola fanns. Apollogatans metodistkyrka syns med sin höga spira. 

Min syster fotade mig med Magnus Enckells Mater Dolorosa och Helene Schjerfbecks Smedsdottern på väggen:

Det dunkla ljuset i funkishusets stiliga trappa: 

Klickar ni på den här länken kan ni höra Ed Atkins berätta om verket Safe Conduct, och mitt lilla videoklipp tar er genom Konsthemmet Kirpiläs salar:

https://www.youtube.com/watch?v=eIBQ0gdFSe8

Ett utdrag ur min novell Vattenflickan (Östra centrum: ändstation, Schildts, 1984), som handlar om den sexåriga Marias besvärliga skolväg:

Ofta handlade mardrömmen on skolan och skolvägen, Maria sprang flåsande uppför den branta Fänrik Stålsgatan, skolväskan dunkade i ryggen, vinterkängorna skavde mot hennes smala, svaga fötter, hon svettades och håret klistrade vid tinningen på ett obehagligt sätt. Nu försenar jag mig, konstaterade hon och stannade andtruten i ett gathörn. Vart hon än tittade såg hon bara röda tegelhus, djupt nere i kloakerna dånade vattnet. Någonstans långt borta på skolgården ringde lärarinnan i en stor klocka, en silverfärgad vällingklocka.

  Minervagränden, läste Maria på en gatskylt, det blev bara värre och värre. Hon irrade omkring i de främmande kvarteren, Apollogatan, Tölögatan. Var fanns Fänrik Stålsgatan? Utanför en röd tegelkyrka hasade gamla kvinnor, klädda i svarta krimpälsar. Var farmor en av dem, med käpp i handen?

Maria åkte spårvagn till sin skola, hon tog antigen tian eller tolvan och steg av vid hållplatsen efter Mässhallen. När spårvagnen åkte förbi Finska Socker, sträckte hon på huvudet för att se en skymt av statyn som föreställde en flicka som räckte en sockerbit åt sin hund. Maria var mycket förtjust i statyn. När spårvagnen stannade utanför en affär med skylten Inva, visst hon att det var rätt hållplats och hon steg av. Hon traskade längs Norra Hesperiagatan, över Tölögatan och sedan till vänster genom parken och uppför Fänrik Stålsgatan.