Uppe i femte våningen fanns brittiska Ed Atkins Safe Conduct, en videoinstallation/animation med flygstationernas säkerhetskontroller som tema och ett slags metafor, med ganska groteska inslag (inälvor, blod, kroppsdelar och annat roligt ställdes i plastlådorna på rullbandet, "berättarjaget" avlägsnade sitt ansikte, som om det var en gnisslande gummimask), allt till takterna av Ravels Bolero... Jag kunde ha stannat där ett tag till, bara för att lyssna på Ravels välbekanta och hypnotiska musik...
Från Kiasma vandrade vi vidare mot Konsthemmet Kirpilä på Norra Hesperiagatan, på vägen dit tittade vi in i Villa Hagasund, där utställningen Sinnestämning - Helsingfors 1939-1945 pågick. Författaren Anna Kortelainen är utställningens kurator. De utställda fotografierna och föremålen kretsar kring frågan hur civilbefolkningen mådde psykiskt under krigsåren med bombardemang, evakueringar, en ständig känsla av oro, rädsla och osäkerhet. Rapporter gjordes för underrättelsen, citat från dessa fanns med i utställningen. Stadens statyer skyddades mot splitter, tavlor från Ateneum packades in i trälådor för transport till andra orter.
En aktuell hänvisning till nutiden fanns på små lappar, på vilka folk hade skrivit ner sina tankar och känslor under coronavåren. Lapparna ser ut som gammaldags kartotekkort av något slag med maskinskriven text, alltså skrivet på en gammaldags "analog" skrivmaskin med färgband, Remington eller Olivetti, numera museala föremål...
Jag har i många år vetat om konsthemmet Kirpilä, men aldrig kommit mig för att ta mig dit medan det är öppet (onsdag och söndag eftermiddag). Museet omfattar hela sjätte våningen i ett funkishus från 1930-talet. Bakom Hesperiaparkens träd skymtar Fänrik Stålsgatans backe, min första skolväg! Jag började som sexåring i Töölön valmistava koulu (Tölö förberedande skola) och åkte ensam spårvagn från Granvägen i Mejlans... helt otänkbart för dagens sexåringar!
Sal efter sal öppnade sig i museet, läkaren Juhani Kirpiläs hem på 350m2 (ja, två rymliga bostäder var sammanslagna). Här ordnas också liedkonserter, queer guidningar och andra evenemang. Juhani Kirpilä (1931-1988) ärvde sina föräldrars konstsamling och fortsatte att utvidga den. Han skrev kolumner i Kauneus ja terveys-tidskriften och höll varje försommar en stor blomsterfest, då hästkastanjen blommade i Hesperiaparken. Han hjälpte Seppo Fränti att skapa sin egen samling och försedde honom med investeringsråd...
Väggarna i konsthemmet var översållade med tavlor, de hängde kanske lite för tätt för att kunna absorberas vid ett första besök. Finländsk konst från guldåldern, Edelfelt, Gallen-Kallela, Halonen, många målningar av Magnus Enckell och några av Helene Schjerfbeck. Åke Mattas och Yrjö Saarinen var nya bekantskaper för mig, tyckte inte om allt som jag såg och blev tvungen att "censurera" och beskära ett foto som finns i det här inlägget... nåja, kanske det var onödigt...
Blev så glad över att se självporträttet av Elga Sesemann, som jag skrev om i inlägget Urbana möten på Ateneum och i Koffparken för två år sedan. Ja, bröderna Parlands mor hette Sesemann i sig själv, med balttyska rötter i S:t Petersburg (vilket min farmor också hade). Återstår att besöka Kaunas i Litauen, i Henry Parlands fotspår...
Efter vår utställningsrunda landade vi på Senatstorget, där sommarens stora uteterrass hade öppnat samma dag. Social distansering hade tagits i beaktande, borden var glest placerade, vi spanade länge efter ett ledigt bord och när vi äntligen hittade ett började det regna...
Helene Schjerfbecks Konvalescenten och Gallen-Kallelas Lemminkäinens moder packades ner i en trälåda...
Ofta handlade mardrömmen on skolan och skolvägen, Maria sprang flåsande uppför den branta Fänrik Stålsgatan, skolväskan dunkade i ryggen, vinterkängorna skavde mot hennes smala, svaga fötter, hon svettades och håret klistrade vid tinningen på ett obehagligt sätt. Nu försenar jag mig, konstaterade hon och stannade andtruten i ett gathörn. Vart hon än tittade såg hon bara röda tegelhus, djupt nere i kloakerna dånade vattnet. Någonstans långt borta på skolgården ringde lärarinnan i en stor klocka, en silverfärgad vällingklocka.
Minervagränden, läste Maria på en gatskylt, det blev bara värre och värre. Hon irrade omkring i de främmande kvarteren, Apollogatan, Tölögatan. Var fanns Fänrik Stålsgatan? Utanför en röd tegelkyrka hasade gamla kvinnor, klädda i svarta krimpälsar. Var farmor en av dem, med käpp i handen?
Maria åkte spårvagn till sin skola, hon tog antigen tian eller tolvan och steg av vid hållplatsen efter Mässhallen. När spårvagnen åkte förbi Finska Socker, sträckte hon på huvudet för att se en skymt av statyn som föreställde en flicka som räckte en sockerbit åt sin hund. Maria var mycket förtjust i statyn. När spårvagnen stannade utanför en affär med skylten Inva, visst hon att det var rätt hållplats och hon steg av. Hon traskade längs Norra Hesperiagatan, över Tölögatan och sedan till vänster genom parken och uppför Fänrik Stålsgatan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar