Den 13.11 är en speciell dag för mig: för ett antal år sedan, på denna dag, fick jag ta emot min Gohonzon, Nichiren-buddhisternas mandala. Ceremonin hette gojukai. Året var 1976, veckodagen en lördag (lätt att googla på veckodagar från svunna decennier). I Tokyo besökte jag Daiseido-byggnaden i Shibuya, en stor hall där Nichiren-buddhister från världens alla hörn samlas för att recitera (chant) tillsammans. Först tyckte jag att den stora hallen var väldigt kal och steril, kal och kall, jämfört med de vackra historiska templen som jag såg i Kyoto. Men Daiseido är avsedd för den moderna urbana människan, lekmannaorganisationen föddes i ruinerna av andra världskriget och fungerar i dag som en internationell fredsrörelse, ett led inom den socialt engagerade buddhismen.
Men hur och varför blir man buddhist? Vem är buddhist? På sätt och vis alla, ifall man tror på karmas lag, orsak och verkan... Men vad är karma på ett djupare plan? Finns det nåd inom buddhismen? Kosen-rufu, ichinen sanzen, bonno soku bodai, att förvandla gift till medicin. Termer vars betydelse jag kanske glömt under åren, sånger som vi unga sjöng 1976: Forever Sensei...
I dag är det också min första pojkväns födelsedag, min ungdomskärlek, som fortfarande "spökar" i mitt sinne, i mina minnen. Han föddes dessutom också på en fredag, fredagen den 13 november, i New York, då andra världskriget fortfarande pågick i Europa... Grattis på födelsedagen, congrats! Jag har försökt googla på honom, så som man googlar på gamla klasskamrater, vänner som man förlorat kontakten med, personer som man känt för länge sedan. Och man är väldigt rädd för att stöta på en obituary...
Jag tror att jag har hittat honom, min ungdomskärlek, via hans nuvarande sambo som finns på Facebook. Han bor inte mera i Upstate New York, utan i soliga Kalifornien, i närheten av San Francisco... I left my heart in San Francisco... Eller: If you're going to San Francisco, be sure to wear some flowers in your hair...
Ja, jag känner mig vemodig, lite sorgsen och övergiven, så som man gör när man minns en ungdomskärlek som slutade olyckligt... Tänk om allt hade blivit annorlunda, tänk om... Blame it on a simple twist of fate, sjöng Bob Dylan på albumet Blood on the Tracks. Och jag sörjer också den otroliga mängden coronasmittade i USA. Lyckligtvis är Joe Biden President-elect och har redan sammanställt en Covid-19 Advisory Board.
I dag hörde jag dessutom en bekant sång på Muistojen bulevardi (Minnenes bulevard) i finska Radio 1: It never rains in southern California... Fast en av mina favoritsånger från min ungdom var California Dreaming med Mamas and the Papas... Endast vackra Mama Michelle lever i dag...
Men nu är det den 13 november 2020... Nothing gold can stay, skrev poeten Robert Frost om hösten. Och jag hittade en lite rolig Powel Ramel-dikt/sång om november:
Tusentals poeter har beskrivit
årstidernas skiftande gång,
men jag vet en månad som förblivit
förbisedd i dikt och sång.
Du bjuder slask och fukt
och mögellukt, november.
Renons på all den frukt
augusti och september hembär.
(---)
Nu råder höstars höst
att trist och grått begråta.
Och ingen helg ger tröst,
ja, alla helgon må förlåta!
Varenda månad har
varsin höjdpunkt, varsin fest,
någon lyckans minut-
November,
du är som bäst
just när du är slut!
Violett skymning i Helsingfors...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar