Januaridagar, trollvinter...

Hej på er... I dag är det den sista januari, efter en vecka av plusgrader och smutsig smältande snö fick vi igen köldgrader med snöfall. 

Här några bilder som jag tog de första veckorna i januari, från den första snön till dagen då "isfrun" kom och temperaturen sjönk till -20 grader. Fina snögubbar dök upp när snön var lagom mjuk och fuktig, sedan blev den torr i den tilltagande kölden, yrde i vinden, knarrade ljudligt under skorna, vilket fyller mig med barn- och ungdomsminnen, då vintern närstan alltid var vit, kall och lång... Havet började sakta frysa, vågskvalpet tystnade, alla ljud var dämpade, hela staden liksom insvept i bomull.

Min cykel, innan den fördes in i cykelkällaren för att sova sin vintersömn:

Ugnsholmens lilla kanal. som jag börjat kalla Canal Grande, och som jag fotar i de mest olika väder... Belysningen varierar, havet ligger antingen spegelblankt, eller så brusar det sakta, dånar när det är storm och vågorna slår med stor kraft mot Stora Räntans klippor. Är det riktigt tyst betyder det att havet frusit till is. Men sex månader av året fattas på mina bilder, från maj till oktober, det är sällan som jag far till Ugnsholmen på sommaren (under de vackraste höstveckorna trafikerar inte förbindelsebåten). 

Här strax före den Stora Kölden: 

Ser ni Isfrun komma vandrande bakom Sveaborg? Canal Grande vid -23... 

Tack för det fina och ofta farliga jobb som ni gör, uppe på taken, med skottspadar, på innergårdar och trottoarer, på snötraktorer och plogar. Snölass efter snölass forslas iväg på lastbilsflak för att dumpas - ja, var då? På Ärtholmen, direkt i havet... 

David hjälpte mig att täta fönstren, innan Isfrun kom... 

Och sedan kom "Gumman Tö":

I början av januari tänker jag alltid på Tove Janssons Trollvinter, som gjorde ett väldigt starkt intryck på mig som barn. Mumintrollets rädsla i det insnöade muminhuset, allt det främmande och hemlighetsfulla som hörde till vintern, en för honom ny årstid, Too-tickis snölykta och badhuset som var hennes på vintern. Den oförskräckta Lilla My som njuter av vintern och gör en kälke av en silverbricka, åker skridsko på burklock. Jag förstod inte allting som barn - vad är en nyckfull snödriva, vad betyder förnimma eller samförstånd? Men jag älskade Tove Janssons teckningar, ja, det var en bok som min syster och jag läste om och om igen, tills vi kunde den nästan utantill. 

Blir det riktigt kallt tänker jag på Isfrun och snöhästen som blev levande. Den vinterbadande, skidåkande Hemulen, hunden Ynk som följer honom och hör vargarna yla bakom de Ensliga bergen. De första solstrålarna, snöstormen, de första tecknen på vår... 

Vilken fin vinterberättelse, för både barn och vuxna, och vilken suggestiv inledning:

Himlen var nästan svart men snön var klarblå i månskenet. Havet låg och sov under isen och långt nere mellan jordens rötter drömde alla småkryp om vår. Men till den var det ganska långt för året hade inte hunnit längre en till en bit efter nyår. 

Just där dalen gjorde en mjuk sväng för att stiga mot bergen låg ett insnöat hus. Det liknade en nyckfull snödriva och såg mycket ensamt ut. Strax invid buktade floden kolsvart mellan iskanterna, strömmen hade hållit vattnet öppet hela vintern. 

Här några bilder från en av mina favoritparker i Helsingfors, Klenodparken i Mellungsbacka, på finska är namnet mycket vackrare: Aarrepuisto. Jag tog bilderna igår, då vi firade min dotters sambos födelsedag. Snön föll och bäcken brusade, svart mot den vita snön. Parken är speciellt vacker när det är tidig vår och på hösten, lite japansk med sina broar och planteringar... 

Metrotågets orangea band gled förbi bakom de snöiga träden och sedan satt jag ombord på tåget, försedd med munskydd, i dagens värld. På Järnvägstorgets metrostation fanns en screen som förmedlade info om terapi.

En grå halvdager låg tät över dalen. Men dalen var inte grön längre, den var vit. Allt som rörde sig hade blivit orörligt. Alla levande ljud var borta. Allt kantigt hade blivit runt. 

  Det är snö, viskade Mumintrollet. Mamma har hört talas om den och den kallas snö.

Orange efter allt det svartvita:

Idag prövade jag på att skrinna på Johannesplan, men konstaterade att det antagligen är tryggare för mig att inte fortsätta med denna klassiska vintersport som kräver god balans, välvässade skridskor, den rätta klädseln (min vadderade jacka är för lång och trång), ja, och att någon vänlig själ från stadens idrottsverk har plogat och putsat skridskobanan ren från snön... Tio minuters vinglande på isen som hade ett litet utrymme för hockeyspelande pojkar och en smal "korridor" för våghalsiga mammor och skickliga unga isprinsessor räckte bra för mig, den enda i "mormorsåldern".... Som ung var man nog lika modig som Lilla My... 

Violett skymning på Johannesplan:

Ängslig mormor på skridskobanan... Bäst att sätta sig på bänken:

Ha en fin februari!