Igen har tiden skenat iväg... Min tanke var att publicera det här inlägget alldeles i början av januari, tvekar lite inför att lägga ut det nu, men gör det ändå, trots att det kan upplevas som inaktuellt, onödigt nostalgiskt och tillbakablickande.
Another year over, and a new one just begun...And what have we done? (John Lennon)
Ja, en god fortsättning på det nya året (det får man, enligt nyhetskanalen France 24, fortfarande önska inom januari).
Här har jag alltså samlat tolv bilder, en för varje månad, från året 2020, 20-talets första år. Det glada 20-talet? Det var inte lätt att välja ut bilderna, bilder som jag lagrat på datorn, på mobilen, i Google Fotos moln... Bilder som kan försvinna så snabbt, gå förlorade när minnesstickor tappas bort, när den gamla datorn vägrar att öppna sig...
Vad präglade fjolåret, förutom coronan? USA:s presidentval i november? Black Lives Matter- rörelsen? Vad minns jag av fjolåret i dag? Varför glömmer man så snabbt - vad gjorde jag i maj eller i september, hur mådde jag? Vad skrev jag, vad läste jag, vad funderade jag på?
År som löv, en diktsamling av Bo Carpelan från 1989.
I januari i år, alltså januari 2021, fick vi uppleva en verklig Trollvinter, men mera om det i följande inlägg.
Här de tolv bilderna:
1. I januari för ett år sedan var jag hemkommen från Frankrike, där jag vistats på det nordiska konstnärsresidenset i Grez-sur-Loin i ett halvt år. Skönt att vara hemma igen, sova i "sin egen säng", umgås med barn och barnbarnet, ta metron till Mellungsbacka, låna böcker på biblioteken, besöka muséer. Återvände några gånger till Kiasma för att uppleva Ragnar Kjartanssons musikinstallation The Visitors. Once again I fall into my feminine ways... Minns hur jag i Frankrike planerade att gå på bio eller teater i grannstaden Fontainebleau, se balett på L' Opéra Garnier i Paris, och hur det aldrig blev av...
Här en bild från Ugnsholmen, dit man på vintern kommer så behändigt över den lilla bron över sundet. Vattnet svallade fritt i januari, ingen is och snö för ett år sedan, fast här tycks vattenpölarna ha frusit. Gråhara fyr skymtar till vänster vid horisonten:
2. Den 29 februari firade jag min "riktiga" födelsedag, som infaller vart fjärde år, alltså när det är skottår. Här står jag i vårt slitna lilla kök (en före detta sovalkov) och vispar grädde till den misslyckade kakan/tårtan. Det var innan gästerna kom, den "puderrosa" linneklänningens volanger skymtar under förklädet... Vid den här tidpunkten rekommenderades redan social distansering, lockdown kom om två veckor och då var det slut med firandet, umgänget med vänner och bekanta, förutom med de närmaste anhöriga som inte hörde till riskgrupperna...
Här en dräkt skapad av Goncharova, som Ryska baletten använde i en av sina produktioner. Har svårt att "göra reklam" för mina egna böcker, men kan inte låta bli att nämna min roman Eldfågelns dans från 2011. Ja, i den berättar jag om Ryska baletten, Ballets russes, mötet mellan Sergej Djagilev och Vaslav Nijinsky. Tamara Karsavina dansar Eldfågeln, premiär 1910, musiken är komponerad av den unge Stravinsky, och senare i början av 1960-talet hoppar Rudolf "Nurre" Nurejev av under Kirov-balettens turné i Paris. Nutidsdans skildras via den fiktiva Anna Ivola.
Att jag inte nämner Natalia Goncharova i min roman är ett mysterium, hon hörde till Diaghilevs "gäng", men bosatte sig redan 1915 i Paris. Jag nämner nog målaren och scenografen Leon Bakst. Men alla i "gänget" kan inte nämnas, då blir det bara för mycket name dropping, dem som man nämner i en roman borde också vara en integrerad del av storyn...
Så fint att jag hann se utställningen med så mycket värdefullt historiskt material, en filmsnutt om de ryska avantgardisterna, med foton av Diaghilev i sin cylinderhatt... Höll på att tillägga: och en filmsnutt med baletten En fauns eftermiddag till musik av Debussy och koreografi av Nijinsky... Men denna film hörde inte till Goncharova-utställningen, utan till Magnus Enckell-utställningen, som öppnades mot slutet av oktober på Ateneum, men blev på hälft på grund av att museerna igen stängde i december. Enckells berömda Faun-målning inspirerades av Ballets russes föreställning, som han såg i Paris 1912, med Nijinsky som faunen i hans egen koreografi.
Här syns en ålderstigen Natalia Goncharova i spiraltrappan på det svartvita fotografiet i bakgrunden:
4. April is the cruellest month... Lockdown fortsatte, jag gjorde långa promenader, på soliga veckoslut kryllade det av folk på stranden, vilket kritiserades skarpt. Jag träffade just ingen, men yngre sonen David bodde fortfarande hemma, staden kändes ödslig, en på allt sätt konstig tid. Nyland var avstängt från resten av landet, man lyssnade ständigt på regeringens info och rekommendationer från Institutet för hälsa och välfärd, ofta med Mika Salminen som expert. Munskydd rekommenderades inte ännu. Våren kändes lång, men fint att se den första försiktiga grönskan.
Jag är inte så värst huslig av mig, vilket märks på födelsedagsbilden, men till påsken lagade jag en lätt pasha på kvarg, vispgrädde och yoghurt, gott med apelsinmarmelad och mandelflarn, och kokade ägg i lökskal, ett enkelt sätt att färga ägg :
5. T'was in the merry month of May... Uppe på Brunnsparkens vallar, min dotter Cindy tar en selfie med Olivia. Körsbärsblomning, fågelsång, vitsippor i Centralparken... Men jag kom aldrig iväg till Rönnskär i maj, jag vet inte riktigt varför, för jag älskar att fara till Rönnskär i maj då grönskan är så skir, sitta på klippan vid den "magiska stenen" (som syns i Jörn Donners film om Armi Ratia!) medan de monstruöst stora Tallinn-färjorna glider förbi i farleden. Jag dricker kaffe och äter kanske en fisksoppa på sommarrestaurangens terrass innan jag vandrar runt holmen och återser bekanta stigar och klippor, de gamla villorna, små sund, campingplatsen på västra sidan, för att sedan halvspringa till förbindelsebåten innan den kastar loss vid bryggan... Ja, i fjol gjorde jag en enda gång en utfärd till Rönnskär, i augusti, då hösten redan var på kommande.
Edith Södergran har stämningsfulla vårdikter, Vi kvinnor inleds så här:
Vi kvinnor, vi äro så nära den bruna jorden.
Vi fråga göken, vad han väntar av våren...
Vi fråga göken, vad han väntar av våren...
6. I juni upphävdes lockdown, restaurangerna, museerna och biblioteken öppnades igen, men pandemin var på intet sätt förbi. Picknick med vänner i Lappvikens park, i den skira försommargrönskan. Midsommar firade jag med Cindys familj vid en utegrill på en bergsklack i Stensböle.
Här social distancing på den gamla mattbryggan vid Brunnsparken. På andra sidan sundet syns Stora Räntans konstnärsresidens. Segelbåten har ett svart försegel, har märkt att svarta segel blivit populära, undrar lite varför, för nog ser de dystra ut...
Född med svarta segel, en roman av Maria Wine från 1950...
Ett utdrag ur romanen som jag har under arbete publicerades i Fredspostens sommarnummer. Miljön i utdraget Klockan fem på eftermiddagen är en fransk by som påminner om Grez-sur-Loing, men berättaren är en ung flicka från Finland, som vistas i byn med sin mamma och som vantrivs där. Jag minns hur jag lyssnade på den gamla stenkyrkans klämtande klockor och ibland räknade jag slagen, elva eller kanske bara två. Var det fem slag tänkte jag på Lorcas berömda dikt om en tjurfäktares död, med de enformiga upprepningarna: Det var klockan fem på eftermiddagen...
Jag växlade många email med Ulf Särs, Fredspostens huvudredaktör, freds- och hbtq-aktivist, mångårig informatör vid Kyrkans Utlandshjälp. Hans plötsliga bortgång i september kom som en stor chock för alla fredsvänner. Jag minns en aftonandakt i Mejlans kyrka, där Uffe delade ut en bit nybakat bröd åt alla vid kvällsvarden. Brödet var fortfarande varmt och lade sig som bomull kring hjärtat... Vi saknar dig, Uffe, ditt engagemang och din medkänsla med andra människor.
9. I september fick jag igen vistas i Vallgårds koloniträdgård, där äppelträden dignade av frukt och solnedgångarna var fina. Här en bild från verandan, mitt favoritställe i stugan. Ute är det fortfarande grönt, men kvällarna mörknade och gässen lämnade småningom Arabiastranden.
8. I augusti flyttade min yngre son David hemifrån och jag drabbades av ett slags Empty Nest-syndrom, separationsångest... Men samtidigt var jag glad över att han hittat en bra hyreslägenhet med en skolkompis. Jag donerade dricksglas och tallrikar, lakan och handdukar... En nästan ny säng inhandlades på tori.fi. David inledde sina studier i ljudteknik och trivdes med de mångsidiga AV-kurserna i video, grafisk design, foto, ljudberättande...
Här bärs Ikeabyrån in i den hyrda paketbilen. Jag tog över det större sovrummet, där mina tre barn har sovit på de mest olika slags sängar, från spjälsäng och utdragbar barnsäng med höga kanter till våningssäng och en skranglig, sakta gnisslande loftbädd (som vi var glada att bli av med när barnen en efter en flög ut).
10. Oktober i den lilla parken strax mittemot vårt hus, som här syns från ett för mig ovanligt perspektiv. Jag fotar ofta de stora lönnarna från vårt fönster, de påminner mig om årstidernas ständiga växling och fungerar som ett slags barometer när jag ser vinden ruska på grenarna. På vintern är träden vackra på ett annat sätt, kala, stammarna och grenarna fint tecknade svarta, grafiska mönster.
På våren är ljuset kanske som vackrast, gula narcisser planteras till påsken (ifall marken är snöfri). I maj väntar jag på den första skira grönskan... Syrenbuskarna är gröna långt in på hösten, de har också vuxit jättemycket under de trettio år jag bott i kvarteret och fått beundra den här lilla parken på andra sidan gatan.
I oktober firade vi också min systers födelsedag på White Lady-restaurangen i våra barndomskvarter i Mejlans.
12. Och slutligen: sista december, på nyårsafton i den lilla Fabriksparken Helsingfors, med äldre sonen Michael, som följande dag, den 1.1.2021, fyllde 30. Stort grattis, Mike, congrats!
11. I november medverkade jag i en litteraturfestival som streamades från Tokyo, arrangerad av EUNIC, EU National Institutes for Culture, bland dem Finlands institut i Japan, bekant för mig från min vistelse i Tokyo 2019. Tack, Anna-Maria Wiljanen och Pasi Järvinen! Festivalen hölls nu för fjärde gången.
Årets tema var A New World, New Beginning, en paneldiskussion som jag medverkade i var rubricerad Stranger Than Fiction, en rubrik som fortfarande känns väldigt inspirerande (visserligen hänvisar den till en amerikansk film/komedi från 2006, som jag inte tyckte riktigt om, trots ett visst litterärt tema).
Jag deltog också i en programpunkt med poeten Lidija Simkuté, född i Litauen och bosatt i Australien. Aya Kimura fungerade som moderator, hon översätter från litauiska till japanska. Jag blir så imponerad av japaner som behärskar mindre kända språk, som litauiska eller finska, och översätter från dem till japanska, vilket skapar broar mellan Japan och mindre kända länder, deras historia och kulturer.
Den streamade diskussionen om Olga Tokarczuks författarskap med hennes japanska översättare och ordföranden för det polska institutet i Tokyo var också väldigt givande, följt av en diskussionen med den unga tjeckiska författaren Anna Cima, bosatt i Tokyo. Skulle väldigt gärna läsa Cimas roman I Wake Up in Shibyua från 2018.
Det är inte så ofta som jag blir inbjuden till litterära evenemang, speciellt nu när det gått några år sedan min senaste bok kom ut (you are as good as your last book...), så jag blev extra glad över att få medverka i EUNIC-festivalen, där europeiska och japanska författare, översättare och forskare möttes i en väldigt positiv anda.
En programpunkt handlade om tillkomsten av The Okinawa Paradox, en bok som gavs ut 2020 med foton av Joan Tomás, bosatt i Barcelona, och texter av fyra författare som alla tilldelats EU:s litteraturpris och som vistats på ön Okinawa för att delta i projektet.
Men här en lite sned skärmbild av Stranger Than Fiction-panelen, tillsammans med belgiska Saskia de Coster, somali-italienska Igiaba Scego, lettiska Janis Jonevs och Takahiro Ueda som moderator:
Vi hade en enda nyårsraket, som vi fyrade av när det blev midnatt och det nya året inleddes. Vi hörde glada rop omkring oss, smällar och det visslande ljudet av nyårsraketer i kvarteren. Staden var svept i en tät dimma, så man såg inte raketernas explosioner och färger bakom dimridån. Följande dag firade vi Michaels födelsedag hos Cindy i Mellungsbacka. Pizza var det rätta valet på menyn...
Farväl, 2020, ett år som man inte saknar, dock ett år som hör till ens liv, till världens gång...
I Gunnar Björlings dikter är det ofta sommar i Helsingfors, med vida fjärdar och glittervågor, sommarens ljus, rosor och jasmin. Här en ganska melankolisk dikt med både sommar och vinter som (mytisk) årstid, om årens gång, till dig:
Du, jag kallar
dig, ljus i dagar gråa
i tunga vinterns nätter
jag kallar dig i veka sommarns ljus
du, dig kallar jag
idag
i årens barndomstid
i kvällens sommar
än
du, det tystare och nära
du, du viskar runt om mig
eller visslar, ropar
du är nattens brus
och dagens mening
du, mitt eget hjärtats mening
du, mitt hem, mitt hus
- en mänskas tal
en hand, en röst
ett ögas ljus
likt alla.
Ohjälpligheten, 1943
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar