Fukushima för evigt...

I går, när vi mindes händelserna i Fukushima 11.3.2011, skrev jag ett inlägg på Facebook. Här en omarbetad version av inlägget:

I dag har det gått tio år sedan katastrofen på Japans östkust, då en jordbävning med en magnitud på 9 på Richterskalan skapade en massiv flodvåg. Närmare 20 000 människor miste livet och tsunamin slog ut kärnkraftverket Fukushima Dai-ichi. 160 000 människor evakuerades och få kommer att återvända till sina hemtrakter.

Saneringsarbetet på kärnkraftsområdet påminner om ett slags Sisyfosarbete och kommer att pågå i många decennier. Här en ganska tröstlös rapport som Svenska Yle publicerade i fjol på årsdagen:

https://svenska.yle.fi/artikel/2020/03/11/sa-har-ser-fukushima-ut-9-ar-efter-katastrofen-saneringsarbetet-beraknas-ta

Minnesdagen uppmärksammades i nyheterna, här några skärmdumpar. Helt omöjligt att föreställa sig stämningen när flodvågen vällde in, högt som ett femvåningshus, förstörelsen som den lämnade efter sig.

Jag tänker också på tsunamin som 26.12.2004 drabbade länderna kring Indiska oceanen och Bengaliska viken, från Indonesien och Thailand till Sri Lanka, Indien, Afrikas östkust och ända bort till Sydafrika, sammanlagt fjorton länder, en naturkatastrof utan like. Värst drabbades Sumatra i Indonesien, som låg närmast jordbävningens epicentrum, med 168 000 omkomna.

Jag läser på nytt Pirkko Lindbergs bok Fukushima för evigt, som utkom 2015. Pirkko vistades i Japan på hösten 2013, hennes bok är en pärla för alla miljöaktivister och Japanfrälsta, skriven i samma personliga stil som romanerna Byte och Hotell Hemlängtan, reseskildringen Tramp.

Det slår mig att ett radioaktivt avfall är lika osynligt som dagens coronavirus omkring oss, lika lömskt, men farligt på ett helt annat sätt, eftersom till exempel Plutonium-239 har en halveringstid på 24 000 år. När det gäller läckande Uran-238, som finns inne i sarkofagen i Tjernobyl, talar man om ofattbara 4,5 miljarder år...

Today on March 11, we remember the victims at Fukushima ten years ago, a minute of silence was held in Japan. I reread Pirkko Lindberg's book, Fukushima Forever, a vivid report from her journey in Japan 2013. ひらひらと　風に流れて　蝶一つ Hira hira to/ Kaze ni nagarete/ Chou hitotsu Flutteringly, Floating in the breeze, A single butterfly. Masaoka Shiki

Minnesstunder i Japan för att hedra offren i Fukushima. Från Svenska YLE:s tv-nyheter.

Mitt lilla butsudan hemaltare hör till den japanska Nichiren-buddhismen, som jag har haft kontakt med sedan 1976. Ja, buddhismens dharma har gjort en lång vandring från Indien till Sydostasien och norrut till Kina, Tibet, österut mot Korea och Japan, och vandringen fortsätter i dag, i olika väderstreck, västerut, till olika länder i olika världsdelar.

På hösten 2020 såg jag den fina filmen Grüsse aus Fukushima, som följer en ung desillusionerad tysk kvinnas resa i Japan. I Fukushima bekantar hon sig med en japansk kvinna som återvänt till det tsunamidrabbade området. Här filmens trailer:

https://www.youtube.com/watch?v=bHCfrMoUyXc