Jag har igen bytt min header-bild, tror jag kommer att göra det ganska ofta. Blogspot-plattformen hade nyligen strul med uppladdningen av nya headers, de syntes i väldigt litet format vilket såg konstigt ut. Nu är problemet åtgärdat... (Ja, header-bilden syns alltså bara på webbversionen, datorns eller mobilens).
Min nya header är från Konestiftelsens konstnärsresidens i Mietois mitt i smällkalla vintern i januari 2016. Jag hade en rymlig och minimalistiskt inredd bostad till mitt förfogande, ja, lika stor som bostaden där jag bott med mina tre barn, dvs cirka 75 m2... På header-bilden sitter jag i finrummet i kvällssolens sken och tittar fundersamt på min gamla HP-laptop... Här sitter jag i bostadens kök och låtsas läsa, bilden tog jag med kamerans självutlösare från finrummet med den blåvita tapeten, jag ser ut att sitta väldigt långt borta, ensam och isolerad från omvärlden, ha ha:
Tillbaka till den rekordvarma sommaren 2021...
Efter midsommar fick vi njuta av, eller plågades vi av, en verklig värmebölja, dag efter dag visade termometern redan på morgonen kring 25 grader, för att stiga till närmare 30, eller över 30, i olika delar av landet. I juni var det faktiskt varmare i Lappland än här i södra Finland.
Tropiska nätter, så kallar man nätterna då temperaturen inte sjunker under 20 grader. I Kouvola fortsatte sommarvärmen oavbrutet i 31 dagar (temperaturen sjönk aldrig under 25 grader), ett värmerekord, helleputki på finska...
Man svettades genast på morgonen och höll fönstren öppna för korsdrag (fast jag är rädd för att katten Figaro faller från fönstret som vetter mot gatan). Jag har bott på Jamaica så jag borde vara van vid en tropisk värme, men vid de karibiska breddgraderna känns hettan naturligare, luften är fuktigare och det det fläktar skönt från havet, de häftiga regnskurarna renar luften. Men visst kunde det vara olidligt hett och då vandrade jag ute med ett paraply som skydd mot solen, vilket många kvinnor gjorde i Kingston.
Nu har det varit betydligt svalare i några dagar, men i förrgår steg temperaturen igen till 28 grader. På morgonkröken i går hörde jag några åskknallar och sedan kom det efterlängtade regnet.
Slut på väderleksrapporten...
Vacker solnedgång i koloniträdgården (första bilden i det här inlägget) och på min hemgata i början av juli, ja, det är sällan som jag (och katten Figaro!) ser molnen bakom hustaken i norr färgas gula, orange och rosa i solnedgången:
Träffade sönerna på Eirastranden en kväll när Tres Tacos sålde där och det blåste friskt från havet. Michael och jag satte oss på Café Birgitta, vars terrass var försedd med nya stolar, ett slags gungande soldäcksstolar - inte världens bekvämaste tyckte jag. När det blev dags att gå fick Michael faktiskt dra upp sin gamla mamma från den låga stolen...
Samma kväll spelades EM-finalen i fotboll, jag hejade nog på England och tyckte synd om de unga spelarna som misslyckades i sina straffsparkar. Obehagligt med de rasistiska kommentarerna som förekom på sociala medier i England efter matchen.
En vecka senare träffade jag Cindy och barnen på vår fridfulla gård, där vi åt glass med jordgubbar. Jordgubbssäsongen var väldigt tidig i år och blåbärsskörden blev dålig på grund av den långa torkan.
Den granna bordduken är annars Finlaysons, (delar en bild från deras roliga reklamkampanj/sommarrea senare i det här inlägget):
Förra veckan firade vi barnbarnets dop i Mikaelskyrkan i Gårdsbacka. Joakim Leo Tapani, heter den lille. Joakim är en version av hans pappas namn, min pappa hette Leo och "Jockes" farfar heter Tapani... Olika generationer och kulturer möts i namnen.
Sommarelegans, mormor med Jockes storasyster Olivia:
Altartavlan i Mikaelskyrkan är en triptyk av Hannu Väisänen: Pingstens under - fragment av tro, 1988. Jag gillar moderna kyrkor, i Kvarnbäckens kyrka finns lysande glasmålningar av Carolus Enckell, kyrkans fjorton klockor lär klämta 20 olika melodier.
I koloniträdgården, där jag tillbringade en varm vecka i början av juli, slog rosorna ut, de första hallonen mognade, det var otroligt grönt och lummigt. Skönt att sitta på verandan och skriva medan den tropiskt varma kvällen svalnade.
De fina portarna i koloniträdgården, alla olika, alla med samma funktion: att både välkomna gäster och hålla obehöriga borta... Man öppnar en port och träder in på ett område som kan vara både bekant och obekant, man öppnar någonting som ligger framför en och stänger samtidigt någonting bakom en. Man kan känna sig trygg innanför porten som man stängt bakom sig, men kanske också fångad: utanför porten finns friheten, den stora världen, det obegränsade... Man stannar framför en främmande port och vet att man aldrig kommer att öppna den.
Nej, jag ska inte citera Södergran: Jag har en port mot alla fyra vindar...
Porttunneln med silvriga små "diskokulor" i slutet av maj när tulpanerna blommade:
Min nuvarande header-bild är alltså tagen mitt i smällkalla vintern. Kan inte låta bli att lägga ut några bilder från koloniträdgården i slutet av mars när stugparcellerna var insnöade, träden kala och vårljuset skarpt och bländande, drivbänkarna fulla med snö. Koltrastarna visslade, snön smälte och när jag besökte trädgården nästa gång i slutet av april var det redan full vår.
Äppelträdet i slutet av mars:
Här en serie bilder av samma grönmålade stugfasad under vårens och sommarens lopp, i mars när snön fortfarande lyste vit på marken och de kala kvistarna såg ut som härvor av taggtråd:
I början av juni, den violetta lökväxten och skir försommargrönska:
I Thomas och Lasses berså, jag läser Colson Whiteheads Den underjordiska järnvägen. Yle Teema har Svart Sommar som tema i år, i dokumentären Svarta USA bakom ratten hänvisas det till den underjordiska järnvägen, ett hemligt nätverk som hjälpte slavar att fly norrut från plantagerna i söder. I Whiteheads roman skildras järnvägen som en riktig järnväg, i fiktionen är allting möjligt och just därför är fiktionen så fascinerande, ibland utmanande, rik och stark.
Den gröna klängväxten växer så det knakar:
I början av juli försvann fasaden under de täta bladen:
De första rosorna i början av juli och plötsligt hade klängväxten gallrats så att fönstret tittade fram:
Stadens bästa frukost på sommarkaféet Stugan i Vallgårds koloniträdgård. Bakverken kommer från bageriet Min Kaka, Hbl skrev om kaféet och bageriet 6.7. Stugan håller öppet från onsdag till söndag. Från onsdag till fredag serveras en lunchssoppa, på veckoslutet den fina frukosten. Den lent gräddiga havgrynsgröten toppades med rabarberkräm och frön, brödet var havrebröd och skärgårdslimpa, hummus i stället för smör, dessutom yoghurt med granola, rabarbersaft spetsad med ingefära, kanske en hallonbulle, kaffe från Helsingfors Kafferosteri som finns i det mysiga Teurastamo/Slakteri-området.
Åh, i min barndom/ungdom kunde man inte ens drömma om dylika frukostar! Men havregrynsgröt är alltid havregrynsgröt, minns när pappa kokade den i vår lilla kokvrå utan fönster på Granvägen i Mejlans...
När det var Öppna Trädgårdar i slutet av juni tittade jag in i den här stugan med fantasifull inredning. Skulle vara roligt att titta in i andra stugor, för varje stuga är unik, somliga väldigt trendiga, totalrenoverade, andra lite nedslitna men med bibehållen stämning från svunna decennier.
Varje trädgård är också unik, somliga med tät växtlighet och en massa prydnader och detaljer, andra avskalade med några drivbänkar, bärbuskar och lättskötta blommor, alla med ett äppelträd som planterades på varje parcell på 1930-talet.
En trädgårdssoffa... Nej, jag ska inte citera Södergran: av hela vår soliga värld önskar jag blott... Och vem skriver brev i dag, ett brev att hålla i barmen?
En annan fin serie var brittiska Small Axe, om västindier i 1960- och 70-talets England, bl a om Alex Wheatle och hans väg till författarskapet. Filmen Blindspotting, om vänskapen mellan en svart och vit kille i Kaliforniens Oakland, kan också rekommenderas, samt dokumentärserien Slaveriets dystra historia med Samuel Jackson som berättare. Delade den svenska dokumentären Mitt afro och jag åt min dotter, om att sluta rakpermanenta sitt hår och få tillbaka sina naturliga lockar. På 1990-talet ville jag köpa en afrokam för att kamma mina barns hår, men hittade inte en enda i butikerna i Helsingfors, för att inte tala om hårvårdsprodukter för afrohår.
Tycker så om Thomas och Lasses lilla kökshörna med röda skåpdörrar, enkelt och praktiskt, estetiskt tilltalande... och garanterat inga trädgårdstomtar i trädgården...
Här en lite rolig bild från Finlaysons rea-kampanj i skyltfönstret på Esplanaden. Jag köpte det småblommiga påslakanet Armas.
Relove har öppnat hos Stockmann, i ett före detta café i tredje våningen. Men jag orkar inte riktigt gå igenom klädställningarna, fast helt bra med återvinning, att second hand kläder hittar nya användare:
The girls in their summer clothes pass me by, sjöng Bruce Springsteen lite gubbigt i sin sång från 2008. Men visst är sommarklänningar i olika färger fina...
Mor och dotter på kläduppköp:
Också fint att se hur personer från andra kulturer klär sig, att det finns andra traditioner, inte bara de västerländska. Här hijab-huvuddukar i olika färger i gatuvimlet i Helsingfors:
En varm dag på Sveaborg, på den här lilla simstranden simmade mina barn några gånger, fast det var svårt att bära ner Cindys eller Davids kärra... Ibland blev jag nästan panikslagen. Michael, simma inte så långt ut! Oj nej, VAR är David? Han står ju bakom din rygg, mamma...
Jag har egentligen inte saknat konserter och festivaler i år, det är annars också evigheter sedan jag varit på en festival (kanske på Faces i Raseborg för cirka tio år sedan). Men så glad man kan bli när man helt oplanerat och spontant stöter på ett litet musikevenemang. När jag returnerade och lånade böcker på Richardsgatans bibliotek hörde jag musik flöda från innergården. Jag tittade in på den fridfulla gården, som under de senaste somrarna inretts med sittgrupper, små bokhyllor, krukväxter och en myshörna för barn. Färggranna paraplyer hänger i luften, samma paraplyinstallation, fast mycket större, såg jag i S:t Petersburg på sommaren 2017, Umbrella Sky.
En liten grupp människor lyssnade på den kvinnliga dj:n, som med koncentrerad min spelade musik från länder kring Stilla havet. Jag satte mig för att lyssna, bläddra i mina biblioteksböcker och bara koppla av i den mycket varma fredagskvällen. Någon fläktade sig med en solfjäder, jag drack tacksamt ur min vattenflaska.
Jag kände igen det japanska språket i en låt i technostil och jag tror att jag också hörde en koreansk sång. K-pop? Musik från Australien, Nya Zeeland, Filippinerna? Vad är Stilla havet och vad är Indiska oceanen...
Musiken övergick till låtar på spanska - från Chile, Mexico, eller från Centralamerikas olika små länder? En låt med tydlig reggaerytm. Belize? Nej, Belize ligger vid Karibiska havet. Kanske också musik från Polynesien, Papua Nya Guinea, Hawaii, Tuvalu...
En musikresa till andra sidan världen, till länderna som finns vid stränderna av det största havet på vårt jordklot, Stilla oceanen, Pacifiken...
Men i dag uppmärksammades Earth Overshoot Day, den ekologiska skuldens dag. I dag har jordens befolkning förbrukat årets naturresurser, står det i Hbl, dvs de förnybara naturresurserna som jorden producerar i år. I en annan rubrik konstateras att jordens "livstecken" är rekorddåliga. Dödlig hetta, skogsbränder, skyfall och översvämningar, snabbt smältande glaciärer. 31 tropiska nätter i rad vid våra breddgrader...
Trevligt att den här "lippakiosken" vid Eiras blomsterpark igen har öppnat. På väg hem från barnens dagis stannade vi ofta där för att köpa en glass eller lite godis, en dallasbulle, jag drack kanske kaffe ur en enkel pappmugg. I dag säljer den renoverade kiosken både öl och vin, helt otänkbart på 1990-talet...
Don't cry over spilled coffee... Vid kaffestugan Mieritz på Fölisön, strax intill den vita träbron:
Men sommaren är inte bara glass, blommor, sol och hav... Jag har en väninna som inte mår så bra, och en ålderstigen släkting vars hälsa ganska snabbt försämrats, min enda släkting i den generationen som fortfarande är vid liv. Det kan kännas tungt att tala med dem i telefonen, jag försöker fokusera på the good old days från svunna decennier, gemensamma minnen, innan de båda flyttade bort från Helsingfors, min släkting till Sverige, och vi inte sågs så ofta. Minns du, kommer du ihåg när... Tror gamla minnen kan pigga upp oss, fast minnen kan ju också vara smärtsamma. Och allt behöver vi inte minnas... Men det känns fint att höra dem skratta igenkännande i telefonen. Ibland minns de namn på olika personer bättre än jag...
Båda har varit väldigt isolerade på grund av pandemin, ingendera är med på sociala medier. Att resa till Sverige är fortfarande komplicerat, speciellt när man återvänder till Finland, jag borde ha vaccinerats två gånger, förutom att man borde visa upp ett färskt negativt coronatest.
Hoppas coronapasset blir av, trist att det i dag har bekräftats över 700 nya smittofall i Finland. Men läget är mycket värre i många andra länder, Spanien eller Tunisien, den karibiska ön Martinique. USA inför igen strikta krav på munskydd och i Sydney råder det igen lockdown.
Jag avslutar det här inlägget med några bilder från Prideveckan i Helsingfors, som gick av stapeln i början av juli, till största delen virtuellt. Årets Pride-center var i stadshuset, som flaggade med den progressiva regnbågsflaggan (som jag missade i fjol), med nya ränder som synliggör minoriteter inom minoriteter: den svarta och bruna randen uppmärksammar poc-pesoner, den ljusblåa, rosa och vita randen är ett tillägg från transpersonernas flagga.
Som vit cisperson kände jag mig i år kanske lite som en spion i pridesammanhang, men jag saknade paraden, picknicken i parken, den fina stämningen, ja, en festival öppen för alla. Men kanske den ursprungliga idén med Pride har gått lite förlorad?
Gruppen Queerkapina samlades kring devisen EcoQueerUtopia vid Mannerheimstatyn:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar