Rymdväder, januaridagar

Årets första månad, den känns både ljus och mörk - ju mera snö, desto ljusare... Jag tycker om att tidigt på morgonen lyssna på de finska radionyheterna/meddelandena, som informerar om vem som firar namnsdag, vilken tid solen går upp i Helsingfors och Uleåborg och vilken tid den går ner, på vilken ort kaamos (polarnatten, midvintermörkret) har börjat i november eller upphört i januari, varvat med dagens mietelause (aforism), som ofta är ett diktcitat. 

Aikamerkki ja säätiedotus. Klockan slår sju, nyhetsläsarens monotona röst får mig ofta att somna om, ifall det inte är Antti Kuronen som rapporterar från Ukraina... Ibland hör man väliaikamerkki, ett slags paussignal, som skrämde mig som barn (den kusligt vibrerande signalen kan numera avlyssnas på Youtube). Livets gång, dagarnas stilla lunk med återkommande nyheter på radiovågorna, väderlek för sjöfarande, den långa väderrapporten, vädret vid kuststationerna, som inger oss en känsla av kontinuitet, kanske också ett slags trygghet. 

Ja, i dag gick solen upp 8.51 i Helsingfors och ner 16.15. Dagarna är fortfarande korta, det skymmer tidigt. När vintersolståndet inföll den 21.12. hade vi endast 5 timmar, 49 minuter och 4 sekunder dagsljus i Helsingfors. Exakta siffror och mätningar, naturvetenskapliga förklaringar, astronomiska termer som kunde sitta bra i en sci-fi eller fantasyroman... Osynliga processer som pågår hela tiden: Jordens rotation kring sin egen axel... 

Och nu färdas rymdteleskopet James Webb uppe i rymden, där den ska spana efter stjärnljuset från universums gryningstid, läser jag på svenska Yle. En månad efter att det avfyrades från franska Guyana befinner sig teleskopet på 1,5, miljoner kilometers avstånd från jorden, på bortre sidan av månens omloppsbana... The Dark Side of the Moon, Pink Floyds kultskiva från 1973.

Men här en bild som förmedlar nånting mera jordnära, utan modern teknologi: en familj på den isiga stranden vid sundet mellan Ugnsholmen och Stora Räntan, en roddbåt i förgrunden. Jag tänker på Barnen på rymdens strand av Peter Sandelin från 1977. Ett stycke längre bort drog tre paddlare upp sina kanoter på den tunna iskanten, då de inte kunde paddla vidare. Det var med hjärtat i halsgropen som jag såg dem dra sina kanoter på isen och rädda sig på stranden i närheten av Café Ursula. 

Min äldre son Michael söker nu en ny hyresbostad, jag har också googlat på bostadsannonser och funderar på olika boendealternativ. Drömmer faktiskt om att själv flytta till en helt ny stadsdel och kanske bo i en skinande vit liten enrummare i ett av Fiskehamnens, Gårdsbackas eller Nordsjös tornhus, kanske uppe i 23. våningen.. Eller bara i elfte.... I så fall skulle sönerna flytta tillbaka till sin gamla  barndomsbostad, men jag vet inte om de vill göra det. 

Lite New York-känsla i Fiskehamnen, fast i närheten finns ju Blåbärslandet i stället för Brooklyn, nya bostadskvarter på Sumparn och i Södervik, som inte alls påminner om Manhattan... 

Jag är nyfiken på Kronbergsstranden (som skymtar i bakgrunden på fotot ovan) och vill göra en utfärd dit, till Degerös stränder där oljecisternerna länge dominerade strandlinjen. Hyrorna är kanske lite lägre än i Fiskehamnen och havsutsikten är finare. Lite skog finns där också, vilket jag saknar i innerstaden. Men idén är egentligen att bo lite närmare min dotters familj, så kanske det blir Gårdsbackas tornhus i stället. 

Jag var på en visning i Berghäll, med tanke på både Michael och mig själv. Åh, en så mysig liten bostad med vitmålat trägolv, här kunde jag bo, uppe i sjätte våningen, i närheten av Torkelsbacken och biblioteket. Vid varmt väder skulle jag sitta på den lilla mattbalkongen med fin utsikt över gården och den slingrande gatan. Bostaden visades möblerad, åh, dessa stora sängar, som i ett hotellrum... 

I min ungdom sov man på en enkel laveri, en smal brits med tunn skumgummimadrass. Inga konstfullt arrangerade kuddar hade vi, inga stora speglar, klädstänger med de få men trendiga plaggen hängande i en prydlig rad, vita mattor à la marockanska Beni Ourain-berbermattor med diamantmönstret...  Ingen minimalism, vi hade proppfulla bokhyllor (visserligen ett slags String-hyllor), fula skrivbord av teak, fula gardiner, smutsiga ullmattor, bastanta Iittala ljusstakar, bilder av Bob Dylan och Angela Davis på väggen.

Efter visningen vandrade jag till Sörnäs, där jag satte mig på Picnics kafé, med utsikt mot Piritori, där folk kom och gick, både kvinnor och män, många klädda i vindtygsdräkter, somliga alldeles tydligt looking for an angry fix... (ett Allen Ginsberg-citat ur Howl). 

Vissa gator i Berghäll och Sörnäs anses mindre trevliga, men jugendhus samsas med vita 1960-tals hus, de "mysigaste" husen tycker jag är funkishusen från 1920- och 30-talen. I romanen som jag har under arbete skriver jag om ungdomsgården Ås, ett före detta bårhus i Dallapéparken, numera igenbommat på grund av fuktproblem. När byggnaden fungerade som ungdomsgård hölls där på 1990-talet etiopiska fester, dit jag gick tillsammans med barnen. Statutum est hominibus mori, står det fortfarande vid ingången, människans lott är att dö...  

I Fiskehamnen/Sumparn för några veckor sedan, vid Villu Jaanisoons Kuukkeli-skulptur:

Urbana miljöer, metrostationer med flimrande reklamer på en ljustavla. Roligt att ibland använda ett filter på bilderna, göra en färgbild till en svartvit bild. På väg till biblioteket i Böle upptäckte jag väggmålningar på ett lite undangömt ställe vid foten av trapporna som leder upp till nivån där biblioteket finns. Det återstår att hitta de övriga väggmålningarna som finns i Östra Böles betongmiljö från 1970-talet. 

Rabat, Marockos huvudstad, är känd för sina internationella muraler, under mitt korta besök där på våren 2017 fotade jag några av dem. Ni kan kolla det inlägget här:

https://mariannebacklen.blogspot.com/2017/05/a-visit-to-rabat.html

 

 

I metrostationens kalla och dragiga "väntrum", total koncentration på mobilen. Ett anländande tåg dånar uppe på den höga bron, rulltrappans enformiga rullande låter som maskinmusik, R-kioskens dörr öppnas och stängs.  Jag vinkade av Cindy och lilla Jocke som var på väg till Kuusamo på en två veckors skidsemester. De åkte buss till flygstationen där de tog kvällsflyget, medan Aki körde bil med Olivia, hela den långa vägen via Kuopio och Kajana. 

  

Januaridagar med rimfrost och snötunga träd, fina solnedgångar, stormvindar, isskulpturer på stränderna. Violetta skymningar? Och plötsligt plusgrader, en glasklar hinna av is på Ugnsholmens berg, farlig halka på trottoarerna. Natten till den 14 januari kunde man se praktfullt norrsken i olika delar av Finland, även här nere i Helsingfors. Jag googlade på fantastiska bilder på Yle:s webbsida. Hade jag vetat att norrskenen syntes även här i söder så skulle jag nog ha rusat ut mitt i natten. Nuförtiden kan man kolla rymdvädret på Meteorologiska institutets webbsida. 

Ibland gör Google Photo såna här stiliserade bilder åt mig. Här syns den snöiga julgranen på andra sidan gatan och träd som jag vanligtvis ser från fönstret i vårt vardagsrum:

Så här blekt såg mitt eget ursprungliga foto ut. Vilketdera foto gillar ni bättre?

Ett svagt porlande hördes i den nästan helt frusna bäcken i Mellungsbacka:

Ugnsholmens lilla kanal, som jag alltså kallar för Canal Grande. Har fotat den otaliga gånger, varje foto är lite olikt det föregående, beroende på temperaturen och belysningen. Träden böjer sig mot kanalen och bildar ett slags port, vattnet fryser till is, som sedan smälter och blänker blått, kanske med små skarpa vågor, för att om några dagar frysa igen...

Vi firade min äldre sons födelsedag på nyåret, Michael är född på nyårsdagen, dagen då det nya året ligger framför oss som ett oskrivet blad.  Vi höll inget större kalas på grund av coronarestriktionerna, jag åt med sönerna på vietnamesiska Nom på Stora Robertsgatan. Hemma hos mig tittade vi på min fasters saker, den röda vintagebilen som också är en cigarrettändare, kaffekopparna, de ryska teglasen, de små bongotrummorna som var populära på 1960-talet och som ursprungligen kommer från centrala Afrika, via Kuba. Det kändes fint att se hur snabbt Michael hittade rytmen i trummandet, att trummorna fick ett nytt liv. Jag hörde nog aldrig min faster spela på trummorna, kanske var de mera som en prydnad i hennes hem. Hur som helst så är jag glad att jag tog dem med mig från Solna. 

 

Jag fick min tredje vaccindos på ett förnyat ställe i Mässcentret. Lastausasema, Loading Area, stod det utanför den stora byggnaden. Ingen svensk översättning - avlastningsstation? Vi lastades liksom av... Kön var lång, men allt var välorganiserat med otaliga små bås och en stor personal bestående av vakter och vårdare. Folk väntade tålmodigt med sina FPA-kort i handen. Jag fick tala svenska och den här gången räckte det att efter vaccineringen sitta på en stol i fem minuter i stället för femton. En verklig massvaccinering under en pandemi (man använder inte mera ordet farsot), så otänkbart det var före 2020, så chockad min mamma skulle ha varit ifall hon upplevt den här tiden. 

För en vecka sedan stötte jag på dessa konstiga varelser på Mikaelsgatan. Var de utklädda studeranden, på väg på en fest? Men det är långt till Valborg, och gulnäbbsintagningen är inte heller aktuell den här tiden om året. Jag frågade artigt om jag fick fotografera dem, fick inget svar, men de ställde upp för ett foto. Jag anade ju vad de demonstrerade mot, men jag frågade ändå lite försiktigt vad de representerade, men fick igen inget svar. De teg på ett kusligt sätt och bara stirrade på mig genom sina uttryckslösa vita masker. En av dem svängde på sitt plakat så att det visade en annan text:  Media on virus (Media är ett virus). Jaha, så vi som skriver i olika media och försöker kartlägga det som händer omkring oss är lika onda som det onda viruset?

De var antivaxxare, vaccinmotståndare. Jag googlar på dem, speciellt på deras dräkter, och hittar en kanadensisk sajt med bilder av antivaxxare i samma klädsel. Dräkterna kallas för hazmat suits, hazardous material suits, ett slags helkroppsoverall av ogenomträngbart material, dräkter som skyddar mot skadliga ämnen och som används av personer som i sitt arbete blir utsatta för kemikalier, radioaktivitet, höga temperaturer, biologiska faror... Poliser, akutvårdare, brandmän, industriarbetare, några exempel på yrken som kan kräva en hazmat dräkt. Associationerna som antivaxxarna väcker via sina dräkter är uppenbar och kuslig... 

Årets första tulpaner, de gör mig alltid glad och får mig att längta efter våren, speciellt i dessa tider. Än så är det långt till vår... Här syns förresten träden på andra sidan gatan: 

 

Jag hann se Outi Heiskanen-utställningen på Ateneum. Här trummar hon i en videosnutt under tibetanska böneflaggor utanför ingången:

På Design-museet pågår modeutställningen Intimitet med presentationer av unga modeskapare, nya trender och företeelser, t ex modekreationer som existerar enbart digitalt, vilket holländska The Fabricant presenterade på video. Men jag måste medge att jag inte förstod mig på precis allt som jag såg på utställningen. Det är bra med fantasi och lite galenskap, men ibland kändes det en aning långsökt och elitistiskt, speciellt då de flesta av oss ändå måste klä sig praktiskt för att kunna fungera i sin vardag. Men jag är säker på att mina barnbarn kommer att klä sig på ett annat sätt än sina föräldrar när de är unga vuxna, i nya material som fötts ur nya koncept och behov. Fast det enkla och praktiska (lite tråkiga - vindtygsdräkter?) kommer säkert alltid att finnas, speciellt om det också är estetiskt tilltalande och skönt att ha på sig. 

Ervin Latimers okonventionella och tankeväckande mode presenterades på utställningen, han valdes till Årets unga designer 2020. Det är fint och viktigt med ökad diversitet och representation inom konst och i andra sammanhang. På bilden nedanom syns inte en enda vit person (ifall killen till vänster inte "passes for white", ett obehagligt uttryck med rötter i slaveriet). Bilder av medlemmar i ett team eller ett evenemang med endast poc personer (people of colour) bör bejakas, för då får vita, ja, jag har svårt att säga vi vita, en konkret uppfattning om hur det har känts för t ex svarta amerikaner, då de i åratal har exkluderats från historieskrivningen och media, filmer, tv-serier, reklamer, politik, domstolar och andra "rum". 

I serien snygga vinterkappor - blev tvungen att knäppa ett foto av det här unga paret som shoppade hos Stockmanns. Ja, jag tror inte att de köpte Happy Socks... 

 

Vinterdagar i stan, vid havet... Ha det bra!