Sommardagar i Helsingfors

I morgon är det den första augusti... Nej, jag ska inte citera Tove Janssons Höstvisa... Dagarna mörknar minut för minut.... snart är den blommande sommarn slut...

Men kvällarna mörknar och svalnar, det är ett faktum... Svalorna svirrar och störtdyker ovanom hustaken och får mig att tänka på svalorna i Grez-sur-Loing för tre år sedan. 

Dagarna flyger förbi, har inte varit på Rönnskär eller på simstadion en enda gång, mina favoritställen i Sommarhelsingfors... Men jag har fått vara i Thomas och Lasses stuga i Vallgårds koloniträdgård i tre veckor, alltid lika fint att se olika blommor slå ut.. blomstra... vissna... 

Lite trist att trädgårdens sommarkafé Stugan inte håller öppet den här sommaren, men jag har gått till kaféet i Gumtäkts botaniska trädgård i stället, och nu vandrade jag också omkring i själva botaniska trädgården, som var överraskande stor. Ingen blomsterprakt där, men mycket lövträd och björkar från Sibirien och andra delar av Asien, man vandrade från en kontinent till en annan. 

Jag dröjde speciellt länge i den japanska delen av trädgården, vilket jag också gjorde i Brooklyns botaniska trädgård för nästan fyrtio år sedan (den japanska delen av Brooklyns trädgård har en damm med koi-karpar och ett litet "vattenfall", en orangeröd torii, stenlyktor och välvd träbro). 

Jag hoppas nu fullborda min roman, som jag har haft under arbete i ganska många år.  Måste emellanåt komma bort från hemmiljön, fast jag har gott om utrymme och arbetsro här hemma, efter att barnen flugit ur boet... Jag har nu upptäckt att det går hur bra som helst att sitta och skriva/redigera texter på ett bibliotek, speciellt på Oodi/Ode. 

Jag hittar nästan alltid ett lämpligt arbetsbord, om inte i andra våningens läsesal så i den öppna bibliotekssalen i tredje våningen. Någon sitter mittemot mig bakom sin datorskärm, folk kommer och går, kaffekoppar klirrar och barn leker i lekhörnan, vilket inte stör mig nämnvärt, speciellt när jag uppnått det fina flow-tillståndet. 

Jag har också möblerat om här hemma, flyttade skrivbordet närmare fönstret, trots att det blev lite trångt. När jag lyfter blicken vill jag inte stirra på en vägg, utan låter blicken hellre vila på lönnen ute på gården, på ljuset i grannarnas fönster när kvällen mörknar... 

Men visst skulle det vara fint att var ute på landet hela sommaren, på en holme eller vid en insjö, kanske vid foten av ett berg:

Enkel är bergens sommar;

ängen blommar,

den gamla gården ler

och bäckens dunkla brus talar om funnen lycka.

Edith Södergran

Här en färggrann sommarspårvagn:

 Söndagen den sista juli på stranden... har inte vant mig vid namnet Merisatama/Havshamnen... 

Olika arbetsmiljöer sommartid... på Ursins klippa:

Min röda tygpåse lyser här på sittdynan medan jag spanar efter en bra sittplats på Ode:

Jag vandrar ganska ofta till Eirastranden där man kan njuta av den öppna horisonten. Därifrån tar jag sedan sexans spårvagn till centrum, eller till Vallgård.

Mitt yngre barnbarn Joakim på Botby simstrand, klädd i baby baddräkt med UV-skydd:

Olivia har fått en egen mobiltelefon och hon fotade flitigt med den på Designmuseet:

Pionerna fällde sina kronblad när jag kom till Vallgård i juli:

Högsommarens magiska ljus:

Rödaste rött, vinbär... rosor... kungsliljor...

Kom liljor och aquileja, kom rosor och saliveja

Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans kär...

Eller:

I never promised you a rosegarden... 

Pelargoner på Café Kumpu i Gumtäkts botaniska trädgård, stadens bästa sommarcafé:

Jag åt en tom yam-hönssoppa med fin sallad (kostade 10,90€, så mycket mera än det vill jag inte betala för en lunch, men få se vad inflationen ännu ställer till med):

Vandring i botaniska trädgården bland japansk aomori-gran och rönn, manchurisk björk:

De här klätterväxtstörarna i form av en triangel (som ett teepee tält), får mig alltid att tänka på det kusliga slutet i Lars von Triers dystopiska film Melancholia (2011):

Ängen  i Gumtäkt har blommat ut, i början av juni är den vit av hundloka... I närheten finns Meteorologiska institutet och Gumtäkt kampus med byggnader som heter Chemicum, Exactum, Physicum... Medger att jag är grön av avund på folk som studerar och forskar i dessa vetenskaper... 

Fint att se folk träna och stretcha i gröngräset:

I mitten av juli blev vi bjudna på Jasmine Kelekays fest på kulturcentret Caisa för att fira hennes PhD. Jasmine doktorerade tidigare i maj vid universitetet i Santa Barbara, Kalifornien. Hennes avhandling i sociologi fokuserar på Black Studies och African Diaspora Studies, med fokus på rasismen i de nordiska länderna. Stort grattis till Jasmine och hennes fina mångkulturella familj!

Jag bekantade mig med Jasmines mamma, kulturproducenten Siw Handroos-Kelekay, i början av 1990-talet när vi deltog i föreningen Familias finsk-afrikanska lekgrupp tillsammans med våra barn, alla under skolåldern.  Jag har fortfarande kontakt med många av mammorna som jag träffade på den tiden när barnen var små. 

I fjol valde Jasmine vinnaren av Svenska Yle:s litteraturpris, priset tillföll Quynh Tran och hans debutroman Skugga och svalka, ett välförtjänt pris. Jag har läst boken och jag grubblar fortfarande på den speciella stämningen som finns i den, ofta lite kuslig och klaustrofobisk, känslan av ensamhet och utanförskap som många unga kan drabbas av, oavsett familjebakgrund. 

Här är Jasmine tillsammans med en etiopisk kollega, som doktorerade ett antal år tidigare vid agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet:

Många kulturer möts i Jasmines familj:

Café Bruket på Caisa, vi åt etiopisk mat, som levererats från restaurang Addis på Sturegatan.

Mina uppklädda söner Michael och David (Cindy råkade var ute på landet hos en väninna):

Väninnor från Familia-tiden möttes på Caisa, Andrea och Johanna:

Mary och Nina:

Några bilder från sommarens Pride-parad och picknick i Brunnsparken, efter en paus på två år. Man kunde marschera med SETA, olika fackföreningar och politiska partier, queer feminister, Martha-föreningen, diplomater... Kärlek är inte haram (haram: det förbjudna inom islam) är det grundläggande budskapet på Pride:

Vilkendera är du - Martha eller Maria?

För ett jämställt arbetsliv:

Glada miner i Brunnsparken:

Glada mamas, jag står bredvid Siw Handroos-Kelekay:

Yngre sonen David har igen sålt tacos med teamet Tres Tacos på olika evenemang. Här i Sinebrychoffs park, tillsammans med artisten James "Musta Barbaari", som vi minns från hitlåten Salil eka salil vika, som också var en hyllning till Tupac Shakur:

Subterranean/Underjorden-utställningen på Amos Rex. Jag försökte undvika att falla ner i kaninhålet... Jag gillar videoinstallationer med lite kryptiskt innehåll...

Kulturhelsingfors, jazzkonsert på Ode-biblioteket, fri improvisation med gitarristen Guillaume Gargaud, trumpetisten Eero Savela och percussionisten Simo Laihonen:

Bilder från ett Sommarhelsingfors, Femkanten ur ett lite ovanligt perspektiv. Dianaparken är en av mina favoritparker, speciellt när tulpanerna blommar i slutet av maj. Davids innergård i Rödbergen... schack på bibliotekets innergård... Busholmens hamn, efter att jag fått min fjärde dos av coronavaccinet... 

Villagatan får mig att tänka på mysiga bostadskvarter i Brooklyn, för både rika och mindre rika... Enligt Merete Mazzarella var Villagatan inte ett populärt bostadsområde i hennes ungdom på 1950- och 60-talen... Då skulle man helst bo i en skinande vit förstad, typ Hagalund... 

Järnvägsstationens stengubbar var försedda med fotbollsskjortor, damernas EM till ära. Ukrainas flagga vajar fortfarande uppe på taket, de dagliga nyheterna om det pågående kriget är för sorgliga, Nu hoppas man bara att de ukrainska spannmålstransporterna över Svarta havet lyckas. 

Jag minns sången Odessa från min barndom, framförd av Humppaveikot och Dallapé-orkestern:

Oi, Odessa, sä helmi Mustanmeren. Oi, Odessa, sun rantaas käyskentelen. Oi, Odessa, sä hurmasit mun niin. Niin, Odessa, jään unelmiin.

I Sergei Eisensteins film Pansarkryssaren Potemkin (1925) finns den berömda Odessatrappan-scenen. På Wikipedia analyseras den så här:

Odessatrappan används som filmterm för att illustrera Eisensteins teknik. Han skildrar hur flyende människor i flera minuter springer nerför trappan. I verkligheten skulle det inte tagit mer än en halv minut, men Eisenstein drar ut på scenen och bygger upp spänningen genom att klippa växelvis mellan det flyende folket och soldaternas stövlar. Ibland visas någon enstaka person eller detalj under en kort stund, men tyngdpunkten läggs på att skildra helheten.

Jag var på Borgbacken tillsammans med Cindys familj, har inte varit där på över tio år. Många nya berg- och dalbanor av stål som såg livsfarliga ut, Vekkula är borta, Kummitusjuna/Spöktåget likaså. Den gamla karusellen med hästar och andra djur finns kvar, också den gammaldags gungkarusellen. Tror jag varit i Hurjakuru forsränningsbanan med barnen för länge sedan... 

En engångsbiljett kostade tio euro, jag köpte en biljett och åkte i det traditionella pariserhjulet med Cindy och Olivia. Här är de i kaffekoppskarusellen som jag tycker är lite gullig (men visst är farten hård i den också!): 

Cindy envisades med att åka i Kingi, ett 78 meter högt torn för fritt fall. Som mamma kände jag mig väldigt ängslig när hon spände sig fast i sitsen och gled upp i tornet. Många "attraktioner" var försedda med varningar typ "märk väl att attraktionen gör kraftiga och plötsliga rörelser", eller "rekommenderas inte för gravida eller personer med hjärt- och kärlsjukdomar eller sjukdomar i rörelseorganen"... 

Här är jag med barnens pappa på Borgbacken på sommaren 1991, då Michael var sju månader gammal.  Mitt livs stora sorg att vi inte blev lyckliga tillsammans... Tänker på Petra Marklunds sång Händerna mot himlen:

Tror du att du och jag kommer att minnas den kvällen?

Tror du att du och jag kommer att drömma oss tillbaka?

Tror du att vi kommer leva lyckliga i alla våra dar´?

Även om vi aldrig mer ses...

Julikväll i koloniträdgården:

Tant Grön på verandan:

 

Stjärnorna

När natten kommer

står jag på trappan och lyssnar,

stjärnorna svärma i trädgården

och jag står ute i mörkret.

Hör, en stjärna föll med en klang!

Gå icke ut i gräset med bara fötter;

min trädgård är full av skärvor.

Edith Södergran 

 

Ha en fin augustimånad, i arbetets eller semesterns tecken!