Sensommardagar

I dag är det den sista augusti, efter många veckor av onaturligt varma sensommardagar och efter ett kraftigt åskväder med efterlängtat regn svängde vädret om och blev svalt, liksom normalt sensommarväder. 

Jag hinner inte skriva så mycket text i det här inlägget, jag blev och tittade på filmen Kapernaum (2018), om den syriska pojken Zain i Beiruts fattigkvarter, om hans vänskap med en ung etiopisk kvinna och hennes lilla son. Jag såg filmen för första gången för cirka ett år sedan, men känner mig igen helt omtumlad, den var så starkt berörande.

Här kan ni se filmens trailer:

https://www.youtube.com/watch?v=ULUo0048xZE

För några dagar sedan såg jag också den finska filmen Aliisa från 1970 med Siiri Angerkoski i huvudrollen. Hon spelar pensionären Aliisa som blir vräkt och flyttar in hos en väninna i ett trähus som saknar alla bekvämligheter, någonstans i Berghäll, tills hon tvingas flytta även därifrån.  I slutet av filmen, när det blivit sommar, får hon bo i en kolonistuga i Vallgård, och det var just det som blev så starkt berörande för mig. Mycket som jag också kände igen från min ungdom, 70-tals miljön i Helsingfors, den allmänna "torftigheten", hur äldre kvinnor gick klädda, den nya "ungdomskulturen" som jag själv hörde till... Filmmanuset var skrivet av författaren Aulikki Oksanen.

Här några bilder från sommaridyllen i Helsingfors, från Eirastranden och Lappviken till Vallgård, känns nog så konstigt att dela de här bilderna efter Kapernaum och Aliisa... 

 

På Ursins klippa, de sista varma augustidagarna:

 Dahlian hör till sensommarens blomsterprakt, påminner nästan om koraller i ett tropiskt hav där den lyser i augustiskymningen. Vet inte vilken färg som är min favorit, så jag delar tre olika:

Jag är höstens sista blomma.
Jag blev vaggad uti sommarens vagga,
jag blev ställd på vakt mot nordens vind,
röda flammor slogo ut
på min vita kind.
Jag är höstens sista blomma.
Jag är den döda vårens yngsta frö,
det är så lätt att som den sista dö;
jag har sett sjön så sagolik och blå,
jag hört den döda sommarens hjärta slå,
min kalk bär intet annat frö än dödens.

Jag är höstens sista blomma.
Jag har sett höstens djupa stjärnevärldar,
jag skådat ljus från fjärran varma härdar,
det är så lätt att följa samma väg,
jag skall stänga dödens portar.
Jag är höstens sista blomma.

Edith Södergran, 1916

Sköna septemberdagar önskar jag er! I september brukar jag ofta tänka på Harry Belafontes sång Try to remember, där man rör sig från september till "djupaste december"...

Try to remember the kind of September
When life was slow and oh, so mellow
Try to remember the kind of September
When grass was green and grain was yellow...