Så mycket har hänt och så mycket pågår i vår arma värld just nu, naturkatastrofer (omfattande översvämningar i Pakistan, orkaner/taifuner på olika håll). Demonstrationer i Iran (också här i Helsingfors) efter att den 22-åriga Mahsa Amini dog i samband med att hon greps av landets sedlighetspolis. Hon beskylldes för att inte ha knutit sin hijab på rätt sätt. Det känns bara så oändligt sorgligt att läsa om hennes öde.
Riksdagsval i både Sverige och Italien, med högerextrema vinnare (fast det är Moderaternas Ulf Kristersson som fick i uppdrag att bilda ny regering).
Drottning Elizabeth dog den 8.9. och hela Storbritannien stannade upp.
Samtidigt fortsätter kriget i Ukraina och förra veckan meddelade Putin om en partiell mobilisering av reservister i Ryssland, varpå tusentals ryssar började ta sig sig ut ur landet. Och för att ytterligare öka på den allmänna oron upptäcktes fyra läckor i Nord Streams gasledningar utanför Bornholm i Östersjön.
Under tiden övergick den tidiga hösten i vackraste ruska med lysande gula och röda löv... Och jag har sett fina filmer på Kärlek&Anarki-festivalen, varit på Konstrundan tidigare i september, lyssnat på konstnären Sonia Boyce i Dansens hus, suttit på Fredsvännernas möten.
Jag påbörjade en längre text om kungligheter i största allmänhet och det brittiska kungahuset i synnerhet, om British Empire och det koloniala arvet, med fokus på Jamaica, om den engelska litteraturen (och Bob Dylan så klart!), om att vara en prinsessa, men blev avbruten... But here we go:
The Queen is dead - long live the King?
Dagarna och veckorna efter drottning Elizabeths död följde jag med otaliga diskussioner och direktsändningar, på France24-kanalen pågick de nonstop. På begravningsdagen bänkade jag mig ner framför tv:n och växlade mellan France 24 och Yles TV1, där speciellt Laura Kolbes referat var väldigt informativt.
Det handlade ju inte bara om begravningen, utan också om historia, sammanhang, arkaiska traditioner versus nutid. Heraldik, tronföljd, Strumpebandsorden? Sådant som jag inte vet just någonting om. Och blev det lite för mycket om slott och smycken, hästar och hundar, bryggde jag en kopp kaffe, eller en nice cup of tea - med engelska muffins?
Innan gudstjänsten började hörde man Big Ben klämta en gång var nittiosjätte sekund för att hedra den 96-åriga drottningens levnadsår. Klockans kraftiga klang skapade en magiskt kuslig stämning och hördes säkert över hela London, där trafiken tystnat och människorna stod tysta vid gatorna, väntande på kortegen med drottningens kista som hade placerats på en lavett (en kärra som transporterar kanoner).
Under några dagar hade tusentals människor köat för att defilera förbi drottningens kista i Westminster Hall. I femton minuter stod drottningens fyra barn, och lite senare de åtta barnbarnen, hedersvakt vid kistan. Jag höll inte på att känna igen den uniformsklädda prinsessan Anne, sammanbiten, så oändligt sorgsen, bekant från gladare bilder som ung kvinna och liten flicka.
Jag är ingen "rojalist", men medger att jag allt sedan jag var ung "kollat" på både det brittiska och det svenska kungahuset, kanske inte så värst aktivt, men ändå. Man har liksom inte kunnat undvika att läsa om det senaste kungliga skvallret (i ett skede blockerade jag Svensk Damtidning vars ytliga skvaller ständigt ploppade upp i mitt Googleflöde på mobilen).
Man minns vissa kungliga bröllop, från min barndom minns jag när kung Konstantin av Grekland 1964 gifte sig med den danska prinsessan Anne-Marie. I dag undrar jag varför jag minns just detta bröllop - kanske berodde det på mammas kommentarer, bilderna i eftermiddagstidningen Nya Pressen? Konstantin gick 1967 i landsflykt efter en misslyckad statskupp mot militärjuntan och efter en folkomröstning, som ansågs riggad, avsattes han 1973 som kung... Så kan det också gå...
Väggarna på utedasset i Esbo skärgård, där vi i min barndom hyrde en sommarstuga, pryddes av gamla omslag från Hemmets Veckotidning, alla föreställande kungliga. En linluggig gosse med kunganålen i sin hand: kronprins Carl Gustav... I dag kan man hitta bilden på nätet. Hagasessorna, jag kunde nästan utantill de fyra namnen: Birgitta, Margareta, Christina.. Men det fjärde namnet? Måste googla: Desirée... Englands Anne och Charles som barn på en gräsmatta bland påskliljor och hundar, som vilka barn som helst, fast prydligare klädda (ofta sågs Charles i skotsk kilt). Prinsessan Anne var jämnårig med min syster, vilket mamma påpekade, fast hon i övrigt inte var särskilt intresserad av kungligheter.
Åren gick, prinsessorna och prinsarna förblev lika unga på de allt mera rivna och fuktskadade bilderna, fästa med rostiga metallstift på utedassväggen av ohyvlat trä. Efter de långa vintrarna gnistrade drottningarnas juveler inte mera lika starkt på bilderna: Ingrid av Danmark (mor till ovannämnda Anne-Marie), Elizabeth som nykrönt drottning... Sveriges gamla kung Gustav IV Adolf, Norges kung Olav, kanske Belgiens Baudouin, som senare gifte sig med den spanskfödda Fabiola.
Jag minns fortfarande en rubrik från de gamla tidningsomslagen: Mitt sanna jag - drottning Narriman berättar om sitt liv, gift med Egyptens omstridda kung Faruk. På tal om exotiska kungligheter minns jag att mamma tyckte lite synd om den unga kejsarinnan Soraya som var barnlös och tvingades skilja sig från Shah Mohamad Reza Pahlavi, som gifte om sig med Farah Diba.
På sommaren 1970 ordnades en demonstration i Helsingfors mot den persiska shahen som var på ett statsbesök i Finland. Man visste redan då om brotten mot de mänskliga rättigheterna i Iran. Året därpå firade shahen det persiska rikets 2500-årsjubileum och bjöd in statsledare och kungligheter till en enormt påkostad fest i en nybyggd ökenstad med lyxiga silkestält (Storbritannien representerades av prins Philip och prinsessan Anne), en fest som också ansågs vara början till hans fall från Påfågeltronen.
Min mormor prenumererade på Veckojournalen (som senare blev Månadsjournalen, ett glassigt kulturmagasin), man bläddrade i tidningen och läste om det svenska kungahuset, kronpris Carl Gustav, som blev kung 1973 och som gifte sig med Silvia 1976. Men jag minns inte att jag skulle ha varit speciellt intresserad av Charles och Dianas bröllop 1981. I början av 1980-talet deltog jag i stora fredsdemonstrationer i Helsingfors, med fokus på Reagans Stjärnornas krig... Dessutom har jag alltid tyckt att medlemmarna i det brittiska kungahuset verkade speciellt formella, försedda med ett slags "stiff upper lip". Deras uråldriga traditioner förknippade med rävjakt och allmän konservatism, fula kläder, hierarkier. Processioner med den hästdragna, pinsamt pråliga Gold State Coach-vagnen från 1762. Dystra slott/palats, riksregalier och andra rikedomar, pompa och ståt ingår visserligen i alla kungahus, nära och fjärran.
Allt detta överdådiga på ljusårs avstånd från "vanliga" britters vardagsliv, så som det skildras i den engelska litteraturen. Visserligen är klasskillnaderna fortfarande djupa, Alan Hollinghurst skildrar den stormrika överklassen i Londons West End, sedd ur en utomstående ung mans perspektiv i romanen The Line of Beauty. Och den brittiska post-koloniala litteraturen fick sitt genombrott på 1980-talet, under den värsta Thatcher-eran, med författare som Salman Rushdie, Ben Okri, Hanif Kureishi, lite senare Monica Ali, Zadie Smith.
I Hufvudstadsbladet har de kungliga begivenheterna, bröllopen och begravningarna förtjänstfullt bevakats av "hovreportern" Annika Hällsten, ibland också med vissa kritiska undertoner. När prins Philip dog 2021, skrev Hällsten också om hans kontroversiella uttalanden som ofta gällde icke-brittiska människor och kulturer, t ex "kannibalernas" Papua Nya Guinea, kinesernas utseende.
Listan på prins Philips "gaffes" är lång, jag läser i olika texter på engelska att han kunde skämta om etiopisk konst, Australiens aboriginer, Nigerias president klädd i traditionell dräkt. Listan inkluderar visserligen skotska fyllbultar, ungrarnas påstådda fetma, den amerikanska ambassadörens presenter - ibland blir man bara tvungen att skratta åt typiskt brittiska skämt...
I ett reportage på France24 konstaterades att prins Harrys hustru Meghan representerar "mixed ethnicity", det första i sitt slag i det brittiska kungahuset. Mycket att damma av i kungahusen när det gäller tolerans och öppenhet, traditioner vs förnyelse.
På 1960-talet blev det populärt med en ungdomskultur förknippad med "The Swinging London", brittiska popband börjande från Beatles och Stones, kvinnliga artister som Petula Clark och Dusty Springfield, Carnaby Street-mode, Mary Quant-smink, filmer i Londonmiljö som Schlesingers Darling med Julie Christie och Antonionis Blow-Up med Vanessa Redgrave. Union Jack-flaggan var så kännetecknande för England och det kändes extra festligt att gå till Stockmanns varuhus när de firade sina Londonveckor med typiskt engelska produkter och kläder, kex i plåtburkar med något Londonmotiv, marmelad och te, kanske en ytterrock av tweed... Och överallt de granna Union Jack-flaggorna...
På 1970-talet studerade jag engelska vid universitet och lärde mig att Shakespeares dramer skrevs under den "elisabetanska eran", alltså då Elizabeth I regerade, en guldålder för den engelska litteraturen. Men visst var Shakespeares tragedier fyllda med våld och otäcka intriger, befolkade med kungligheter, från Macbeth och kung Lear till Hamlet och Richard III, bland andra, men också mer eller mindre fiktiva härskare från antiken. Och så fanns ju sagofigurerna, t ex luftanden Ariel i Stormen. Men det var språket som förförde, Shakespeares sonetter och också John Donnes poesi, jämfört med långrandigare poeter som Alexander Pope eller John Dryden.
Efter 1700-talets "upplysningstid" kom 1800-talet med de underbara romantiska poeterna, de första kvinnliga författarna, som var tvungna (utom Jane Austen) att publicera sig under manligt namn: George Eliots riktiga namn var Mary Ann Evans. Emily och Charlotte Bronte skrev under pseudonymerna Ellis och Charles Bell. När jag var kring tio läste jag uppe på sommarstugans vind en erbarmlig version av Wuthering Heights/Stormvindar i form av en romantisk tecknad följetong i Allers eller Hemmets Veckotidning, med bilder typ finska Herttasarja...
Att studera Wuthering Heights på universitetsnivå var någonting helt annat, eller att höra, om och om igen, än i dag, Kate Bushs sång från 1978, eller att se en ny filmversion av romanen. I Andrea Arnolds stiliserade gotiska drama från 2011 är Heathcliff en ung afrikan som rider omkring på den ljungklädda heden. I min novell, Stormens barn, hänvisar jag till syskonen Bronte, ja, egentligen är hela novellsamlingen Östra centrum: ändstation (1984) inspirerad av Wuthering Heights, med uppdelningen av olika element och temperament. Vi tillhör antingen The Children of the Storm eller The Children of the Calm, föreläste Kingsley Hart vid Helsingfors universitet.
Under min första (och hittills enda) vistelse i Rom 1981 sökte jag upp John Keats gravsten med inskriptionen Here lies one whose name was writ in water...
I Bob Dylans sånger hittar man överraskande många hänvisningar till "kungliga", ofta med ironiska undertoner, typ Queen Jane Approximately, eller Napoleon in rags, Nero's Neptune, The King and the Queen of Swords... Rubriken till det här inlägget, The ceremonies of the horsemen, är från sången Love Minus Zero/No Limit, en av mina favoritsånger. Citatet fortsätter: even a pawn must hold a grudge, vilket för tankarna till schackpjäser, kungar, springare, bönder...
När jag såg alla de kungliga vaktsoldaterna i röda jackor och svarta höga pälsmössor på drottning Elizabeths begravning, Household Cavalry-ryttarna med långa vita plymer i hjälmen, Yeomen Warders (en ceremoniell slottsdrabantstyrka, även kallad Beef Eaters, vid The Tower of London, där hedersskott fyrades av när Charles hade utropats till kung), tänkte jag på Bob Dylans sång om de ceremoniella ryttarna och på sången The Changing of the Guards:
The palace of mirrorsWhere dog soldiers are reflectedThe endless road and the wailing of chimesThe empty rooms where her memory is protectedWhere the angels' voices whisper to the souls of previous times...
Jag tänker också på en rad i Dylan-sången Mr Tambourine Man: though I know that evening's empire has returned into sand... Här går tankarna till det forna British Empire. Ja, vad var det för ett rike, ett imperium som solen aldrig gick ned på? Rule, Britannia, rule the waves, heter det i en patriotisk sång.
Den karibiskfödda författaren Caryl Phillips har skrivit en roman om författaren Jean Rhys (född i Dominica) med den något ironiska titeln A view of the Empire at Sunset. På drottning Elizabeths begravning läste Patricia Scotland, samväldets (Commonwealth of Nations) generalsekreterare, född på Dominica, ur Första korintierbrevet: Death is swallowed up in victory. O death, where is thy sting? O grave, where is thy victory? Att även Rwanda i dag är en medlem bland samväldets 54 länder kan kännas lite överraskande.
Och visst känns det konstigt att inse att mina barns pappa föddes i ett örike, Jamaica, som fortfarande på 1950-talet var en del av det brittiska imperiet, en brittisk koloni, där arvet från slaveriet levde vidare, trots att slaveriet avskaffades på 1830-talet. För några år sedan visades tv-filmen The Long Song, baserad på Andrea Levys historiska roman om livet på en brittisk sockerrörsplantage under slaveriets sista år på Jamaica. Jag har också läst Levys succéroman Small Island, om möten mellan britter och Windrush-generationens jamaicaner i 1950-talets England.
Ett utdrag ur dubpoeten Linton Kwesi Johnsons kända sång/dikt på jamaicansk patois:
Eftermiddagskaffe med Pirkka-citronmuffins och romaner förlagda till England:
I dag är Jamaica både en parlamentarisk demokrati och konstitutionell monarki. Den brittiska monarken representeras på Jamaica av en generalguvernör. Men det känns nog väldigt främmande att se Charles omnämnas som King of Jamaica... Det är antagligen bara en tidsfråga innan Jamaicas regering ordnar en folkomröstning om monarkin och landet väljer att bli en republik, vilket nyligen skedde i Barbados. Jag läser en rubrik i New York Times: Barbados drops the Queen and becomes a republic.
Trinidad & Tobago blev en republik redan 1976, Dominica 1978, efter att ha exploaterats som en koloni av både Frankrike och England. Öarna Martinique och Gaudeloupe hör fortfarande till Frankrike och kallas för utomeuropeiska departement, eller d'outre-mer, bortom haven, en term som oundvikligt för tankarna till kolonialismen.
Jag sökte bland min svärmors 1990-tals brev från Jamaica för att se hur den tidens frimärken såg ut, jag var nämligen säker på att de var försedda med liten svart silhuett av drottningen i ett hörn, vilket de inte gjorde. Här några frimärken med både Bob Marley, drottningen och ursprungsbefolkningen arawak, samt ett frimärke från 1938 med kung George och bananplantor som en tidsmarkör, en frukt som skördades med så gott som gratis arbetskraft. Harry Belafontes Day-O från 1956 är en påminnelse om den tiden.
Jag hörde i ett inslag på France 24 att folk i Kenya inte sörjer Elizabeth II på samma sätt som i Storbritannien, med tanke på landets koloniala förflutna, till exempel Mau Mau-upproret som britterna kväste på 1950-talet. I Finland fanns en lakritsstång som aningslöst döpts till Mau Mau. Detsamma gäller Sydafrika, där man anser att diamanten som slipats ur den ofantligt värdefulla Cullinan-diamanten ("Afrikas stjärna") och som är den mest värdefulla av de 2868 diamanter som infattats i den brittiska monarkens krona, borde återbördas till Sydafrika, där den upptäcktes i en gruva 1905.
Jag har sett bara det första avsnittet i Netflix-serien The Crown, och fäste mig speciellt vid kronprinsessan Elizabeths och prins Philips besök i Kenya 1952: Kikuyu-kungens långa blick under välkomstceremonin. Den unga Elizabeths och stamkungens blickar möttes igen när paret lämnade safariresidenset efter budet om kung Georges död. Scenen är visserligen fiktiv, men överraskande mångtydig i det sammanhanget.
Här en länk till en fin text av Cianna Greaves, om hennes mors utfattiga uppväxt i 1940-talets Jamaica och utvandring till USA i slutet av 1960-talet. Moderns komplicerat högaktningsfulla inställning till drottning Elizabeth och minnen av drottningens besök på Jamaica 1953. Den yngre generationens tankar om det brittiska imperiet, kolonialismen. Att älska drottningen är att älska någon som inte älskar dig tillbaka, skriver Greaves.
https://www.wbez.org/stories/my-family-lived-under-british-rule-in-jamaica/0325be4d-4384-4477-8efb-9049b1a96fb6
Prinsessan på ärten, prinsessan Törnrosa, den elaka drottningen som är Snövits mor, kejsaren utan kläder... Stereotypa könsroller och uppfattningen om "prinsen och halva kungariket" som det finaste en ung flicka (Askungen) kan drömma om... I sagornas värld avlöser den ena kungligheten den andra. Varje flicka vill leka att hon är en prinsessa och klä ut sig till en? Jag minns inte att min syster och jag skulle ha gjort det, och i vår barndom fanns det inga billiga "maskeradkläder", inga Disney-prylar. Man läste sagorna och tittade på bilderna, men drömde nog inte om prinsessklänningar.
Prinsessan Elsa i Disney-animationen Frozen blev en succé bland småflickor, bland dem mitt barnbarn, som här studerar klockboken som var mina barns. Elsa-prylarna blev en otrolig succé, när mina barn var små köpte jag kanske lite prylar från Aladdin-, Lejonkungen- och Mulan-filmerna, men det fanns ingenting jämfört med Frozen-prylarna.
Mina väninnor lade en liten krona på mitt huvud när jag fyllde år, vilket jag tyckte var både roligt och lite pinsamt. Och jag kunde inte låta bli att ta en selfie... Oh, to be a Princess, if only for one day... Fast på den här bilden är böckerna viktigare än kronan, The Crown...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar