Oktobervandringar

Oktober, den gyllene månaden, lider mot sitt slut. Jag försöker alltid besöka vissa ställen i oktober för att beundra höstens färgprakt. Här i Fågelsången vid Tölöviken, där man kan höra tågen komma och gå, kanske dricka en kopp kaffe i kaféet med utsikt över Tölöviken. De sista gässen fick mig att minnas Brunnsviken i Solna, där jag var för ett år sedan, då min faster dog så plötsligt och vi måste tömma hennes bostad, vilket kändes som en helt omöjlig uppgift.  

I Brunnsparken, när det fanns nästan mera löv på marken än i träden.  Den smala granen är "självständighetsgranen", som ser lite medfaren ut. Går man förbi den lilla katolska kyrkan får man se den ukrainska flaggan och plakat som hängts upp på kyrkans staket, snett mittemot den ryska ambassaden. Samtidigt pågick en demonstration vid Tre smeder mot den iranska regimen, och tidigare i september hade folk lagt ner ljus och blommor för att hedra Mahsa Amini. 

Jag försöker alltid, kanske på ett lite rituellt sätt, vandra i Centralparken i Dal och Brunakärr, åtminstone två gånger om året: i maj för att beundra havet av vitsippor och höra fågelsången, i oktober för att beundra ruskan. Och alltid för att se hästarna i hagen i Dal. 

Två hästar kommunicerade på ett lekfullt, kärleksfullt sätt - fast det var nog hästen till höger som visade mera intresse och aktivitet, vilket ofta händer i ett parförhållande, he he... Hästar får mig att tänka på Patti Smiths låt på hennes debutalbum Horses:

When suddenly Johnny gets the feeling he's being surrounded by
Horses, horses, horses, horses
Coming in in all directions
White shining, silver studs with their nose in flames,
He saw horses, horses, horses, horses, horses, horses, horses, horses.

Jag tycker om att titta på Peppe Öhmans hästvideor på Insta story, ridturer med hisnande vackra vyer i ett bergslandskap med Stilla oceanen i fonden, trav och galopp i hästhagen. Jag tycker också om "upprepningen", att se samma vyer om och om igen, i olika väder, tills jag upplever att det är jag som är ryttaren,  the lone rider... Jag har aldrig själv suttit på en hästrygg, men kan bara föreställa mig hur fint det måste kännas när man behärskar tekniken och kanske har övervunnit sin rädsla, upplever en känsla av frihet och närvaro... 

Det är fint att se lite blandskog omkring sig, inte bara parkernas träd, fast egentligen längtar jag till Noux, dit vi for i min barndom tillsammans med pappa. Han lade ut orienteringsbanor för Fjällskidarklubben, ja, han är Orienteraren som förekommer i slutet av min roman Den osynliga draken. 

Den vackraste ruskan var redan förbi och i Dal får man nästan överallt se höghus skymta bakom träden. Men känslan av skog är ändå påtaglig, man mår helt enkelt bra av att se träd omkring sig. I år var höstens färgprakt kanske inte lika fin som vanligt, antagligen beroende på sommarens torka. Lönnarna på vår gård blev inte lika lysande gula i år, löven såg ut att bara torka och bli bruna. 

"Found Art" i Centralparken:

Jag plockade lite löv för en "lövinstallation", och tog faktiskt hem den, pressade löven under några tunga böcker mellan en tidning och lade dem på fönsterbrädet, där de vaktas av fasters fina soldatprydnader... Ja, jag tillhör ju generationen som samlade växter i "mellanskolan", sammanlagt 80 stycken under två somrar, och lärde mig en massa namn på latin... Somliga lät som poesi: Anemone nemorosa, Convallaria majalis, Campanula rotundifolia... Vardagliga: Taraxacum officinale,  Syringa vulgaris... eller mera bekanta: Linnea borealis, Tussilago farfara, Sedum acre... Sorbus... Viola... Rosa... 

Vägen till Västerkulla, där Vanda börjar och där min dotter bodde för cirka sex år sedan. Alltid lika fint att vandra genom den lilla Klenodparken/Aarrepuisto, höra på bäckens porlande och se årstiderna växla. 

Nej, den här björnen tassade inte emot mig i Mellungsbacka... En skärmdump från det svenska naturprogrammet Mitt i naturen. Ett avsnitt handlade om "vita djur", den vita älgen, den vita kermodebjörnen, som är en spirit bear bland ursprungsbefolkningen Gitga'at i British Columbia i Kanada. 

Ett regn av gula löv i Mellungsbacka och samma träd två veckor senare:

Vägen till ortodoxa begravningsplatsen i Sandudd går förbi de här futuristiska byggnaderna i Gräsviken. Nej, lövkullen är inte en gravkulle... Vi lade ner fasters urna i augusti, känns bra att hon nu vilar här och fått liksom "komma hem". 

Det fina jugendslottet  som syns vid Malmgatan/Södra Järnvägsgatan när man vandrar på Banan från Gräsviken till Kampen. 

Olika flaggor på strömmingsmarknaden, från Ukraina till Åland... 

I Nordsjö, på väg till Nordhuset för att se den isländska filmen Lamb som visade sig vara ett slags skräckfilm, inte precis min favoritgenre. Men filmen var fin och avskalad med karga landskap och få personer, Noomi Rapace i huvudrollen (eller var det lammbarnet som var huvudperson?).

Damgänget "white mamas" träffades i Nordhuset.

På Ursins klippa en vindstilla dag i början av oktober. De sista segelbåtarna syntes ute på fjärden. En vecka senare stormade det när jag mötte dotter och barnbarn på Löyly, träden på strandvägen hade tappat sina grannröda blad. 

Den här hösten har annars också känts lite dyster och grå, mycket beroende på kriget i Ukraina, som bara får nya, kusliga vändningar. Give peace a chance... 

Och nu har redan en del julljus tänts i centrum, fast kanske de finns till för att lysa upp november.  Själv köpte jag en batteridriven stormlykta hos Tokmanni, jag inbillade mig att den skulle lysa upp ett mörkt hörn i mitt lilla kök, för att spara elektricitet... men lyktan är nog mera en prydnad. I Ukraina bombas kraftverk och annan infrastruktur, folk är utan både el och vatten, så jag nästan skäms för stormlyktan som jag köpte, alla val som jag kan göra för att spara elektricitet, all värme, trygghet och komfort omkring mig. 

Oktoberkväll vid Bulevarden. Och här kan ni se regnet av björkarnas gula löv i Mellungsbacka, de dansar och virvlar en stund i vinden, och är sedan borta: