För några veckor sedan bokade jag tid för influensavaccinet, ett vaccin som jag tidigare har tagit bara några enstaka gånger. Jag befann mig i god tid på Busholmens vaccinationspunkt, en barack på hamnområdet där en aldrig sinande ström av tunga långtradare från Tallinn-färjan dundrade förbi... Jag köade cirka 15 minuter tillsammans med andra "gamyler" och styrde sedan kosan till ett ledigt bås.
Med sprutan i högsta hugg frågade vårdaren om jag inte också ville ta ett fjärde coronavaccin. Jag blev helt överrumplad, jag var så inställd på att få enbart influensavaccinet, dessutom tyckte jag att det var ganska nyligen som jag fått det tredje coronavaccinet, d v s i slutet av juli...
Men låt gå då: jag fick en spruta i båda armarna, liksom två flugor i en smäll... Efteråt fylldes jag av ett lätt obehag: är jag nu "fullpumpad" med vaccin? Jag är ingen vaccinmotståndare, och reser man till vissa tropiska länder får man kanske vaccin mot tyfus, gula febern, kolera, meningokock, malaria... I min barndom vaccinerades man fortfarande mot smittkoppor. På kvällen hade jag ganska ont på stickställena, speciellt i högra armen som fått coronavaccinet...
En vandring i Busholmens kvarter är alltid lika coolt, man upptäcker alltid någonting nytt, t ex en innergård med blåa fasader. Egentligen letade jag efter ett café, men t ex Cafe Baguette stängde tidigt och jag hade ingen lust att titta in i det trendiga hotell AX, art experience, fast Stefan Lindfors Örkki-skulptur vid ingången är lite rolig, nicht wahr?
Martin Enckells fina dikt i Victoriakvarteret (den gula skylten pekar mot vaccinationsstället):
Ett par gånger i veckan tar jag mig till ett bibliotek, oftast Ode, för att skriva i några timmar, utan att bli distraherad. Fast en gång satt en man snett mittemot mig och talade med hög röst, han deltog i ett Team/Zoom möte, fick höra många invecklade termer från IT-världen... Ungdomar kanske tisslar och tasslar... och så kan man råka ut för "weirdos", folk vars kroppsspråk är störande, lite aggressivt, någon som skrattar högt åt någonting roligt som hen kollar på webben...
Sitter allra helst i Odes slutna läsesal, eller på universitetsbiblioteket i Kajsaniemi, där det råder nästan absolut tystnad. Studeranden förstår hur viktigt det är med arbets/läsro... Gillar den futuristiska designen på universitetsbiblioteket, men saknar kafeet/bokhandeln i bottenvåningen med stor bild av James Joyce...
Espresso House har öppnat ett nytt café i Brunnshuset, i ett stort utrymme som tidigare var en spelhall. Caféet är öppet till kl 23, borden är ganska glest placerade, känns bra att sitta där med laptopen (fast lite trist att nästan alla nya caféer är antingen Espresso House eller Fazer)...
I Brunnshuset:
På Stockas Fazer... kaffet kallnar när man sitter och skriver... och här kan man inte ladda datorn/mobilen:
Min farfar bodde på Parkgatan i ett hus som inte hörde till kvarterets vackraste, inklämt mellan två jugendslott. I min roman
Jag gungar i högsta grenen är han den unga soldaten Niki, svårt skadad i första världskriget i Frankrike. När han steg ut genom portgången på Parkgatan var den här trävillan det första som han såg.
I dag är villan renoverad och heter Tieteen ja toivon talo/ Huset för vetenskap och hopp, och drivs av Tiina och Antti Herlins och Maj och Tor Nesslings stiftelser. Forskare inriktade på ekologiska framtidsprojekt kan söka arbetsutrymmen i huset. Jag tittade in, med tanke på en liten work spot i något rum, men bordet i det lilla biblioteksrummet var just då upptaget, och myshörnan med kuddarna passar kanske inte riktigt för litterärt arbete...
I byggnaden finns restaurang Elm, har tänkt gå dit på lunch någon dag. Trevligt med nya inspirerande miljöer för olika slags evenemang, konst och forskning.
Här är länken till Parkgatans villa: https://puistokatu4.fi/
Snart kan man ta västmetron till Stensvik. Jag har alltid tyckt om Kampens gula Gekko vid ingången till metrostationen... men åren går, ödlan har tappat några keramikplattor och är inte mera lika skinande gul...
Street fashion, fin röd kappa... och färggranna tågvagnar...
Cindy och Olivia i Idrottsparkens metrostation i Esbo. Stationens
wow design är gjord av arkitektbyrån HKP:
Esbo Arenans ishall, där Olivia deltog i en uppvisning i grenen synkroniserad konståkning. Man fick inte fota programmet, men ni kan gå in på Helsingin Luistelijats sida. Marigold och Musketeers är de tävlande toppgrupperna... vet inte hur långt mitt barnbarn kommer att gå, träningen kräver nog ett stort engagemang.
Min yngre son David tränade friidrott i många år, han var på FM nivå i sin åldersklass i längdhopp, och hans team vann guld i Stafett-FM när han var 14-16. Tyvärr fick han en belastningsskada i foten, trist att friidrott för unga begåvningar är så tävlingsinriktat.
Med håret på papiljotter anses en kvinna se ut som en house wife... hemmafru.. i amerikansk 1950-tals stil? Här liknar jag min mamma, som alltid hade permanentat hår som hon lade upp på papiljotter....
Nå, min frisyr fick bara lite mera "volym", och höll i cirka två timmar... Borde gå till frissan.... men väntar nu på min första el-räkning efter att den höjts med 60%...
David uppträdde på bar Siltanen på Tavastvägen, en populär musikklubb i Elantos f d brödfabrik, där det nu finns olika start-up företag, stadens Caisa-center för mångkultur. Operabaletten har också sina träningssalar i detta stora byggnadskomplex, antagligen hör Teaterhögskolans nuvarande utrymmen också till f d Elanto.
Återstår att se Sörnäs Campus, den nya Mylly-byggnaden för bildkonst, ljus- och ljuddesign.
Här soundcheck på Siltanen tillsammans med James "Musta Barbaari" Nikander:
Min Bob Marley-tavla från 1980-talet fick följa med:
På en mur strax intill Siltanen finns väggmålningen som hedrar Vesa-Matti Loiri:
Jag har ganska nyligen fått en Netflix-anslutning via min dotter, men måste medge att jag är ganska besviken på utbudet. Hur många serier om fastighetsmäklare i lyxiga områden behövs det? Dubai Bling Bling? Vilka konstiga livsstilar, otroligt ytligt, i helt konstgjorda miljöer... Mycket Botox i läpparna, märkesväskor, fula och pråliga interiörer... Öknen som blommar? Hotell Burj al Arab? Fast jag skriver faktiskt någonting om Dubai i romanen som jag har under arbete, om diamanthandeln där, på ett mera mytiskt plan...
Och visst har jag sett några pärlor på Netflix: en dokumentär om Joan Didion, om Ghardaia i Saharaöknen i Algeriet, om ortodoxjudar i Brooklyn och Israel, serien Shtisel är både sympatisk, både lite rolig och melankolisk. Att se Buying Beverly Hills efter Shtisel är som att förflytta sig till en annan värld...
Fin är också den här dokumentären om två unga tyska kvinnor på vandring i Nepal, Together Free. Jag kommer nog aldrig iväg till Himalaya, blir andfådd av att bara gå i trappor... men man kan ju alltid drömma om Nepal... och se den här fina dokumentären:
... till Beverly Hills:
Otroligt lyxiga fastigheter till salu i Beverly Hills, långt borta skymtar Downtown LA:s skyskrapor, och där finns också Watts "ghettot", som brann i kravallerna 1965. LA brann också 1992 i samband med att Rodney King misshandlades av poliser. Men det var långt borta från de här vyerna...
Novemberdagar före snön. De här ungdomarna kastade stenar, "smörgåsar", i vattnet:
Mitt första besök på Ugnsholmen, vid "Canal Grande", innan solen gick ner en kall och blåsig dag:
Många svarta klädesplagg... och jag behövde en ny vattenkokare... men den som jag till slut köpte hörde inte till Black Friday-kampanjen...
Den första snön, innan den smälte:
Första advent i Mellungsbacka... Ha en fridfull december månad! Jag tänker på Harry Belafontes sång (visst är den något sentimental!) Try to Remember, som handlar om tiden mellan september och december, om att följa sitt hjärta och att inte glömma glöden som en gång gjort oss mellow:
Deep in December, it's nice to remember
Although you know the snow will follow
Deep in December, it's nice to remember
The fire of September that made us mellow
Deep in December, our hearts should remember
And follow, follow, follow
Trevlig atmosfärjuttu
SvaraRaderaTack! 🤗
Radera