Work in progress in Sefrou

We come from different parts of the world and gather here at Culture Vultures’ residence in the market town of Sefrou, for inspiration, togetherness, work and exploration.  Now in its 8^th year, Culture Vultures’ mission is to celebrate and facilitate local, national and international arts and offer immersive cross cultural experiences. The organization was set up by British visual artist Jess Stephens.

A blue door in a narrow lane in the heart of the medina leads to Dar Attamani, a Berber Jewish house estimated to be 400 years old, once the house of a Rabbi. From the roof terrace we can see the snow-capped Middle Atlas Mountains. A stork has built a nest up in the white minaret.

After a few days of orientation in the new environment, in the medina and the city of Sefrou with its brass cherry sculpture, work is in progress… Early in the morning I hear footsteps in the stairs: it’s young multidisciplinary artist Hsuan-Kuang Hsieh, born in Taiwan and living in Los Angeles, starting her work with the egg carton towers down in the small yard beneath my window. Local children help to paint them in bright colours.

Said El Haddaji, a young dancer from Casablanca, is presenting a performance in progress, Darkness, up on the roof in the evening sun, about a person who is “living inside an inappropriate environment”. Irena Paskali, born in Macedonia and living in Cologne, is also working on the rooftop, with pieces of wood blocks, which she has gathered from the local carpentry store.

Ana Wolovick, artist and art gallerist (Black Ball Projects) from New York, is taking charcoal prints of the door ornaments in the old synagogue, now abandoned, as almost all of the Moroccon Jews have settled in either Israel or France. Sharon Toval, an art curator from Israel, is assisting.

Gaella Gottwald, born in Croatia, shows the patterns she is using when weaving her shawls, with Mustapha Elghomari’s assistance. Becky Kinder, a painter from New York, did a textile installation in deep indigo blue. Every Thursday Billie M Vigne, a metalsmith and jewellery artist from England, joined a class of metal work in Fez.

And me, a Swedish speaking writer from Finland, exploring the Diamond Path (Vajrayana) and fusion jazz group Weather Report’s Mysterious Traveller for a future project, which will also include passages about Morocco. I am also constantly looking for a Violet twilight, inspired by a poem by Finland-Swedish modernist poet Edith Södergran (1892-1923).  My travel companion, Olle, a small Berlin bear, which I got from the poet Thomas Brunell, makes sure I sit every day in front of my laptop, even for a short moment, while life goes on in the medina and the birds in the yard chirp in a way I never heard before.

Like Anaïs Nin wrote in her description of Fez from 1937: “The atmosphere is so clear, so white and blue, you feel you can see the whole world as clearly as you see Fez. The birds do not chatter as they do in Paris, they chant, trill with operatic and tropical fervor. The poor are dressed in sackcloths, the semipoor in sheets and bathtowels (sic!), the well-to-do women in silks and muslins. The Jews wear a black burnous. In the streets and in the houses of the poor the floor is of stamped earth. Houses are built of sienna-red earth, sometimes whitewashed. The olive oil is pressed out in the street too, under large wooden wheels.” (The Diary of Anaïs Nin, Vol.2, 1934-1937)

Oh well, so many things have changed in the medina during the years, but some things may not have changed so much…

“Le matin, le ruisseau, l’horizon, la mer, le silence et la respiration, sont parfaits: Dieu a bien fait les choses.”

Abdelmajid Benjelloun, Une mouette réveillée d’une tempête (1990)

Hsuan  is collecting egg cartons.

Becky at work - or doing sudoku? 

Said performing at the rooftop.

Irena at work.

We are watching...

... people at work in the carpentry. In front, there is a plough.

Mustapha in his weavery.

Ana at work, with Sharon assisting.

At the Jewish cemetary in Sefrou.

Billie is showing the brass door knocker she bought in Fez.

Gaella is showing different threads for her shawls.

Artisans du Maroc and Berber Carpets of Morocco,
inspiring books at the residence.

This could be the motto in my life...

In our green kitchen, Said's turn to wash the dishes...

Friday couscous outside the CV office.

Moroccan batila on the rooftop.

Hsuan and Jamie at the local restaurant.

We always gave food to this small cat, as we knew
she had kittens nearby...

Cats up in the hills.

Exploring the caves of Sefrou.

Hsuan at work.

The egg carton towers are being painted.

Jamie is assisting and...

... so are Said and Billie.

We are the world, we are the children...

In Rabat I met professor and writer Abdelmajid Benjelloun.

Project presentation

Spring flowers in Sefrou...

... and in Rabat.

Irena is enjoying the evening sun.

The market in Sefrou

Fetching water from the nearby basin.

An old man reminding me of the protagonist in
Tahar Ben Jelloun's Quiet Days in Tangier

The brass cherries in Sefrou. Older and...

... younger people are passing by.. In June, there is a Cherry
Festival in Sefrou.

My desk is not always this tidy. The piece from a wooden
door on the wall is from the original house of the Rabbi.

My beautiful window. Olle, the tiny Berlin bear,
says hello.

A bookshop in Fez

Guests on the roof top. With  Mutsumi, Salim and Jamie.  

Outside the CV office. With Linda Zahava, who used to work
for the American Peace Corps with Berber women.

Jess receiving a call on the first day of the residency.
Where are you, darling?

Fatima Ouaryachi, assistant at CV.

The doctor and the nurse who took care of me
when my Nordic stomach revolted.

Sunday in Sefrou, almost everyone had arrived.

The walls of the medina can be seen in the background

The blue door of the residence.

Violet twilights in Sefrou. Olle says shukran!

På residenset i Sefrou

Kulturföreningen Culture Vultures konstnärsresidens är beläget i hjärtat av medinan i Sefrou, en stad 25 km öster om Fez. Det var helt av en slump som jag hittade info om föreningens olika residensprogram och jag ansökte om den tre veckor långa vårresidensvistelsen. Residenset fokuserar på hantverk, den marockanska hantverkartraditionen är ju världsberömd. Mattor, smycken, läder- och metallarbeten, keramik, kakel... Men också bildkonstnärer, dansare, multimediakonstnärer och en och annan författare välkomnas till residenset i Sefrou.

Jag var den första som anlände till residenset bakom den koboltblåa dörren och möttes av verksamhetsledaren Jess Stephens. Det var ovanligt kallt, folk gick omkring i vadderade jackor. Småningom anlände de andra, från Taiwan (via Los Angeles), Kroatien, England, Israel, USA, samt en ung dansare från Casablanca.

Sefrou hade tidigare en omfattande judisk befolkningsgrupp, residenshuset var faktiskt rabbinens hem. Mera om det judiska Sefrou i ett kommande inlägg och om vårt besök i den gamla, övergivna synagogan och den judiska skolan, numera barnhem, samt på den judiska gravgården.

Jag hann bli rejält sjuk under den första veckan och har därför inte kunnat posta så mycket här på bloggen. Jag försökte vara försiktig med mat och dryck, men jag fick för mycket sol när vi vandrade upp till sluttningarna för att titta på grottor. Efter en veckas medicinering mår jag nu bättre och kunde delta i couscousmåltiden som serveras varje fredag utanför Culture Vultures kontor i samma kvarter där vi bor.

I morgon gör jag en utfärd till Rabat, som jag hoppades besöka redan förra veckan. Då skulle jag ha röstat i kommunalvalet på Finlands ambassad, vilket skulle ha varit jättespännande och roligt. Jag hoppas också träffa författare från marockanska PEN.

Här får ni titta på bilder från residenset, mitt fina rum, de två vackra sällskapsrummen, takterrassen med snöklädda berg i fonden, gränderna i medinan, samt det internationella konstnärsgänget. Tack ska ni ha! Shukran!

Skrivhörnan i mitt rum. Inte alltid så här välstädat ;-)

Yllefilten är så tung att man knappt orkar lyfta den...

Jess tar emot ett samtal på takterrassen. Darling,
where are you?

En stork har byggt bo uppe i minareten.

De snöklädda bergen hör till Mellanatlaskedjan.

Ana och Hsuan har anlänt.

Utanför Culture Vultures kontor

Vid körsbärsskulpturen i Sefrou, nästan alla har anlänt.

Övre våningens sällskapsrum. Fatimas hand syns överallt. 

Vi tittar på snickarverkstaden i gränden.

Sällan som man ser niqab i Marocko. En man bär på en halv
djurbål på axeln...

Många ålderstigna män arbetar fortfarande.

Fredagscouscous. 

I residensets gröna kök. Said har disktur.

Projektpresentation. 

Kunde vara mitt livs motto... 

Det var här som jag fick för mycket sol...

Grönsakspaj uppe på taket. 

Rosig kväll strax före solnedgången. 

Berlinbjörnen Olle säger Shukran!

Från Tanger till Fez

Från Tanger tog jag tåget till Fez. Det var fredag, muslimernas helgdag, middagsböneutropet i Tanger pågick i nästan en timme. Taxin susade en lång sträcka längs Boulevard Mohammed VI. Det lönar sig att köpa en förstaklassbiljett, kupéerna är sällan fullsatta och man sitter bekvämare, trots att man känner sig lite obekväm som privilegierad turist.  En marockansk man satte sig snett mittemot mig och ringde genast ett samtal på sin mobil.

Innan tåget startade steg en man i 35-års åldern in i kupén, han satte sig mittemot mig och inledde genast en konversation. Jag tyckte han verkade ganska jobbig, men jag svarade snällt på hans frågor, vart jag var på väg, varifrån jag kom osv, vilket jag visste att jag absolut inte borde ha gjort. Men jag ville inte verka ovänlig, trots att jag tänkte: Måste jag stå ut med honom hela vägen till Fez? Han talade bra engelska och på något sätt lyckades han överrumpla mig med alla sina frågor. Han meddelade genast att han hade goda kompisar i Fez och att hans syster jobbade på turistbyrån. Behövde jag en guide? Nej tack. Men han insisterade på att hans kompis skulle möta mig på stationen i Fez och guida mig runt i staden. Han ringde ett samtal, frågade vad jag hette och jag svarade snällt.

När tåget stannade vid den första stationen i en förstad till Tanger rusade den pratsamme mannen upp, sade att hans kompis i Fez skulle möta mig med ett plakat med mitt namn. Jag har aldrig blivit mött på en flygplats eller tågstation med någon viftande med ett plaket med mitt namn skrivet på det och jag tänkte genast: det vill jag fota!

Nu hade den andra passageraren, den lite äldre marockanske mannen, avslutat sitt telefonsamtal. Han blev nyfiken på mannen som så hastigt lämnat kupén och ville veta precis allt om vår konversation. Han konstaterade att mannen var en ”faux guide”, en lurendrejare som antagligen gick igenom alla kupéer i förstaklassvagnen för att hitta lämpliga ”offer”. Till slut tog den indignerade mannen kontakt med tågvakten och polisen som fanns ombord på tåget, och plötsligt tittade tre stiliga, uniformklädda män in i kupén och ville också veta allt om denna ”faux guide”.  Jag började känna mig lite fånig, men att störa och lura turister ses som ett allvarligt brott i Marocko.  De hoppades kunna haffa mannen och alla hans hjälpredor.

Jag fick veta att en av tågvakterna skulle eskortera mig från tåget till stationsbyggnaden i Fez, där stationsdirektören skulle se till att jag tryggt kunde ta mig i en riktig, röd taxi till medinan (i Tanger är de riktiga taxina gamla vita Mercedesbilar). Bara kungens specialstyrkor fattades... Men samtidigt hade jag själv börjat fundera på vad allt som kunde ha hänt om jag följt den där plakatviftande mannen i hans faux taxi...

Resan löpte lugnt, regnet smattrade mot tågfönstret, vi stannade vid små stationer med vackra arabiska namn. Under en kort sträcka åkte tåget alldeles nära kusten, Atlantiska oceanen, med sina väldiga, skummande vågor, för att sedan svänga mot inlandet, österut. Halvfärdiga hus, eller demolerade hus, en kvinna stod alldeles orörlig i ett utrymme som saknade väggar och fönster. Ett litet barns ansikte i fönstret i ett bostadshus som stod så nära banan att jag tyckte tåget nästan snuddade vid det. Pojkar sittande på en avsats på en skräpig bangård, man ser den överallt, de marockanska pojkarna, i små gäng, spelande fotboll var de än kan, aldrig flickor och pojkar tillsammans...

Marockanen i kupénvisade sig vara amerikansk medborgare, vi diskuterade allt mellan himmel och jord. Han berättade om Kinas stora investeringsprojekt i utkanten av Tanger, där det skall byggas en helt ny stadsdel med fabriker och high-tech företag, hotell och nya bostadshus, en helt ny infrastuktur. Ett projekt som sysselsätter 100 000 marockaner. Och när byggprojektet är fullbordat? Vem ska bo i de nya fina bostadshusen? Jag tittade på de sjabbiga husen som gled förbi på bangårdarna.

Småningom blev landskapet allt grönare och lummigare, vackert kuperat, med bruna eller gröna terrasserade kullar och sluttningar i fonden, böljande fält. Jag som trott att Marockos natur i inlandet är bara sand och Sahara! Kor, getter och får betade på ängarna, en enstaka mager häst. En gammal fåraherde vallade sina får farligt nära tågskenorna, en annan stod alldeles stilla bredvid sin ko. Mina bilder genom det vattenrinnade fönstret blev inte särskilt bra, hoppas ni ändå uppskattar dem...

Mannen i kupén steg av i Meknes, vars stationsbyggand såg skinande ny ut, förstäderna var prydliga. Meknes är en av Marockos fyra kejserliga städer, de tre andra är Fez, Marrakech och Rabat.  I området kring Meknes odlas vindruvor och oliver. Fez vidsträckta förstäder närmade sig. Och jag eskorterades, fick beskydd, möttes av järnvägsdirektören i den ljusa luftiga stationshallen, en barsk herreman i oklanderlig uniform. Folk kom och gick, ingen viftade med ett plakat med mitt namn...

Jag ombads att sätta mig på ett litet café och vänta. 

Jag fick vänta länge, jag smuttade på mintte, tittade på människorna i stationshallen. Två unga kvinnor vid bordet bredvid, den andra i helsvart. De drack te och åt stora croissanter, samtalade intensivt, kanske studerande vid det nya Université Euro-méditerranéenne de Fès. Unga marockanska kvinnor, trots sina huvuddukar, verkar ofta mycket målmedvetna, med skinn på näsan.

Bagagebärare skuffade på sina skramlande metallkärror, många av dem var skinntorra gamla män, så gamla att de för länge sedan borde ha fått vila och njuta av pensionärsdagar bland barn, barnbarn och barnbarnsbarn...  Kvinnor klädda i vitt från topp till tå, städerskor i blåa plastskor, fast de såg ut som vårdpersonal av något slag. Stationsdirektören spankulerade omkring i hallen, pratade med olika personer, tog emellanåt av sin uniformsmössa. Någon stod i dörröppningen i motljus, vände om. Ute mörknade det och regnet hade avtagit.

En lång taxichaufför anlände till slut och jag följde honom till hans stora röda taxibil. Det var inte helt kort väg till medinan, Fez verkade som en väldigt stor stad, omöjlig att orientera sig i på egen hand. Vi körde en lång väg förbi en hög gul mur. Det kungliga palatset, förklarade chauffören.

Jag fick stiga av vid porten till medinan. En ung man från hotellet, en traditionell riad i medinan, kom för att möta mig. Jag följde honom i den kvava, fuktiga gränden, han drog på min resväska. Vi vek in på en ännu smalare gränd, det luktade starkt och illa, och jag tänkte: vart leder den här gränden, hur smala och gråa kan de bli, vart är jag på väg? Tills vi anlände till huset: Dar Tahrya. En magisk dörr öppnades och jag steg in på den skumt belysta innergården. 
  Där fanns mera magiska dörrar: en lönndörr i väggen öppnades och ut steg en sömnig amerikan, en annan öppnades på ett annat håll, och ut steg en japan. Ett ryskt ungt par satt och viskade med varandra. Alla satt så tysta, det enda som hördes var hotellpersonalens ganska hårda arabiska röster som ekade mellan väggarna. 

Jag fick klättra upp till mitt rum med himmelsäng. Utsikten från takterrassen var inte lika fin som i Tanger, Medelhavet och Europa var nu långt borta och inga måsar skriade i luften. Jag åt lite frukt och stupade i säng. 
  På morgonen gläntade jag på fönsterluckan och såg innergården breda ut sig nedanom, den ensamma amerikanen äta frukost på en av sofforna. Jag lyckades inte lyfta pengar i någon av områdets bankautomater så jag betalade i euro, eskorterades till Bab Bou Leloud-porten, där jag tog en minitaxi till ett ställe där en grand taxi till Sefrou avgick. Under taxifärden spelades Amy Winehouses Rehab i bilradion. See you at the residence in Sefrou! 

Atlantiska oceanens vågor i fonden

Sysslolösa ungdomar - eller så chillar de bara...

Mitt resesällskap tar en liten tupplur. Jag har Therese Bohmans
Aftonland med mig som reselektyr.

Pojkar spelar fotboll i en husruin i Sefrou.

Riadens innergård i Fez medina.

Jag med den trevliga hotellpersonalen.

Min himmelsäng - åh, åh, åh...Rummet kostade 30 euro per natt.

Svårt att hitta hit ensam...

På takterrassen i Fez.

Trevlig bokhandel vid medinans huvudgata, böcker av
bl.a. Paul Bowles, Edward Said och Amin Maalouf.

Jag får mina växelpengar i dirham, vilket kommer väl till pass.

Frukost i Fez, tekannan och teglaset fattas.

Olle hälsar. Salam!