Violetta skymningar: Från Tanger till Fez

Från Tanger tog jag tåget till Fez. Det var fredag, muslimernas helgdag, middagsböneutropet i Tanger pågick i nästan en timme. Taxin susade en lång sträcka längs Boulevard Mohammed VI. Det lönar sig att köpa en förstaklassbiljett, kupéerna är sällan fullsatta och man sitter bekvämare, trots att man känner sig lite obekväm som privilegierad turist. En marockansk man satte sig snett mittemot mig och ringde genast ett samtal på sin mobil.

Innan tåget startade steg en man i 35-års åldern in i kupén, han satte sig mittemot mig och inledde genast en konversation. Jag tyckte han verkade ganska jobbig, men jag svarade snällt på hans frågor, vart jag var på väg, varifrån jag kom osv, vilket jag visste att jag absolut inte borde ha gjort. Men jag ville inte verka ovänlig, trots att jag tänkte: Måste jag stå ut med honom hela vägen till Fez? Han talade bra engelska och på något sätt lyckades han överrumpla mig med alla sina frågor. Han meddelade genast att han hade goda kompisar i Fez och att hans syster jobbade på turistbyrån. Behövde jag en guide? Nej tack. Men han insisterade på att hans kompis skulle möta mig på stationen i Fez och guida mig runt i staden. Han ringde ett samtal, frågade vad jag hette och jag svarade snällt.

När tåget stannade vid den första stationen i en förstad till Tanger rusade den pratsamme mannen upp, sade att hans kompis i Fez skulle möta mig med ett plakat med mitt namn. Jag har aldrig blivit mött på en flygplats eller tågstation med någon viftande med ett plaket med mitt namn skrivet på det och jag tänkte genast: det vill jag fota!

Nu hade den andra passageraren, den lite äldre marockanske mannen, avslutat sitt telefonsamtal. Han blev nyfiken på mannen som så hastigt lämnat kupén och ville veta precis allt om vår konversation. Han konstaterade att mannen var en ”faux guide”, en lurendrejare som antagligen gick igenom alla kupéer i förstaklassvagnen för att hitta lämpliga ”offer”. Till slut tog den indignerade mannen kontakt med tågvakten och polisen som fanns ombord på tåget, och plötsligt tittade tre stiliga, uniformklädda män in i kupén och ville också veta allt om denna ”faux guide”. Jag började känna mig lite fånig, men att störa och lura turister ses som ett allvarligt brott i Marocko. De hoppades kunna haffa mannen och alla hans hjälpredor.

Jag fick veta att en av tågvakterna skulle eskortera mig från tåget till stationsbyggnaden i Fez, där stationsdirektören skulle se till att jag tryggt kunde ta mig i en riktig, röd taxi till medinan (i Tanger är de riktiga taxina gamla vita Mercedesbilar). Bara kungens specialstyrkor fattades... Men samtidigt hade jag själv börjat fundera på vad allt som kunde ha hänt om jag följt den där plakatviftande mannen i hans faux taxi...

Resan löpte lugnt, regnet smattrade mot tågfönstret, vi stannade vid små stationer med vackra arabiska namn. Under en kort sträcka åkte tåget alldeles nära kusten, Atlantiska oceanen, med sina väldiga, skummande vågor, för att sedan svänga mot inlandet, österut. Halvfärdiga hus, eller demolerade hus, en kvinna stod alldeles orörlig i ett utrymme som saknade väggar och fönster. Ett litet barns ansikte i fönstret i ett bostadshus som stod så nära banan att jag tyckte tåget nästan snuddade vid det. Pojkar sittande på en avsats på en skräpig bangård, man ser den överallt, de marockanska pojkarna, i små gäng, spelande fotboll var de än kan, aldrig flickor och pojkar tillsammans...

Marockanen i kupénvisade sig vara amerikansk medborgare, vi diskuterade allt mellan himmel och jord. Han berättade om Kinas stora investeringsprojekt i utkanten av Tanger, där det skall byggas en helt ny stadsdel med fabriker och high-tech företag, hotell och nya bostadshus, en helt ny infrastuktur. Ett projekt som sysselsätter 100 000 marockaner. Och när byggprojektet är fullbordat? Vem ska bo i de nya fina bostadshusen? Jag tittade på de sjabbiga husen som gled förbi på bangårdarna.

Småningom blev landskapet allt grönare och lummigare, vackert kuperat, med bruna eller gröna terrasserade kullar och sluttningar i fonden, böljande fält. Jag som trott att Marockos natur i inlandet är bara sand och Sahara! Kor, getter och får betade på ängarna, en enstaka mager häst. En gammal fåraherde vallade sina får farligt nära tågskenorna, en annan stod alldeles stilla bredvid sin ko. Mina bilder genom det vattenrinnade fönstret blev inte särskilt bra, hoppas ni ändå uppskattar dem...

Mannen i kupén steg av i Meknes, vars stationsbyggand såg skinande ny ut, förstäderna var prydliga. Meknes är en av Marockos fyra kejserliga städer, de tre andra är Fez, Marrakech och Rabat. I området kring Meknes odlas vindruvor och oliver. Fez vidsträckta förstäder närmade sig. Och jag eskorterades, fick beskydd, möttes av järnvägsdirektören i den ljusa luftiga stationshallen, en barsk herreman i oklanderlig uniform. Folk kom och gick, ingen viftade med ett plakat med mitt namn...

Jag ombads att sätta mig på ett litet café och vänta.

Jag fick vänta länge, jag smuttade på mintte, tittade på människorna i stationshallen. Två unga kvinnor vid bordet bredvid, den andra i helsvart. De drack te och åt stora croissanter, samtalade intensivt, kanske studerande vid det nya Université Euro-méditerranéenne de Fès. Unga marockanska kvinnor, trots sina huvuddukar, verkar ofta mycket målmedvetna, med skinn på näsan.

Bagagebärare skuffade på sina skramlande metallkärror, många av dem var skinntorra gamla män, så gamla att de för länge sedan borde ha fått vila och njuta av pensionärsdagar bland barn, barnbarn och barnbarnsbarn... Kvinnor klädda i vitt från topp till tå, städerskor i blåa plastskor, fast de såg ut som vårdpersonal av något slag. Stationsdirektören spankulerade omkring i hallen, pratade med olika personer, tog emellanåt av sin uniformsmössa. Någon stod i dörröppningen i motljus, vände om. Ute mörknade det och regnet hade avtagit.

En lång taxichaufför anlände till slut och jag följde honom till hans stora röda taxibil. Det var inte helt kort väg till medinan, Fez verkade som en väldigt stor stad, omöjlig att orientera sig i på egen hand. Vi körde en lång väg förbi en hög gul mur. Det kungliga palatset, förklarade chauffören.

Jag fick stiga av vid porten till medinan. En ung man från hotellet, en traditionell riad i medinan, kom för att möta mig. Jag följde honom i den kvava, fuktiga gränden, han drog på min resväska. Vi vek in på en ännu smalare gränd, det luktade starkt och illa, och jag tänkte: vart leder den här gränden, hur smala och gråa kan de bli, vart är jag på väg? Tills vi anlände till huset: Dar Tahrya. En magisk dörr öppnades och jag steg in på den skumt belysta innergården.
Där fanns mera magiska dörrar: en lönndörr i väggen öppnades och ut steg en sömnig amerikan, en annan öppnades på ett annat håll, och ut steg en japan. Ett ryskt ungt par satt och viskade med varandra. Alla satt så tysta, det enda som hördes var hotellpersonalens ganska hårda arabiska röster som ekade mellan väggarna.

Jag fick klättra upp till mitt rum med himmelsäng. Utsikten från takterrassen var inte lika fin som i Tanger, Medelhavet och Europa var nu långt borta och inga måsar skriade i luften. Jag åt lite frukt och stupade i säng.
På morgonen gläntade jag på fönsterluckan och såg innergården breda ut sig nedanom, den ensamma amerikanen äta frukost på en av sofforna. Jag lyckades inte lyfta pengar i någon av områdets bankautomater så jag betalade i euro, eskorterades till Bab Bou Leloud-porten, där jag tog en minitaxi till ett ställe där en grand taxi till Sefrou avgick. Under taxifärden spelades Amy Winehouses Rehab i bilradion. See you at the residence in Sefrou!