torsdag 15 mars 2018

Isvandringar

Det har varit en fin vinter, kall och snörik, precis som vintrarna i min barndom och ungdom, då det var självklart att den här årstiden var lång, nästan ändlöst lång, och vit, en tid då man också var lyckligt ovetande om begreppet klimatförändring.

Här har jag samlat bilder från mina isvandringar... För några dagar sedan var det plusgrader och plötsligt kunde man inte mera ta sig ner på isen från trapporna vid Kompasstorgets kaj (där Ugnsholmens båt avgår på sommaren). Djupt vatten hade bildats på isen nedanom trapporna, det kluckade och droppade på ett vårligt sätt, men längre borta utanför Skifferholmen gick folk fortfarande på den tjocka, vita isen. 

Efter en ovanligt mild januari blev det kallt i början av februari, sakta satte havet igång att frysa. När jag kom hem från Kuusamo hade det snöat och plötsligt var havet vitt, akustiken dämpad, vågskalpet var borta. Sedan sopade vinden snön från isen, som blev ställvis blank som en spegel, en hård skridskobana.

En bländande solig dag vandrade jag runt Stora Räntan, det var vackert och vindstilla, den lilla vindmöllans blad rörde sig mycket sakta uppe på berget. Den torra snön knarrade under skorna, Sveaborg syntes på nära håll bakom sundet. Jag tänkte ta mig upp på Stora Räntans strand, men det visade sig vara svårt, så jag rundade båtbryggan och vandrade igen mot Ugnsholmen. Där, i det smala sundet, blev jag lite tveksam: isen knakade, ytskiktet knastrade och verkade så sprött.

Den kallaste dagen inföll kring den 28 februari, på min födelsedag (fast jag är ju född den 29.2!). Jag gick till Ugnsholmen, ingen syntes till, varken på klipporna eller ute på isen. Jag tror att isfrun för en stund sedan hade vandrat förbi..Min mobil blev nedkyld i den kalla blåsten och stängdes av mitt i en fotografering, trots att batteriet var laddat. Jag gick till det renoverade kaféet, där mobilen ”tinade upp”. Hundar är annars välkomna på kaféet, som på veckosluten är nästan fullsatt och alltid har en vas blommor placerad på det runda bordet i mitten...

Ett tragiskt dödsfall har präglat isvandringarna i Helsingfors: en 18-årig ung man drunknade i början av mars under en skidtur utanför Drumsö. Det är så otroligt ledsamt att tänka på den här olyckan. Jag har sett folk vandra väldigt långt ute på isen, nära rännan utanför Rönnskär. Borde det finnas tydligare varningar för de öppna rännorna? Tidigare fanns det sådana på Havshamnens stränder, i närheten av Ugnsholmen. På Skifferholmen, under ett träd i sluttningen finns också en liten minnessten, med namnet på en ung man som dog efter att ha förolyckats på isen utanför holmen.

I går blåste det igen kraftigt och Stora Räntans vindmölla roterade snabbt, med ett enformigt, vinande ljud. Skaren på snön var hård, ställvis så isig och hal att man hade svårt att ta sig fram. På dagen smälter snöns ytskikt i solskenet, på de kalla nätterna fryser smältsnön igen till is. När vi bodde i Lovisa förde jag David till dagiset i Fredsby och tog en genväg över åsen. På vårvintern var det så halt i en backe att jag satte mig med honom i pulkan – en rolig start på dagen. Vi åkte sparkstötting på isvägen utanför Märlax, nu står vår röda sparkstötting i cykelförrådet och ser ganska malplacerad ut.

Ibland vandrar jag till Ugnsholmen eller Eirastranden nästan dagligen, efter några dagars paus blir jag lika förvånad över förändringarna, skiftningarna i ljuset, förvandlingarna. Snön smälter, sedan fryser den igen. Ett slags muddringsmaskin, som ser ut som en rostig pråm, har brutit upp isen utanför Mattolaituri, vid Löyly är isen blå eller rosig i skymningen. Solnedgångarna är dramatiska, flammande, eller bara blekt pastellfärgade, en smal röd strimma. Gråa, dystra dagar. Jag pulsar i den djupa snön på Brunnsparkens vallar och hoppas få höra den första koltrasten... En stor kråka landar framför mig, breder sina vingar och flyger bort.

Långt ute på isen kom isfrun gående.

Oroliga vindkårar skyndade fram och tillbaka över isen och viskade i strandskogen. Det mörkblå växte och vindstötarna blev häftigare.

Nu kom den hemlighetsfulla månaden med granna solskendagar, takdropp och vindar och farande moln, och om nätterna skarp köld med skare och bländande månsken. Mumintrollet for omkring i sin dal, yr av förväntan och stolthet.

Tove Jansson, Trollvinter (1957)

Selfie på Ugnsholmen. De första kalla
vinterdagarna i februari...
Folk vågar sig allt längre ut på isen...
Den korta isvägen till Ugnsholmen...
Utanför Eirastranden...
På Löyly...

Isvandring runt Stora Räntan
Sveaborg, långt borta och ändå så nära...
Stora Räntans konstnärshus, vindmöllan till höger... 
Jag trodde det skulle bli en iskarusell...
Jag firar min födelsedag, årets kallaste dag...
Här har isfrun vandrat förbi...
Isvägen till Skifferholmen...
Uppe på Skifferholmens höga berg...
Tallinnfärjorna kommer och går...
Förbindelsebron/vågbrytaren, sedd
från Skifferholmen... 
Vinden har sopat isen...
Ugnsholmens renoverade kafé
Violett skymning... 
En annan, jättekall dag...
Fint med färggranna vinterkläder... 
Ugnsholmens kanal, i ständig
förvandling...
Svårt att ta sig ut på isen härifrån... 
Bra med varningsskyltar...
Hård blåst och hård skare...
I väntan på sommaren...
Ispiggar i kaféets fönster...
På Eirastranden... 
En björk är fin mot den vita snön... 
Rönnskär, min sommarholme...
Kråkan är egentligen en ganska
vacker fågel... 
Solen går ner bakom Ärtholmen...
På Brunnsparkens vallar, än så är det
långt till vår... 

söndag 4 mars 2018

Betraktelser kring ett fjäll

Född och uppvuxen i Helsingfors vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till fjäll och berg. Jag är van vid ett låglänt landskap med öppna fält, skogar, en havsstrand, skärgård... Jag såg Alperna för första gången på en resa till Zell am See 1974 och blev nästan rädd när jag sent på kvällen i bussen fick syn på de höga sluttningarna utanför fönstret. Höga berg kan verka lite hotfulla, man kan drabbas av klaustrofobi i ett bergslandskap. Det kan ta tid att bli vän med fjällen...

En förmiddag, på min sista dag i Kuusamo, vandrade jag från stugbyn upp till fjället Konttainen, medan min syster och svåger gjorde en längre skidtur kring Talvijärvi. Uppförsbacken var inte särskilt brant, ändå blev jag andfådd och måste emellanåt stanna för att pusta ut.

Dagen var mulen, himlen vit, tunna snöflingor singlade ner. Mina bilder ser nästan ut som svartvita fotografier, lite blått skymtade långt borta när jag vände mig om och såg vägen smälta ihop med skogen. Fjället kom allt närmare, tills det var så nära att det liksom försvann bakom de snöklädda träden.

Fjället Konttainen är ovanligt runt till formen, runt och brant, inte så som Valtavaara, som är det följande fjället med en liten stuga uppe på krönet och som har en mera vidsträckt, vänlig sluttning. På avstånd ser Konttainen ut som en levande varelses utstående panna, ett slags monster, inte särskilt vänligt, men kanske inte direkt elakt och ont... Lite mystiskt, magiskt, omgiven av en speciell aura...

Två motorkälkar närmade sig med ett ljudligt smatter, vände in på vandringsleden som heter Sinipyrstön pyrähys. Sedan var det igen tyst, förutom trädens enformiga susande när en vindpust drog igenom skogen. Ju högre upp jag kom desto tjockare blev snön på trädgrenarna, men ändå inte riktigt tykky, den fuktiga, tjocka snön som sveper träden in i sin kompakta dräkt och får grantopparna att böja sig och likna trollfigurer.

Jag klättrade inte upp till Konttainens krön, jag var felklädd och ovan, saknar lokalsinne, erfarenhet. Alla mina vandringar i Kuusamo har skett tillsammans med min syster och svåger. På vintern är Konttainens trappsteg och stigar igensnöade, sluttningen är ställvis väldigt brant. Även på sommaren känns det tungt att ta sig upp till Konttainens topp, men det är värt mödan.

Jag vände om på parkeringsplatsen, där några människor, antagligen fågelskådare, stod bakom sin stora kamera som de ställt på ett stativ. Jag såg en enda fågel flyga mellan de snöiga träden –  den bekanta lavskrikan, kuukkeli...

Träden susade, granarna rörde sakta på sig. Någonting fångade min uppmärksamhet och fick mig att stanna: En vit varelse satt uppe i en grantopp, den runda nosen hade en bekant form... Ett mumintroll? Kanske en förfader som rymt från sitt trygga bo bakom en kakelugn? Huvudet såg visserligen ut att vara försett med runda horn, som ett fårdjurs, kanske en stenbocks...

Konttainen försvann bakom mig, nere i stugbyn gick jag ut på isen och knäppte ännu ett foto av fjället. Poeten Gary Snyder har skrivit mycket om friluftsliv och fjällvandring i Oregon och Kalifornien. Tillsammans med Jack Kerouac vandrade han i Sierra Nevada, som också kallas High Sierras, och deras gemensamma strapatser finns nedtecknade i Kerouacs Dharma Bums, en av mina favoritromaner.

Återstår att läsa Snyders långa diktsvit från 1996, Mountains and Rivers Without End...

Här en dikt av Pedar Jalvi, en av Finlands första samiska författare, född i Utsjoki. Han dog ung i tuberkulos, i Enare.

Svävande genom luften
faller snöflingorna sakta
faller på stenar och dvärgbjörk
i vitt täcker de jorden ...
För vårsolens anlete
smälter de små snöflingorna
och blir till klara vattendroppar.
Tillsammans bildar de
källor, älvor, sjöar och hav
stor är nu deras makt.

Pedar Jalvi, 1888-1916


Konttainen i Kuusamo...
Vägen försvinner bakom mig...
Vid parkeringsplatsen...
Ett mumintroll?
Trollet i närbild...
Fjället sett från sjön, som också heter
Konttainen...