Det har varit en fin vinter, kall och snörik,
precis som vintrarna i min barndom och ungdom, då det var självklart att den
här årstiden var lång, nästan ändlöst lång, och vit, en tid då man också var
lyckligt ovetande om begreppet klimatförändring.
Här har jag samlat bilder från mina
isvandringar... För några dagar sedan var det plusgrader och plötsligt kunde
man inte mera ta sig ner på isen från trapporna vid Kompasstorgets kaj (där
Ugnsholmens båt avgår på sommaren). Djupt vatten hade bildats på isen nedanom trapporna,
det kluckade och droppade på ett vårligt sätt, men längre borta utanför
Skifferholmen gick folk fortfarande på den tjocka, vita isen.
Efter en ovanligt mild januari blev det kallt i
början av februari, sakta satte havet igång att frysa. När jag kom hem från Kuusamo
hade det snöat och plötsligt var havet vitt, akustiken dämpad, vågskalpet var
borta. Sedan sopade vinden snön från isen, som blev ställvis blank som en spegel,
en hård skridskobana.
En bländande solig dag vandrade jag runt Stora
Räntan, det var vackert och vindstilla, den lilla vindmöllans blad rörde sig
mycket sakta uppe på berget. Den torra snön knarrade under skorna, Sveaborg
syntes på nära håll bakom sundet. Jag tänkte ta mig upp på Stora Räntans
strand, men det visade sig vara svårt, så jag rundade båtbryggan och vandrade
igen mot Ugnsholmen. Där, i det smala sundet, blev jag lite tveksam: isen
knakade, ytskiktet knastrade och verkade så sprött.
Den kallaste dagen inföll kring den 28
februari, på min födelsedag (fast jag är ju född den 29.2!). Jag gick till
Ugnsholmen, ingen syntes till, varken på klipporna eller ute på isen. Jag tror att isfrun för en stund sedan hade vandrat förbi..Min mobil
blev nedkyld i den kalla blåsten och stängdes av mitt i en fotografering, trots
att batteriet var laddat. Jag gick till det renoverade kaféet, där mobilen ”tinade
upp”. Hundar är annars välkomna på kaféet, som på veckosluten är nästan fullsatt och alltid har en vas blommor placerad på det runda bordet i mitten...
Ett tragiskt dödsfall har präglat isvandringarna
i Helsingfors: en 18-årig ung man drunknade i början av mars under en skidtur
utanför Drumsö. Det är så otroligt ledsamt att tänka på den här olyckan. Jag
har sett folk vandra väldigt långt ute på isen, nära rännan utanför Rönnskär. Borde
det finnas tydligare varningar för de öppna rännorna? Tidigare fanns det sådana
på Havshamnens stränder, i närheten av Ugnsholmen. På Skifferholmen, under ett
träd i sluttningen finns också en liten minnessten, med namnet på en ung man
som dog efter att ha förolyckats på isen utanför holmen.
I går blåste det igen kraftigt och Stora
Räntans vindmölla roterade snabbt, med ett enformigt, vinande ljud. Skaren på snön var
hård, ställvis så isig och hal att man hade svårt att ta sig fram. På dagen
smälter snöns ytskikt i solskenet, på de kalla nätterna fryser smältsnön igen till is. När
vi bodde i Lovisa förde jag David till dagiset i Fredsby och tog en genväg över
åsen. På vårvintern var det så halt i en backe att jag satte mig med honom i
pulkan – en rolig start på dagen. Vi åkte sparkstötting på isvägen utanför
Märlax, nu står vår röda sparkstötting i cykelförrådet och ser ganska
malplacerad ut.
Ibland vandrar jag till Ugnsholmen eller
Eirastranden nästan dagligen, efter några dagars paus blir jag lika förvånad
över förändringarna, skiftningarna i ljuset, förvandlingarna. Snön smälter, sedan fryser
den igen. Ett slags muddringsmaskin, som ser ut som en rostig pråm, har brutit upp isen utanför Mattolaituri, vid
Löyly är isen blå eller rosig i skymningen. Solnedgångarna är dramatiska, flammande, eller bara blekt pastellfärgade, en smal röd strimma. Gråa, dystra dagar. Jag pulsar i den
djupa snön på Brunnsparkens vallar och hoppas få höra den första koltrasten...
En stor kråka landar framför mig, breder sina vingar och flyger bort.
Långt ute på isen kom isfrun gående.
Oroliga vindkårar skyndade fram och tillbaka över isen och viskade i
strandskogen. Det mörkblå växte och vindstötarna blev häftigare.
Nu kom den hemlighetsfulla månaden med granna solskendagar, takdropp och
vindar och farande moln, och om nätterna skarp köld med skare och bländande månsken.
Mumintrollet for omkring i sin dal, yr av förväntan och stolthet.
Tove Jansson, Trollvinter (1957)
 |
Selfie på Ugnsholmen. De första kalla
vinterdagarna i februari... |
 |
| Folk vågar sig allt längre ut på isen... |
 |
| Den korta isvägen till Ugnsholmen... |
 |
| Utanför Eirastranden... |
 |
| På Löyly... |
 |
| Isvandring runt Stora Räntan |
 |
| Sveaborg, långt borta och ändå så nära... |
 |
| Stora Räntans konstnärshus, vindmöllan till höger... |
 |
| Jag trodde det skulle bli en iskarusell... |
 |
| Jag firar min födelsedag, årets kallaste dag... |
 |
| Här har isfrun vandrat förbi... |
 |
| Isvägen till Skifferholmen... |
 |
| Uppe på Skifferholmens höga berg... |
 |
| Tallinnfärjorna kommer och går... |
 |
Förbindelsebron/vågbrytaren, sedd
från Skifferholmen... |
 |
| Vinden har sopat isen... |
 |
| Ugnsholmens renoverade kafé |
 |
| Violett skymning... |
 |
| En annan, jättekall dag... |
 |
| Fint med färggranna vinterkläder... |
 |
Ugnsholmens kanal, i ständig
förvandling... |
 |
| Svårt att ta sig ut på isen härifrån... |
 |
| Bra med varningsskyltar... |
 |
| Hård blåst och hård skare... |
 |
| I väntan på sommaren... |
 |
| Ispiggar i kaféets fönster... |
 |
| På Eirastranden... |
 |
| En björk är fin mot den vita snön... |
 |
| Rönnskär, min sommarholme... |
 |
Kråkan är egentligen en ganska
vacker fågel... |
 |
| Solen går ner bakom Ärtholmen... |
 |
På Brunnsparkens vallar, än så är det
långt till vår... |
