Violetta skymningar: Isvandringar

torsdag 15 mars 2018

Isvandringar

Det har varit en fin vinter, kall och snörik, precis som vintrarna i min barndom och ungdom, då det var självklart att den här årstiden var lång, nästan ändlöst lång, och vit, en tid då man också var lyckligt ovetande om begreppet klimatförändring.

Här har jag samlat bilder från mina isvandringar... För några dagar sedan var det plusgrader och plötsligt kunde man inte mera ta sig ner på isen från trapporna vid Kompasstorgets kaj (där Ugnsholmens båt avgår på sommaren). Djupt vatten hade bildats på isen nedanom trapporna, det kluckade och droppade på ett vårligt sätt, men längre borta utanför Skifferholmen gick folk fortfarande på den tjocka, vita isen.

Efter en ovanligt mild januari blev det kallt i början av februari, sakta satte havet igång att frysa. När jag kom hem från Kuusamo hade det snöat och plötsligt var havet vitt, akustiken dämpad, vågskalpet var borta. Sedan sopade vinden snön från isen, som blev ställvis blank som en spegel, en hård skridskobana.

En bländande solig dag vandrade jag runt Stora Räntan, det var vackert och vindstilla, den lilla vindmöllans blad rörde sig mycket sakta uppe på berget. Den torra snön knarrade under skorna, Sveaborg syntes på nära håll bakom sundet. Jag tänkte ta mig upp på Stora Räntans strand, men det visade sig vara svårt, så jag rundade båtbryggan och vandrade igen mot Ugnsholmen. Där, i det smala sundet, blev jag lite tveksam: isen knakade, ytskiktet knastrade och verkade så sprött.

Den kallaste dagen inföll kring den 28 februari, på min födelsedag (fast jag är ju född den 29.2!). Jag gick till Ugnsholmen, ingen syntes till, varken på klipporna eller ute på isen. Jag tror att isfrun för en stund sedan hade vandrat förbi..Min mobil blev nedkyld i den kalla blåsten och stängdes av mitt i en fotografering, trots att batteriet var laddat. Jag gick till det renoverade kaféet, där mobilen ”tinade upp”. Hundar är annars välkomna på kaféet, som på veckosluten är nästan fullsatt och alltid har en vas blommor placerad på det runda bordet i mitten...

Ett tragiskt dödsfall har präglat isvandringarna i Helsingfors: en 18-årig ung man drunknade i början av mars under en skidtur utanför Drumsö. Det är så otroligt ledsamt att tänka på den här olyckan. Jag har sett folk vandra väldigt långt ute på isen, nära rännan utanför Rönnskär. Borde det finnas tydligare varningar för de öppna rännorna? Tidigare fanns det sådana på Havshamnens stränder, i närheten av Ugnsholmen. På Skifferholmen, under ett träd i sluttningen finns också en liten minnessten, med namnet på en ung man som dog efter att ha förolyckats på isen utanför holmen.

I går blåste det igen kraftigt och Stora Räntans vindmölla roterade snabbt, med ett enformigt, vinande ljud. Skaren på snön var hård, ställvis så isig och hal att man hade svårt att ta sig fram. På dagen smälter snöns ytskikt i solskenet, på de kalla nätterna fryser smältsnön igen till is. När vi bodde i Lovisa förde jag David till dagiset i Fredsby och tog en genväg över åsen. På vårvintern var det så halt i en backe att jag satte mig med honom i pulkan – en rolig start på dagen. Vi åkte sparkstötting på isvägen utanför Märlax, nu står vår röda sparkstötting i cykelförrådet och ser ganska malplacerad ut.

Ibland vandrar jag till Ugnsholmen eller Eirastranden nästan dagligen, efter några dagars paus blir jag lika förvånad över förändringarna, skiftningarna i ljuset, förvandlingarna. Snön smälter, sedan fryser den igen. Ett slags muddringsmaskin, som ser ut som en rostig pråm, har brutit upp isen utanför Mattolaituri, vid Löyly är isen blå eller rosig i skymningen. Solnedgångarna är dramatiska, flammande, eller bara blekt pastellfärgade, en smal röd strimma. Gråa, dystra dagar. Jag pulsar i den djupa snön på Brunnsparkens vallar och hoppas få höra den första koltrasten... En stor kråka landar framför mig, breder sina vingar och flyger bort.

Långt ute på isen kom isfrun gående.

Oroliga vindkårar skyndade fram och tillbaka över isen och viskade i strandskogen. Det mörkblå växte och vindstötarna blev häftigare.

Nu kom den hemlighetsfulla månaden med granna solskendagar, takdropp och vindar och farande moln, och om nätterna skarp köld med skare och bländande månsken. Mumintrollet for omkring i sin dal, yr av förväntan och stolthet.

Tove Jansson, Trollvinter (1957)