onsdag 21 mars 2018

I love Paris?

I love Paris in the spring time,
I love Paris in the fall,
I love Paris in the winter when it drizzles,
I love Paris in the summer when it sizzles,

I love Paris every moment
Every moment of the year
I love Paris, why oh why do I love Paris
Because my love is near.

Cole Porter, 1953

Jag såg nyligen utställningen Air de Paris på HAM-museet, ”en promenad i Leonard Bäcksbackas (1892–1963) fotspår i Paris på 1930-talet”. Bäcksbacka grundade Konstsalongen i Helsingfors 1915, utställningsverksamheten fortsätter än i dag. Katarina och Leonard Bäcksbackas samling donerades till Helsingfors stad och utgör nu kärnan i museets samlingar.

Air de Paris presenterar verk av konstnärer, de flesta finländska men också några franska, som bott och arbetat i Paris i början av 1900-talet. Vi får följa dem i parker och på caféer, i deras ateljéer, ute på gatorna, vid stranden av Seine...

Här har jag samlat bilder från utställningen, varvat med bilder från min egen vistelse i Paris i april för ett år sedan, alltså på våren 2017, då jag var på väg hem från ett konstnärsresidens i Marocko.

Jag bodde på ett förmånligt hotell vid Rue Gay-Lussac, i närheten av Boulevard S:t Michel och Jardin de Luxembourg, alltså ett ypperligt läge för mig som gillar just de här kvarteren. Hotellet var helt ok, kanske inte så värst hemtrevligt. Och personalen? Ja, personalen var inte särskilt vänlig, vilket kanske inte är helt ovanligt i Paris... 

Mitt rum låg på bottenvåningen, alldeles i gatuplan. På andra sidan gatan fanns en tesalong, Salon du thé... Efter incheckningen kastade jag mig på sängen för att vila lite, men mycket snart märkte jag att förbivandrande människor tyckte om att stanna precis utanför mitt fönster. En kvinna i vit dunjacka ställde sin kasse på fönsterblecket medan hon scrollade en lång stund på sin mobil. Jag ville inte störa henne och skrämma bort henne genom att dra för gardinen, men det kändes både komiskt, konstigt och lite obehagligt att se henne och andra främlingar komma så nära inpå mig, bakom fönsterrutan.  Jag såg dem, men de såg inte mig...

I love Paris? Får man säga att man tycker att Paris egentligen är en ganska jobbig stad, att man nästan alltid har känt sig som en outsider i den, att man sällan lyckats skapa en djupare kontakt med människorna som man träffat (förutom en klasskamrat som bodde där i slutet av 70-talet)?  Att ens franska aldrig har varit tillräckligt bra, ens kvinnliga look aldrig tillräckligt chic... Eller har jag bara vissa fördomar, baserat på min första vistelse i staden som 19-åring, då jag jobbade som au pair hos en jättejobbig fransk familj?

Familjen bodde i ett charmigt hus på en liten sidogata till Rue de Sèvres, ursprungligen en landsväg som ledde till den lilla staden med sin berömda porslinsfabrik med anor från 1700-talet. Pärmbilden till min debutroman Minnet av Michael är ett foto som jag tog på den lummiga innergården med en katt uppflugen på en balustrad. Jag sov i ett före detta pojkrum, spartanskt och lite dystert, en hel armé med tennsoldater marscherade på en hylla.

På mina lediga dagar åkte jag metro från Duroc-stationen, med en karta i handen sökte jag nästan lite pliktskyldigt upp de kändaste sevärdheterna, monumenten, kyrkorna, museerna. För att spara pengar vandrade jag ofta den olidligt långa vägen till Luxembourg-parken, mitt favoritställe. Att bli "uppvaktad" av manliga individer, som kunde följa en i långa sträckor, kändes enbart störande, ibland rent av skrämmande. De trevligaste "typerna" som jag talade med, som 19-åring, var faktiskt icke-parisbor, unga amerikanska eller tyska turister, frankofiler från andra länder... 

I fjol, när sångaren Johnny Haliday dog, var "min"metrostation Duroc under en kort tid omdöpt till Durock Johnny...

I början av 1970-talet älskade jag Françoise Hardys och Georges Moustakis sånger, Catherine Deneuve, som jag såg i ganska otäcka filmer regisserade av Polanski och Bunuel. Sous le ciel de Paris, sjungen av Yves Montand... Lite senare, när jag avlade kurser i franska vid universitetet, läste jag Patrick Modianos melankoliska böcker, De yttre bulevarderna, Villa Triste, De dunkla butikernas gata... Jag älskade Parisskildringarna i Anaïs Nins dagbok från 1930-talet, då hon tidvis bodde i en husbåt vid Seine och fick besök av både Henry Miller och en ung Gore Vidal.

Mamma älskade Debussy och Ravel, speciellt pianomusiken. I dag hör jag ofta Debussys Nuages från Nocturnes-sviten i Yle Vegas Nattklassiskt och tycker stämningen som blåsinstrumenten åstadkommer låter ganska kuslig... De irrande och drivande, jagande, sakta glidande, oroliga molnen - vart är de på väg?

Mitt föregående besök i Paris var för hela trettiotvå år sedan, 1986. Då var jag på väg hem från New York, där jag hade bott i ett år. Jag minns att jag flög med Pakistan Airlines, den tidens lågprisflygbolag. Från Paris tog jag Nordexpressen till Stockholm, från Gare du Nord, en av Paris sex stora järnvägsstationer, som öppnade 1846, och som för tankarna till väntrummen, de sotsvarta glashallarna och labyrintiska valven i de europeiska stationsbyggnaderna som W.G. Sebald skriver om i Austerlitz

I dag har Gare d'Orsay omvandlats till konstmuseum för fransk konst mellan 1848 och 1914, impressionismens guldålder. Den väldiga, förgyllda stationsklockan finns kvar, Sebald beskriver urverket i Antwerpens stationshall som den centrala punkten, som själva Tiden, "den nya omnipotensens ståthållare".  

Inte sällan hade han på Paris järnvägsstationer som han, sade han, uppfattade på samma gång som lycko- och olycksplatser, råkat in i de vådligaste känslovirvlar, helt obegripliga för honom själv.
W.G. Sebald, Austerlitz, 2001, översättning av Ulrika Wallenström

Visst är Paris en magisk stad med en atmosfär som kan förföra och berusa. Min första europeiska storstad, den har en speciell plats i mitt hjärta, i mitt sinne. Magiska namn och skyltar, städernas symbolspråk, ett slags semiotik med dold innebörd, gator och metrostationer som har etsat sig i mitt minne: Sèvres-Babylone, Boulevard Montparnasse, Place de la Concorde. Och i dag, ett finskt namn mitt i Quartier Latin: Koti. Finlandsinstitutet i Paris, synd att där inte finns ett litet café...

Många små mataffärer är försvunna, som au pair handlade jag i en mängd olika butiker, från fromagerie till boulangerie. Köttaffärerna, boucheries, såg ut som små slakterier... Nu har de små matbutikerna ersatts av minisupermarkets och Carrefour (som också finns i Marocko). I dag är brödbutiken en trendig Artisan Boulanger...

Jag kan bli lätt deprimerad i Paris, jag vet inte riktigt varför. Kanske jag väntar mig för mycket av den magiska staden, City of Lights, kanske allt är så överväldigande...Kanske bäst att bara njuta av en kopp kaffe på ett café...

Under mitt senaste besök koncentrerade jag mig på tre ”sevärdheter”, förknippat med mina två senaste romaner, Eldfågelns dans och Jag gungar i högsta grenen. Jag sökte upp dansaren Vaslav Nijinskys grav på Cimetière de Montmartre, skulpturen som föreställer honom som den sorgsna clownen i baletten Petrushka..

Jag ville också besöka Rudolf Nurejevs grav på den ryska begravningsplatsen Sainte-Geneviève-des-Bois utanför Paris, men måste avstå eftersom tiden blev knapp. Man kan se gravvården på bilder: den liggande gravstenen är svept med ett kelimtäcke av mosaik... Jag fick nöja mig med att se minnesplaketten vid ingången till 1700-talshuset vid quai Voltaire, en livligt trafikerad, i mitt tycke lite trist gata, visserligen vid stranden av Seine, i närheten av Louvre och Tuileries-parken. Här hade ”Rudi” (i Ryssland var smeknamnet Rudik, i Sverige Nurre) sin överdådiga våning, här dog han 1993, 54 år gammal. 

I dag lanserar varumärket Un Soir à l’Opera Nurejev-produkter: sminkpåsar, fickspeglar, doftljus, pennor. Jag kunde tänka mig att beställa en tunn tygkasse för 15 euro med trycket I am a Dancer... I år skulle Rudik, tatarpojken från Ufa, ha fyllt 80. Bonne anniversaire!

Och någontans långt borta i Paris dansade en rysk dansör. Han dansade variationer ur Svansjön, Bajaderen och Taras Bulba. Han blev förälskad i Paris. Han dansade på kvällen och han vakade hela natten, han vandrade omkring i Paris, vid stranden av Seine. Han dansade och dansade, dansen var hela hans liv. Det var sommar, det var i Paris. I Leningrad var nätterna vita som mjölk. 
Eldfågelns dans, 2011

Från quai Voltaire vandrade jag vidare och sökte upp det ryska krigsmonumentet vid Pont Alexandre III, för att hedra min ryska farfar, som stred med fransmännen i första världskriget på våren 1917. Ryssar i Frankrike, dansare och soldater. En rysk soldat med sin kära häst... 

Furst Lvov och jag deltar i ett stabsmöte i ett övergivet chateau med ekande långa korridorer och hemligt ammunitionsförråd i källarvarven...Vi har övernattat och provianterat i ett basläger vid Fort de la Pompelle i närheten av staden Sillery. Innan vi marscherar mot slagfältet hinner jag göra en ridtur med Lady. 
Jag gungar i högsta grenen, 2015

Det var kallt i Paris för ett år sedan i april, jag frös i min tunna rock och kände mig allmänt håglös. Kallt var det också i juni när jag som 19-åring anlände till Paris, en sommar för länge sedan... På våren 2017 gick jag inte till Louvre eller Jeu de Paume (i dag fotomuseum), men jag vandrade hela den långa vägen till Centre Pompidou, bara för att konstatera att det var stängt, eftersom det var tisdag... Merde alors! Jag tyckte inte om att sitta ensam på kaféerna, jag behandlades artigt som en lite äldre Madame som förväntades så snabbt som möjligt äta sin frukostomelett. Den enda verkligt vänliga servitrisen var en rysk kvinna på en liten bistro i närheten av hotellet.

Och visst var det obehagligt att se så många beväpnade soldater patrullera vid Sacré-Cœur och Champs-Élysées. Turisterna fortsatte att ta sina selfies, till synes oberörda av soldaternas närvaro. Det blev dags att säga au revoir till staden (inte adieu?) och ta sig till flygplatsen Orly (en taxifärd till en flygplats har ett fast pris på 30e, vilket jag tycker är en bra idé). 

I terminalen pågick ett säkerhetspådrag av något slag: ytterdörrar låstes och checkin-diskar avskärmades, på ljustavlan stod varningen Risque Attentat. En röst i högtalaren uppmanade passagerarna att se upp för ensamma resväskor på golvet. Soldater specialiserade på explosiva laddningar patrullerade i terminalen. Jag gick till en toalett i en nedre våning och plötsligt ville jag inte återvända till terminalen, tillbaka till en värld och ett tidevarv som med ens kändes bara främmande och hotfull.

Den 3-åriga Isabelle, som jag skötte när jag jobbade som au pair i Paris, gnolade glatt på A la claire fontaine, en traditionell fransk sång, och på Le Pont Mirabeau. Orden fastnade på mig, näktergalen som är så glad och jag själv som är så sorgsen... Men efter smärtan kommer alltid glädjen, vilket jag hoppas är sant: la joie venait toujours après la peine...

Själv gnolar jag på April in Paris, en sång från en 30-talsmusikal, som blev en jazzstandard, framförd av alla kända artister från Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan och Billie Holiday till Charlie Parker, Errol Garner och Bill Evans. Kolla gärna det lite roliga youtube-klippet med nerviga Judy Garland och Mel Tormé, ackompanjerade av Count Basies stiliga orkester... 


Sous le pont Mirabeau coule la Seine
Et nos amours
Faut-il qu’il m’en souvienne
La joie venait toujours après la peine.


Guillaume Apollinaire

À la claire fontaine m’en allant promener
J’ai trouvé l’eau si belle que je m’y suis baignée.

Il y a longtemps que je t'aime, jamais je ne t'oublierai
Sous les feuilles d’un chêne, je me suis fait sécher.
Sur la plus haute branche, un rossignol chantait.

Chante, rossignol, chante, toi qui as le cœur gai.

Tu as le cœur à rire… moi je l’ai à pleurer.


Ragnar Ekelund, Notre-Dame, 1920-talet
Notre-Dame, 2017
... coule la Seine et nos amours...
Stig Nyström, Pont-Neuf, 1953
Pont-Neuf, 2017. Här bodde Anaïs Nin på 1930-talet
i en husbåt...

Les bouquinistes... 
Bob Dylan-affisch från 1960
Marcus Collin, Bokstånd vid Seines
strand, 1910
Boklåda vid Boulevard S:t Michel
Vaslav Nijinskys gravvård 
Det ryska krigsmonumentet
Jag frös i min tunna rock,
aprilväder i Paris...
Det mångkulturella Paris, Marcus Collin,
Paris, 1913
Det mångkulturella Paris, 2017
Mor och dotter, ton i ton...
Lång kö till polisen - kanske köade man för
uppehållstillstånd?
Utställning om Europas flyktingpolitik,
Forum des Halles
Turisterna - helt oberörda av de patrullerande
soldaterna...
På Air de Paris-utställningen
Torsten Wasastjerna, Från Luxembourg-
trädgården, 1890
I Luxembourg-trädgården, 2017
Fotografi, cirka 1901-1925
Solbad i Tuileries-parken
Martta Helminen, Jardin des enfants,
1921
Fotografi från 1939
Duroc, min närmaste metrostation 1971
Turkosa cyklar i en lång rad... 
... och en gul retro sportbil, oh là là... 
Pont Alexandre III, närmare än det här
kom jag inte Eiffeltornet denna gång.
Skolklass i blekt lila tröjor.... vid Triumfbågen...
Juridiska fakulteten med blå dörr
och joniska pelare...
Betongbrutalism? Paris fulaste byggnad,
Tour Montpanasse.
Ganska dystra de här traditionella bostads-
husen med franska balkonger...
Centaur-statyn av César, 1985
Yngve Bäck, Ateljéinteriör, 1938
Mitt hotellrum vid Rue Gay-Lussac
Damen i den vita dunjackan...
Främmande gestalter bakom mitt fönster...
Yngve Bäck, Vila, 1937
Unga israeler vid Louvre
Centre Pompidou, som håller stängt
på tisdagar...
Stravinsky-fontänen, skulpturer av Jean Tinguely
och Niki de Saint Phalle, 1983
Hjalmar Hagelstam, Moumoune framför
spegeln, 1938
Liberté-Égalité-Fraternité
Skyltar, varumärken, namn, symboler...
Helt överraskande: ett finskt ord...
I dag heter bageriet Artisan Boulager...
Minnesplakett, från både 1918 och 1944.
En ung man miste livet under
befrielsen av Paris. 
Unto Kaipainen, Gatuvy från utlandet, 1939
Gatuvy i Montmartre, 2017
En form av terapi - inom katolicismen?
Dona nobis pacem...
Allt ska fotograferas, i Notre-Dame
Adrian Holy, På restaurang, 1939
Frukost på café vid Boul'Mitch
Sista besöket i Jardin de Luxembourg
Fotografi från 1913
April in Paris...
På Orly-flygplatsen, Risque Attentat...
Konstnärernas ateljéer är markerade
Kylig marsdag i Helsingfors...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar