Violetta skymningar: Påskvandringar

För mina små visor,
de lustigt klagande, de aftonröda,
skänkte mig våren ägget av en vattenfågel.

Jag bad min älskade måla mitt porträtt på det tjocka skalet.
Han målade en ung lök i brun mylla -
och på den andra sidan en rund mjuk kulle av sand.

Edith Södergran, ur Landet som icke är

Påsken är både dyster och färggrann... Det är stilla veckan med dymmelonsdag, skärtorsdag och långfredag, det är Getsemane och Golgata, påskbrasor och Blåkulla, Matteuspassionen, pasha och memma, Mignonägg, videkvistar och gula narcisser...

I år lyckades jag inte få påskgräset att gro, men vår lilla julstjärna var fortfarande röd och fin... Jag tycker om att göra vissa saker på påsken, gå på en konsert, laga en lätt variant av pasha och koka ägg i lökskal. I år blev just ingenting gjort, inget speciellt firande på grund av envisa förkylningar... Men jag tar alltid fram våra gamla påskprydnader och blir glad av att se häxans grannröda kjol, prydnaderna som barnen gjorde i dagis, de äggformade stearinljusen som jag aldrig nänns tända... Vår katt rev sönder den vita haren av tovad filt, som jag tänkte ge åt barnbarnet...

På långfredagen gick jag, ganska ex tempore, till Tölö kyrka, där det hölls en andakt ”vid Jesu dödsstund”. En beklämmande term, men den kvinnliga prästens ord lät både tröstande och hoppingivande för en modern åhörare, oavsett trosinriktning. Sedan följde Pergolesis Stabat Mater, en omtyckt "Mariaklagan", ursprungligen en katolsk hymn från 1200-talet, framförd av den fina Kiila-ensemblen.

Sopranosolona var klockrena, knivskarpa och silvriga trängde de in i örat, nästan som pojksopraner. Men jag orkar inte lyssna för mycket på den här sortens musik, sakral, flerstämmig körsång. Visserligen njöt jag av att få höra om symboliken i Bachs Matteus- och Johannespassioner i ett samtal mellan Bertil Blom och kördirigenten Kari Turunen i Den klassiska kvällen på Yle Vega.

Tölö kyrka var min konfirmationskyrka, jag har inte besökt den på några decennier, fast jag annars tycker om att titta in i olika kyrkor, gamla och nya, hemma och på resor... Kyrkan invigdes 1930, det turkosgröna art deco altaret är inramat med pelare och ett sol- och stjärnprytt litet valv. På långfredagen hade ett svart sorgflor lagts över det enkla träkrucifixet.

Den blekt rosafärgade kyrkan, ritad av Hilding Ekelund i både neoklassisk stil och ett slags italiensk bondstil, står uppe på en kulle, Topeliusparken breder ut sig nedanom den. På sommaren är buskarna välfriserade och folk solar sig i gröngräset. Jag gjorde en promenad, en liten påskvandring, på den isiga vägen, förbi parken och biblioteket, till kvarter med pastellfärgade hus och gatunamn som Valhallagatan och Kajanusgatan. Mina egna barndomskvarter finns ett stycke framåt, i Mejlans, vid Stockholmsgatan och Granvägen.

Jag orkade inte gå ända till Författarparken, det får bli en annan gång, kanske när tulpanerna har slagit ut och man kan sitta på en bänk i solen. När jag hade Författareföreningens arbetsrum på den korta Rosagatan i hörnet av Mannerheimvägen blev detta mina ”hemkvarter” och jag vandrade ofta till Sibeliusparken och Merikantovägen, till Råholmen eller förbi Pauligs gula villa och Roddstadion, mot Sandudd.

Nu ledde en isig sandväg, som en flodfåra med vatten under den knastrande snöskorpan, till Sibeliusmonumentet. Jag fotade ”Jannes rör” tillsammans med turister från Kina och Japan, roligt att vara turist i sin egen stad...

Det var lång kö till det populära Café Regatta, folk gick fortfarande ute på Hummelvikens bländande vita is. En grupp turister ”lekte” i kälkkarusellen, som gnisslade när den vevades runt, runt, deras ivriga rop och skratt skallade över isen.

Senare på långfredagskvällen tittade jag på Pulp Fiction, Tarantinos kultfilm från 1994, som jag hittills missat, och blev enormt besviken. Den tuffa Butch (spelad av Bruce Willis) i sin bloddrypande skjorta fick mig bara att tänka på USA:s masskjutningar och vapenlagar, det bloddrypande baksätet i en bil likaså. Fast kanske citatet ur Hesekiels 25. kapitel, som Jules (spelad av Samuel L. Jackson) läser för att förhindra ett beväpnat rån på en hamburgerrestaurang, blev ett lyckat slut på filmen.

Följande dag, på påskaftonen, som på finska kallas lankalauantai, var solskenet lika bländande, blixtrande. Sista dagen i mars. Havet utanför Ugnsholmen svallar nu öppet, man kan höra vågbruset, men stränderna omges fortfarande av en vit krans av is. Det lilla mutterkaféet hade öppnat, en påskhäxa hade landat på de ljusgröna takpannorna. Isflak drev förbi i sundet när jag drack ett glas skumpa på Mattolaituri. Det var varmt i eftermiddagssolen, men kylan kom krypande från snön och isen. Hohkaa, säger man på finska, lumi hohkaa kylmyyttä...

Jag brukar inte varje år gå till Kajsaniemiparken för att delta i Via Crucis, korsets väg, det blir lätt en överdos av passionspelets lidande, smärta och dödsfixering. En fin text till Via Crucis var skriven av poeten Ilpo Tiihonen för ett antal år sedan, jag minns inte om det vara samma år som det ingick ett begravningsfölje i föreställningen med levande musik av ett dixielandband à la New Orleans. En annan gång var temat starkt mångkulturellt med deltagare från olika kulturer och nationaliteter. I dag kan jag sakna de ekumeniska inslagen i Via Crucis.

Årets föreställning berörde mig inte lika mycket, men ett bärande tema var vårt förhållande till pengar och det materiella, från Judas trettio silverpenningar till den romska tiggarens tomma pappmugg.

Manuset var skrivet av Veli-Pekka Hänninen. Den första akten i Kajsaniemiparken var alldeles för lång, jag höll på att förfrysa fötterna i den isiga sluttningen. Några takter ur Pink Floyds Money spelades i högtalaren... Framför Finlands Bank spelades en sång ur en musikal, de vita, änglalika figurerna dök upp lite varstans under vandringen.

Ett riktigt kors har ofta rests på trapporna till Domkyrkan, med den stackars Jesus-skådespelaren hängande på det, vilket jag tycker blir onödigt konkret och ångestladdat. I år simulerades korsen av den vitklädde Jesus och de två rödklädda förbrytarnas utsträckta armar, vilket kändes som en bättre lösning och var skonsammare för alla. Jesus, som spelades av sångaren Waltteri Torikka, var klädd i en kortärmad tröja, vilket fick mig att rysa och frysa ännu värre...

Efter Via Crucis slussades jag in i Domkyrkan, där påsknattens mässa inleddes med biskop Teemu Laajasalo som predikant. Den bortrullade gravstenens betydelse blev huvudtemat i predikan, gravstenen som vår sista adress... De långa och dystra psalmerna avlöste varandra: Kuka tuskaani hiljaa koskettaa? Myös sinä nukuit maassa, toit hautaan rauhasi... Bredvid mig satt en ung kvinna som sjöng med hög och genomträngande röst, på ett sätt som jag fann lite störande, på ett sätt som jag aldrig själv skulle kunna sjunga... Mässan pågick rätt länge, i ett skede ville jag faktiskt smita, men det var svårt i den fullpackade kyrkan.

Hemma, under en varm filt på soffan, tittade jag en stund på den ortodoxa påskmässan, en direktsändning från Uspenskijkatedralen. Jag försöker göra det varje år, även i Marocko i fjol, via Yle Arenan på mobilen... Och visst är den ortodoxa påskmässan bra mycket högtidligare än den lutherska. Förgyllda ikoner och levande ljus, magiska svängdörrar, en doft av rökelse, de bugande prästerna i sina granna, broderade kåpor. Visserligen gillar jag också kyrkor med minimalistisk dekor, Tystnadens kapell i Kampen...

Den ortodoxa liturgin är avskalad och följer ett strikt mönster. Kören förkunnar om och om igen, som ett mantra: Kristus är uppstånden från de döda... På finska låter det bekantare, men också lite kusligt: kuolemalla kuoleman voitti...

Förutom på finska och ryska mässades det på ett antal andra språk, på engelska, estniska, svenska. Ett år medverkade en etiopisk präst på amhariska. Men inga kvinnor syns bland prästerna och de allvarliga korgossarna. Visserligen läste några unga kvinnor upp bibelavsnitt på sina egna språk, på franska, kanske serbiska eller bulgariska. Det kändes mycket välkommet, nästan radikalt...

Jag vet inte hur framtidens kyrka och andra trossamfund kommer att se ut. I Berlin finns numera en moské för både kvinnor och män. Kanske vi kan fokusera på lite abstraktare begrepp än på korsfästningen, Kristi kropp och blod, Corpus Christi. Kärleken till sin nästa, möjligheten till nåd och försoning, medlidande, barmhärtighet. Eller bara på Ordet, som fanns i begynnelsen, ett slags Dharma, som verkar i universum och i allt som vi tänker, säger och gör. Orsak och verkan – karma?

På annandag påsk snöade det när jag åkte metro till min dotter i Mellungsbacka, ett område som övergår till Ärvings och Västerkulla, forna små byar i Helsinge socken med anor från 1300-talet och som 1865 blev Helsingfors landskommun... I min barndom fanns Vanda köping, staden grundades först 1974, FYI... Ack, dessa kommunsammanslagningar och landskapsreformer...

Jag tycker om snöfall, mjuka snödrivor. Allt kantigt hade blivit runt, står det i Trollvinter. Bäcken i den frusna parken porlade sakta, min bild ser ut som ett svartvitt fotografi med mörkt vatten och mjuk vit snö som fallit på buskarna och de små granarna.

I dag, några dagar senare, äter jag fortfarande memma och plockar bort påskprydnaderna, häxan med den röda kjolen, den ljusgröna trätuppen. Jag vattnar julstjärnan.... Ute trummar smältvattnet i stuprännorna, på natten fryser det igen till is.

Sin gula hätta hade hon,
sin fina gröna kjol.
Hon gungade i sunnanvind,
hon nickade i sol.
Hon lyssnade till lärksång,
hon tyckte att det ljöd
så vårligt, och hon viskade:
"Vintern är död."

~ A.A. Milne