Vårvindar

Isflaken bildar geometriska mönster, vita trekanter flyter på den svarta vattenytan. Isflaken krymper, blir allt mindre och mindre, smälter i solen. Ett bländande vitt isblock lyser på strandstenarna, som en mejslad skulptur. Följande dag är det försvunnet...

Israpporten på Yle Vega: drivis med varierande täthet, ruttnande fastis i skärgården, öppet vatten... Ålands hav är isfritt...

En röd brandbil rör sig sakta på strandgatan, förbi den lilla sjöräddningsstationen. En röd brandbil på vårt fönsterbräde, den var mina barns, nu leker barnbarnet med bilen när hon kommer på besök...

Jag försöker låta bli att läsa för mycket om de senaste nyheterna kring Svenska Akademien, men jag läser ändå, om de tre ledamöternas avhopp, om krissammanträden och jävutredningar. En omröstning sker med vita och svarta bollar, ett ålderdomligt förfarande som får mig att tänka på en jonglör... Den sista cigarretten, Den sista grisen?

Jag tittar på en intervju med Svante Weyler, med kulturchef Björn Wiman och Johan Hilton. Ja, jag klickar på länkar som fb-vänner delar: Karin Olssons, Alex Schulmans och Horace Engdahls kolumner i Expressen...

Samtidigt som allt det här pågår, inom en institution som delar ut Nobelpriset i litteratur, sitter tusentals författare runt om i världen och arbetar på sina manus, under väldigt olika omständigheter, somliga med begränsad yttrandefrihet, andra med ytterst begränsade ekonomiska möjligheter att ägna sig åt sitt skrivarbete, några få med förlagets miljonbelopp utbetalt i förskott ... Fast det här lät ju lite patetiskt... Bäst att bara övergå till sitt eget lilla manus...

För ett par dagar sedan såg jag Peter Sehrs film om Ludvig II, Bayerns kung, med fokus på hans vänskap med Richard Wagner. En fin film om en ung och känslig man som absolut inte borde ha blivit regent, i hjärtat av ett ganska dekadent Europa med överdådiga slott och social ojämlikhet. Lohengrin, Neuschwanstein och Linderhof, spegelsalen i Versailles, en fridfull roddtur på en sjö... Att skjuta stjärnformade raketer upp på himlen för varje soldat som stupade i kriget mot Preussen 1866 hörde till den unge Ludvigs drömmar. Till slut dör han i en drunkningsolycka. Döden genom vatten, jag tänker på T.S. Eliots drunknade fenicier, eller på Ariels sång i Shakespeares Stormen: Of his bones are coral made; Those are pearls that were his eyes...

Det här Södergrancitatet får mig också att tänka på Ludvig II, som inte tålde dagsljus:

När våren kom gick konungen icke ut i trädgården,

han låg på sitt rum mot norr...

Våren blickade blekblå in genom rutorna.

Och i går kväll såg jag någonting helt annat: In the Name of Your Daughter, den kanadensiska människorättsjournalisten Giselle Porteniers dokumentär om flickors könsstympning i Tanzania, om den starka och orädda Rhobi som arbetar på ett skyddshem dit unga flickor från avlägsna byar i Mara-regionen fick komma för att undgå FGM (Female Genital Mutilation).  

En väldigt berörande film om djupt rotade traditioner: en könsstympad flicka som gifts bort inbringar 20 kor åt sin familj, medan en ostympad flicka inbringar betydligt färre. Alltså kor, kor versus unga flickor, som kan förblöda under ingreppet. De allvarliga, skrämda flickorna, svepta i granna filtar. Småningom kopplade de av på skyddshemmet och vågade le och skratta, de lärde sig sånger och slogans. De oförstående föräldrarna i hembyn, den tigande byäldsten. Rakblad och blodiga klädesplagg som bevis... Somliga flickor återvände aldrig till sina hem, en sträng farmor eller morfar insisterade på stympning. Långsamt tvingas den äldre generationen att ändra inställning.

Här kan ni läsa mera om dokumentären och se en fin trailer:

http://www.tanzdevtrust.org/in-the-name-of-your-daughter-premiere-report/

Yngre sonen, pansarjägaren, återvände igen till garnisonen i Vekaranjärvi. Som bäst pågår en militärövning i terrängen som kräver att beväringarna vakar i 48 timmar...  För några veckor sedan satt vi på ett kafé med gula narcisser på bordet.

Ett av vårens sista snöfall: katten tittar på de sakta fallande vita flingorna... Förra natten snöade det igen, ett vitt virvel i gatlampans sken. Södergran har några höstdikter om de första flingorna som faller, i många dikter är det mogen sommar, lite kuslig med ”bäckens dunkla brus”, men inte så mycket om ”vintern, som sakta stiger ned i dalen”, eller om vårens ”vårblåa rymd”. Nordisk vår och Vårens mysterium: Min syster/ du kommer som en vårvind över våra dalar...

I dag morse lyssnade jag på Eva Tigerstedts program om Debussys En fauns eftermiddag i finska Radio1-kanalens serie Klassikkoparatiisi. Intressant att höra om parallellerna mellan Faunen och ouvertyren i Wagners Tristan och Isolde. Faunens flöjt i början av verket, de utdragna, lite sömniga tonerna får mig att tänka på de avslutande raderna i Södergrans dikt Den låga stranden: Här är allting dött och väcker ingen munterhet, utom den söndriga flöjten våren lämnat på stranden.

Dags att gå ut igen, måsarna skriar, en koltrast visslar i närheten av Johanneskyrkan.  Den första bofinken, de sista drivande isflaken...

Jag är rädd

mycket rädd

att då vi en dag kryper fram

ur oss själva,

att vi med rinnande näsor,

insvepta i våra personligheters regnrockar

står vid stranden

och ser isflak driva förbi.

Henry Parland

Lik en vårdag är världen, - vita öar. Lugn pil

och dishorisont. En orre i blidväder; sparv och flod.

Gunnar Björling

Före islossningen, det öppna havet kommer
allt närmare

I slutet av mars...

Mor och dotter

Mor och son. Bokhyllan på väggen är fejk, en
tapet med bokhyllsmönster...

Vårens sista snöfall?

Vårens första motorbåt... Sveaborg syns
i bakgrunden...

Vinterns sista is...