Violetta skymningar: Betraktelser kring ett fjäll

söndag 4 mars 2018

Betraktelser kring ett fjäll

Född och uppvuxen i Helsingfors vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till fjäll och berg. Jag är van vid ett låglänt landskap med öppna fält, skogar, en havsstrand, skärgård... Jag såg Alperna för första gången på en resa till Zell am See 1974 och blev nästan rädd när jag sent på kvällen i bussen fick syn på de höga sluttningarna utanför fönstret. Höga berg kan verka lite hotfulla, man kan drabbas av klaustrofobi i ett bergslandskap. Det kan ta tid att bli vän med fjällen...

En förmiddag, på min sista dag i Kuusamo, vandrade jag från stugbyn upp till fjället Konttainen, medan min syster och svåger gjorde en längre skidtur kring Talvijärvi. Uppförsbacken var inte särskilt brant, ändå blev jag andfådd och måste emellanåt stanna för att pusta ut.

Dagen var mulen, himlen vit, tunna snöflingor singlade ner. Mina bilder ser nästan ut som svartvita fotografier, lite blått skymtade långt borta när jag vände mig om och såg vägen smälta ihop med skogen. Fjället kom allt närmare, tills det var så nära att det liksom försvann bakom de snöklädda träden.

Fjället Konttainen är ovanligt runt till formen, runt och brant, inte så som Valtavaara, som är det följande fjället med en liten stuga uppe på krönet och som har en mera vidsträckt, vänlig sluttning. På avstånd ser Konttainen ut som en levande varelses utstående panna, ett slags monster, inte särskilt vänligt, men kanske inte direkt elakt och ont... Lite mystiskt, magiskt, omgiven av en speciell aura...

Två motorkälkar närmade sig med ett ljudligt smatter, vände in på vandringsleden som heter Sinipyrstön pyrähys. Sedan var det igen tyst, förutom trädens enformiga susande när en vindpust drog igenom skogen. Ju högre upp jag kom desto tjockare blev snön på trädgrenarna, men ändå inte riktigt tykky, den fuktiga, tjocka snön som sveper träden in i sin kompakta dräkt och får grantopparna att böja sig och likna trollfigurer.

Jag klättrade inte upp till Konttainens krön, jag var felklädd och ovan, saknar lokalsinne, erfarenhet. Alla mina vandringar i Kuusamo har skett tillsammans med min syster och svåger. På vintern är Konttainens trappsteg och stigar igensnöade, sluttningen är ställvis väldigt brant. Även på sommaren känns det tungt att ta sig upp till Konttainens topp, men det är värt mödan.

Jag vände om på parkeringsplatsen, där några människor, antagligen fågelskådare, stod bakom sin stora kamera som de ställt på ett stativ. Jag såg en enda fågel flyga mellan de snöiga träden – den bekanta lavskrikan, kuukkeli...

Träden susade, granarna rörde sakta på sig. Någonting fångade min uppmärksamhet och fick mig att stanna: En vit varelse satt uppe i en grantopp, den runda nosen hade en bekant form... Ett mumintroll? Kanske en förfader som rymt från sitt trygga bo bakom en kakelugn? Huvudet såg visserligen ut att vara försett med runda horn, som ett fårdjurs, kanske en stenbocks...

Konttainen försvann bakom mig, nere i stugbyn gick jag ut på isen och knäppte ännu ett foto av fjället. Poeten Gary Snyder har skrivit mycket om friluftsliv och fjällvandring i Oregon och Kalifornien. Tillsammans med Jack Kerouac vandrade han i Sierra Nevada, som också kallas High Sierras, och deras gemensamma strapatser finns nedtecknade i Kerouacs Dharma Bums, en av mina favoritromaner.

Återstår att läsa Snyders långa diktsvit från 1996, Mountains and Rivers Without End...

Här en dikt av Pedar Jalvi, en av Finlands första samiska författare, född i Utsjoki. Han dog ung i tuberkulos, i Enare.

Svävande genom luften

faller snöflingorna sakta

faller på stenar och dvärgbjörk

i vitt täcker de jorden ...

För vårsolens anlete

smälter de små snöflingorna

och blir till klara vattendroppar.

Tillsammans bildar de

källor, älvor, sjöar och hav

stor är nu deras makt.