Violetta skymningar

söndag 12 april 2020

Påskdagar

Glad Påsk! Ja, så värst glad känner man sig inte den här påsken, då allt känns så annorlunda. På finska säger man Hyvää pääsiäistä, God påsk, vilket låter neutralare, på engelska Happy Easter, vilket låter ljust och lyckligt.

Som barn älskade jag påsken, allt det färggranna, de gula påskliljorna (det fanns inga kruknarcisser på den tiden), påskkorten, våra få påskprydnader. Jag minns en grann papperslöpare, mormors broderade påskduk, men inte just något annat. Inga äggformade stearinljus och krimskrams som i dag säljs hos t ex Flying Tiger. Som barn gjorde min syster och jag en runda i de små kvartersbutikerna i Mejlans, från Varuboden till Elanto, till "kolonialvaruhandlarna" Kääpä och Heitto på Rönnvägen, och köpte påskägg som vi lade i en liten spånkorg...

Vår farmor i Berlin sände påskkort med påskharen som motiv, Osterhase, som ofta såg lite skrämmande ut, klädd i manskläder med en stor äggkorg på ryggen. I dag blir jag rörd av att se påskprydnader i de stängda butikernas skyltfönster. Ja, och i dag sitter många nallebjörnar i fönstren, avsedda att pigga upp barn som är ute och vandrar med sina föräldrar.

Mitt fönster i morgonsolen...

Och visst får man vara glad över att det är påsk, att det har blivit vår. Det känns som om jag inte firat påsk på länge, nåja, senast för två år sedan, då det var snö på marken och man frös om fötterna på Via Crucis som ringlade från Kajsaniemiparken genom Kronohagen och till Senatstorget... På våren för ett år sedan var jag i Tokyo, 2017 var jag i Sefrou i Marocko, 2016 i Berlin, på fina konstnärsresidenser.

Ett minne från Rabat i april 2017

Jag tänkte att jag inte skulle ha nämnt coronakrisen i det här inlägget, men faktum är att den sätter sin prägel på allt denna vår, på hela ens tillvaro, lägger sig som en skugga överallt, även när solen skiner. När jag fick syn på de första plexiglasen som skyddar kassabiträden i mataffärerna höll jag på att brista i gråt. För glasen finns ju där för att skydda kassabiträden från oss, de otaliga kunderna, av vilka somliga kanske bär på det smittande viruset.

Klädmärket Makias skyltfönster

Nya skyltar i närbutiken

Ingen köade i det tomma varuhuset...

Matkassar delas ut, men garanterat inte gratis, åtminstone
inte här...

Ja, den här påsken blev en sorgens påsk, man sörjer det som nu pågår i vår värld. Helt ofattbart att höra om massgravar som grävs på en ö i New York för de avlidna som saknar anhöriga, om bristen på skyddsutrustning, det ökande antalet arbetslösa. Både rika och fattiga blir smittade, från prins Charles och Boris Johnson till de utstötta och fattiga. Där människor bor trångt och ohygieniskt blir risken att smittas mångfaldigt större.

Själv har jag varit ganska mycket ensam de senaste veckorna, det känns lite ödsligt här hemma, men jag är inte den enda i den situationen... Jag tänkte åka metro till Mellungsbacka för att umgås på avstånd med Cindy och hennes familj, på deras gård, kanske också för att göra en liten promenad med dem. Men vädret kändes för kallt och ruggigt, visserligen klarnade det mot kvällen.

På morgonen vaknade jag till regnets smattrande mot fönsterrutan. I påsksöndagens mässa från Sibbo kyrka citerades Hosea: Han skall komma över oss lik ett regn, ett vårregn som vattnar jorden...

Jag är inte speciellt huslig av mig, men försöker hålla fast vid vissa traditioner: jag kokar ägg i lökskal och lagar en lätt variant av pasha (med vispgrädde, kvarg och yoghurt, här dekorerat med mandelspån och apelsinmarmelad)...

Fin påskmusik i radion, mycket oratorier, i kväll lyssnade jag också på Jazzklubben i den finska Radio 1-kanalens långa sändning.

I går tittade jag på det fina programmet Atelier de conversation, om människor från hela världen, från flyktingar till affärsmän, som träffas i biblioteket på Centre Pompidou för att öva sig i franska.

God fortsättning på påsken, håll er friska, i hopp om bättre tider (fast världen kommer nog aldrig att vara riktigt som förut, vilket kanske är bara bra, en början till någonting nytt). Själv kunde jag bra återvända till min barndoms levnadsstandard på 1950- och 60-talet, men det är så klart inte möjligt...

Det blir en tidig körsbärsblomning i år.

Överallt påminns man om "de rådande
omständigheterna"

Äntligen fanns det handsprit i butiken, det här ser
nog väldigt hemlagat ut...

Varje dag lite grönare...

tisdag 31 mars 2020

Marsdagar med social distansering

Plötsligt har världen förändrats, på ett sätt som man aldrig kunnat föreställa sig. Det var i början av januari som jag läste en liten notis i Hbl som rapporterade om ett nytt mystiskt virus som upptäckts i Kina och som inte var sars. Jag fäste mig vid ordet mystiskt, det lät lite överraskande, dramatiskt, olycksbådande, både kusligt och lite fascinerande...

Det har känts svårt att blogga, dagarna bara flyger förbi, fyllda av oro och ett slags förundran, men också av vardagsrutinerna, skrivarbetet, videosamtal med barnbarnet, flere telefonsamtal än vanligt. Man känner sig allmänt nedstämd. Man tvättar händerna otaliga gånger om dagen, försöker städa lite bättre, göra långa promenader... I matbutiken borde man kanske ha handskar på händerna när man plockar åt sig frukt och grönsaker. Otaliga obesvarade frågor. Hur länge lever viruset på olika ytor, varför insjuknar somliga svårare än andra?

Men nu hoppas jag blogga lite oftare (inte bara en gång i månaden), om än bara för att lägga ut bilder... Ja, bilder på vad då? Den nya verkligheten omkring oss, de folktomma gatorna, stängda museerna, butikerna och restaurangerna, infon på skyltfönstren: på grund av rådande omständigheter håller vi stängt tillsvidare...

Och ändå blir det vår och påsk, små löv spricker ut på buskar och träd, de första flyttfåglarna har anlänt...

Tomt café på Bulevarden...

Specialsändningar på tv, läget i Italien och Spanien som snabbt förvärrades och blev helt katastrofalt, och nu i USA, speciellt i New York. En väldig sjukhusbåt glider in i New Yorks hamn - ombord på den ska "vanliga" sjukhuspatienter, alltså inte coronasmittade, bli omskötta.

Sanna Marins regering som informerar om nya åtgärder i kampen mot viruset. Nya termer som används: beredskapslag, undantagstillstånd, att platta till kurvan, att hindra smittan från att spridas exponentiellt, flockimmunitet, resiliens, social distansering, försörjningsberedskapscentralen, karantän, krispaket.

Begränsningar i rörelsefriheten, om inte direkt utegångsförbud, ett sådant rådde när det var krig, när min mamma var ung på 1940-talet. Ibland tänker jag: gudskelov att mamma inte behöver uppleva det här, eller min mormor, som var ung sjuksköterska när spanska sjukan bröt ut efter första världskriget 1918, i Finland skedde det i kaotiska förhållanden efter inbördeskriget... Pappas två systrar dog i difteri under en epidemi på 1920-talet, en svår bakterieinfektion i svalget.

Jag skriver kanske mera om gångna decenniers epidemihot i ett kommande inlägg, jag minns Hong Kong-flunsan från min ungdom och någonting som hette musparatyfys, ett slags salmonella. Och sedan kom HIV på 1980-talet...

När folk hamstrade som värst för några veckor sedan rådde det en ganska obehaglig stämning i mataffärerna. I en mindre butik trängdes folk i kassakön med sina enorma lass med konserver, pasta och ris, djupfrysta varor, utan att bry sig om att hålla enmeters avståndet. Toapappret var slutsålt i många dagar.

I dag pratade och skrattade några tonåringar högljutt i matbutiken, på ett sätt som gick mig på nerverna... Ja, jag kände mig lastgammal när jag undvek dem. Visst är det viktigt att ungdomarna inte förlorar sin livslust, sitt goda humör. Å andra sidan - kan viruset spridas när folk pratar och skrattar i närheten av en, via mikroskopiskt små droppar i utandningen?

En främmande man kom emot mig i vår trappa, försedd med en svart ansiktsmask, vilket såg ganska kusligt ut... Det blir ett år sedan jag var i Tokyo och där vande man sig vid ansiktsmaskerna.

I Tokyometron 2019 under hanami, körsbärsblomningen...

Som författare har mitt vardagsliv inte förändrats så drastiskt, jag är van att sitta ensam hemma, jobba "på distans". Men jag rör mig inte mera så långt borta från hemmet, världen har krympt, visar sig bara i nyhetssändningar, på filmer. Kvinnliga regissörer har lyfts fram i mars, Agnes Varda, den svenska filmen Pojkarna, fina dokumentärer, från Imelda Marcos till biodlaren Hatidze i en avlägsen by i bergen i Nordmakedonien, serien Women make film...

Min krets är trång och mina tankars ring går kring mitt finger... (Södergran)

Min äldre son har lidit av en långvarig flunsa, min yngre son, som fortfarande bor hemma, rör sig onödigt mycket ute, han åker cykel i det kalla vädret och träffar sina vänner hemma hos dem. Han skulle medverka i en mångkulturell föreställning på teater Avoimet ovet, gruppen har repeterat i närmare ett år, men nu har alla teatrar stängt, alla konserter och övriga evenemang har blivit inställda.

Mest orolig är jag för min dotter som arbetar på jouren på en vårdenhet som också tar emot coronapatienter. För några veckor sedan var vårdpersonalen rädd för att skyddsutrustningen skulle ta slut, men nu är den faran över eftersom förrådet på försörjningsberedskapscentralen har öppnats.

I Italien och Spanien hyllas vårdpersonalen från balkonger, där folk står och sjunger och applåderar.

Storm på Ugnsholmens klippor

Penkis i Helsingfors 14.2. då epidemin redan
fanns med i bilden...

I dag kan jag inte umgås med dotter
och barnbarn som förut...

Min tårta blev en pannkaka...

Den 29 februari firade jag min födelsedag, min riktiga födelsedag, med en liten fest, antagligen den sista festen på länge. Jag tog fram mammas kaffekoppar och mormors vackra tekopp, klädde mig i min lite roliga, puderrosa linneklänning med volanger (som jag just aldrig tar på mig, känner mig inte riktigt bekväm i den, men gästerna tyckte den var chic...).

Mormor med barnbarnet

Majvor, Siw och Nina

Ungdomarna i vårt lilla öppna kök

Syster och bror på Tripla

Sista restaurangbesöket i mars

Författaren Pirkko Lindberg till höger, hennes
senaste roman är Hotell Hemlängtan

Fredsvännernas diskussionsmöte på Luckan i slutet av februari. Jonas Jungar från Svenska Yle föreläste om mediastrategier med fokus på mänskliga rättigheter. En liten, men intresserad publik med bl a Marianne Laxén, Ulla Klötzer och Pirkko Lindberg.

Jag har möblerat om i mitt lilla avlånga rum som är ett före detta kök och där barnen sov som små. Jag har en ny arbetshörna, det ganska nötta arbetsbordet var vårt matbord i min avlägsna barndom, en möbel som sedan var min mammas matbord och som jag har svårt att bli av med. Dagisfotografiet av Cindy och Michael togs kring 1994, Cindy var rädd för fotografen och hade gråtit lite, David föddes 1996.

Jag älskar bilden av Alice Walker, affischen är från Zone-galleriet som inte mera finns. Walkers roman The Color Purple filmatiserades 1985 med Steven Spielberg som regissör. Huvudrollen som den kuvade Celie spelades av Whoopi Goldberg, Oprah Winfrey hade rollen som Sofia som trotsar kvinnans roll, och speciellt den svarta kvinnans roll, i patriarkatet. När hon vågar trotsa en vit kvinna blir hon attackerad av en white mob. Ett hårt slag i ansiktet invalidiserar henne. Scenen finns på Youtube under rubriken Hell No...

Ja, jag hann "hamstra" några böcker på biblioteket innan biblioteken stängdes, jag valde några olästa finlandssvenska böcker och en roman av Claire Messud.

Jamaica Kincaids My Brother, i fransk översättning Mon frère, köpte jag på ett antikvariat i Nemours, och har fortfarande inte läst den till slut, älskar hennes lugna, avskalade stil... Boken handlar om författarens bror, som insjuknat i aids, och om den bristfälliga vård han får på den karibiska hemön Antigua. Det går långsamt att läsa på franska, men jag gör tappra försök... Ja, och nu borde jag öppna Marcel Proust-boxen, stor som en vinbox, och äntligen ta itu med På spaning efter den tid som flytt...

Tidigare sov jag uppe på loftbädden som byggdes i slutet av 1990-talet, nu finns där en massa "bråte" och nu hänger rödlila gardiner (violetta, eller purpurfärgade? The Color Purple...) ner från räcket och delar rummet. Rummet är ganska trångt, svårt att möblera, ser mysigare ut på bilden än i verkligheten... A room of one's own...

Ett före detta kök...

Jag hade tid till hälsostationen, fick tiden redan i början av januari, ingenting brådskande: en hudläkare skulle titta på ett födelsemärke som hade blivit mörkare och ändrat form, fast jag var ganska övertygad om att födelsemärket var helt ofarligt.

Jag funderade redan på att avbeställa tiden på grund av coronakrisen och rekommendeationerna att inte belasta vårdpersonalen med icke-brådskande ärenden/krämpor, men beslöt ändå att gå till hälsostationen. Där möttes jag av en vårdare nere i bottenvåningen, hon ville veta varför jag sökt mig dit och om jag led av influensasymtom. Jag var beredd på att vårdaren skulle ha mätt min temperatur, men hon gjorde det inte...

Så tyst och ödsligt det var i hälsostationens korridorer, idel tomma stolar i väntrummet. Till min lättnad bekräftade läkaren att födelsemärket var ofarligt... Rasvaluomi på finska...

Nere på gatan gick jag förbi en man som stod på trottoaren utanför hälsostationen och såg lite villrådig ut, han var väldigt tunt klädd i det kalla och blåsiga vädret. När jag gick förbi honom hostade han ljudligt, det lät riktigt "paha", en skrällande, ilsken hosta, och jag fylldes av motstridiga känslor. Jag höll andan och skyndade vidare, samtidigt som jag fick lust att ropa åt honom: varför står du här utanför hälsostationen och hostar? Stanna hemma om du är sjuk - men kanske mannen inte hade ett hem...

Jag berättar det här bara som ett exempel på hur starkt man reagerar i dag på grund av epidemin. Lätt att överreagera, bli lite paranoid? Men lurar det inte risker överallt där man kommer i kontakt med människor?

Från hälsostationen vandrade jag till Sinebrychoff-parken, dit jag ofta gick med barnen när de var små. Ett öppet daghem höll till vid den lilla bassängen och staden delade ut gratis mat åt barnen vid foten av tornet. Många minnen från soliga sommardagar i "Koffens" park...