I Helsingforsmetron

Stockholms tunnelbana på 1960-talet, min första färd som barn under jorden, under gatorna i en stad, tillsammans med mamma. En enformig röst läste upp namnen på stationerna: Slussen, Gamla stan, Hötorget, Rådmansgatan... Som tonåring besökte jag min faster i Solna och steg av vid Odenplan, där jag bytte till buss 515. Senare, på barnens skolkryssningar, åkte vi tunnelbana från Värtahamnens Gärdet: Karlaplan, Östermalmstorg, Kungsträdgården... Underjordiska linjer och kartor, en färd utan dagsljus.

Le métro i Paris, där jag i början av 1970-talet jobbade en sommar som au pair. Vagnarna var på den tiden grönmålade, ifall jag inte minns fel... Duroc var min hemstation i hörnet av Boulevard Montparnasse och Rue de Sèvres. 

London Underground eller Tube, på hösten 1975, från Holland Park via Notting Hill Gate och Bond Street till Oxford Cirkus. Ett nätverk av suggestiva namn: Elephant & Castle, Tottenhamn Court Road, Pimlico... Man kan vissa linjer utantill, än i dag... Men jag fattar inte hur jag lyckades stiga på fel tåg så många gånger i Berlins U-Bahn... 

Och sedan New Yorks farliga silverfärgade subway, vagnarna prydda med graffiti, Guardian Angels-vakter höll ett öga på passagerarna. Jag såg ofta en råtta krafsa på samma ställe nere vid tågskenorna när jag väntade på D-tåget från Manhattans 4th Street till Parkside Avenue i Flatbush, Brooklyn. Kanske var det alltid samma råtta... 

L-tåget från Union Square till Bedford Avenue i Williamsburg. Tågen åkte ljudligt slamrande över järnbroarna, på väg till ofattbart avlägsna ställen som Far Rockaway, Forest Hill eller Brighton Beach... Jag älskade Brooklynbron och tänkte på saxofonisten Sonny Rollins, kvinnor i vida 50-tals kjolar, James Baldwins roman Another Country från 1962 (Rufus hoppade från George Washington-bron).

I dag åker jag mellan Mellungsbacka och Järnvägstorget, ibland till Gräsviken och till Nordsjö, tidigare till Kvarnbäcken, där min pappa bodde... På 1930-talet åkte mamma spårvagn till Brändö. Jag fascineras av människoströmmen i rulltrapporna, somliga så branta att jag får svindel, speciellt i Kampen, tyst glider de upp och ner som ett slags perpetuum mobile, evighetsmaskin ... Jag tycker om att fota rulltrappor, tomma metrovagnar, ödsliga stationer, helsingforsbornas konst på stationsväggarna... 

Det granna, orangefärgade tåget rusar fram ur tunnelns mörker, saktar av och stannar. På perrongen är det ofta hett och fuktigt, man glömmer bort vilken årstid det är, ibland glömmer man bort både tid och rum, sin egen ålder. Är jag tillbaka i 1980-talets Brooklyn? Var finns råttan?

Dörrarna glider upp och folk rusar in, jag sätter mig på en ledig plats på den skinande orangefärgade bänken. Vi färdas i tunneln, förbi Helsingfors universitet och Hagnäs, sedan kisar vi i det klara dagsljuset, kanske i ett bländande solsken, när tåget lämnar tunneln och dyker upp i Fiskehamnen. Men jag vänjer mig inte vid att sitta mittemot andra passagerare, jag undviker ögonkontakt med dem.

Östra centrum: ändstation. Det var namnet på min novellsamling från 1984, då Helsingforsmetron var ny och körde mellan Järnvägstorget och Östra centrum.

Staden kom allt närmare, Kati älskade staden. Tåget åkte förbi Hanaholmens kraftverk, 

massiva fabriksbyggnader och gasklockor, plötsligt dök det in i tunneln vid Sörnäs och nu 

stirrade  Kati på sin egen spegelbild som reflekterades i tågfönstret. På väggen i den mörka 

tunneln blinkade då och då ett ensamt grönt eller rött ljus.

Haluatko ulos huomenna? Joo, koska oli kivaa tänään.
Helsinkiläisten tekemää taidetta empatiasta. 

Enjoy your life and share with others. 

Make love, not wall!

På väg till Kulturhuset på Youssou N´Dours konsert

Kuvia Helsingistä - Bilder från Helsingfors

Ett turkosfärgat tåg - en anomali? I Gräsviken... 

Hijab i metrovagnen, ute skir vårgrönska...

Hatt i metrovagnen...

Här får man lite svindel... Helsingfors universitet,
före detta Kajsaniemi

Tåget glider förbi, i Fiskehamnen, en regnig dag... 

Vi väntar på Västmetron... Här stationen i Hagalund.