Violetta skymningar: Den första snön

onsdag 17 januari 2018

Den första snön

I går var det full storm, soligt för en gångs skull, några köldgrader som kändes som minst -10 i den hårda blåsten. Vita isvallar på Ugnsholmens klippor som lyste röda i eftermiddagssolen.

På läsidan frös vattnet sakta till is, men den glasklara ishinnan var fortfarande på tok för tunn för att vandra på. Så tyst det blir när havet är fruset, inget vågskvalp hör man, allt är stilla och liksom dött.

Jag tänker på den fina skildringen av vintern så som den upplevs av Mumintrollet i Trollvinter. Jag hittar inte mitt slitna exemplar i bokhyllan, nästan sönderläst i början av 60-talet av min syster och mig, så jag kan tyvärr inte citera ur Trollvinter, inte nu...

Och följande dag: den första snön (fast det snöade lite i slutet av oktober...), först lite virvlande flingor mitt på dagen, som småningom förvandlades till en snöyra. Jag tror det beror på muminböckernas alla stormar och farligheter som jag fascineras av ”oväder”. Härligt att kämpa fram i en snöyra, att se vinden sopa snön på trottoaren, som tunn rök... Den glasklara isen täcktes nu av vit snö. Min barndoms vintrar var både kalla och snörika, jag minns den speciella atmosfären och akustiken, dämpad av snödrivorna. Skridskobanorna, skidturerna i Mejlans och över isen till Fölisön...

Min yngre son påbörjade sin militärtjänstgöring, hans sista morgon i civilen kändes vemodig. Vi kollade tågförbindelserna till Kouvola, han packade sin lilla ryggsäck. Hans kompisar hade hjälpt honom att raka av håret. Somliga av dem är redan hemförlovade (vilken högtidlig term), en kompis tjänstgör som bäst och en annan ryckte in samtidigt. Det var besöksdag förra veckoslutet, återkommer kanske till det i ett separat inlägg.

Att vara ensam hemma känns så konstigt, tyst och lite ödsligt. Men dagarna flyger förbi, såg två fina filmer på Kino Engel: den brittiska God’s Own Country med ett gaytema och den franska Min inre sol med Juliette Binoche... Har börjat sitta på Café Esplanad ibland, med skrivhäfte och bok, det är ett stort café, så man hittar alltid ett ledigt bord, trots att det är så populärt.

Jag reserverade en svensk roman för många månader sedan på biblioteket och äntligen kunde jag låna den: Anne Swärds Vera. Och så har jag reaböckerna som jag blev tvungen att köpa: Sara Mannheimers Urskilja oss, Lotta Olssons De dödas verkliga antal, Lars Berges Svinn. Ja, och de här nya bekantskaperna: Julia av Otto de Kat, Taipei av Tao Lin. Vet inte när jag får tid att läsa dem alla, för jag vill ju bli färdig med min egen roman, helst före sommaren... Eller före hösten... före 2019...

Jag kan inte hitta på handling, bara språk. Och det är inte mindre handgripligt. Jag har detta enda liv, en äng av tvång och skönhet, ett stup av minnen, jag har denna sommar, detta tåg, jag vet inte –

Sara Mannheimer, Urskilja oss (2016)