Metrosträckorna är så långa, lite trist att sitta inne i en fullsatt vagn och inte se stadsvyerna ovanför jorden. Under den korta sträckan med lokaltåg mellan Nishi Ogikubo (Nishi betyder förresten väst, dvs västra Ogikubo) och Ogikubo (där jag fortsätter med metro) ser man bara hustak, otroligt tätt byggda kvarter. De tysta medresenärerna med sina mobiler, någon halvsover, skolbarn i sina uniformer, trendigt klädda unga människor, män i otroligt snygga kostymer och skor, kvinnor i märkeskläder, ofta i halvlånga, utsvängda kjolar (köpte en grå sådan för cirka 30 euro, kanske åt min dotter...). Men också helt "vanligt" klädda människor, många ser trötta ut, äldre personer som kanske läser i en tidning...
I går "vågade " jag mig till Shinjuku i skymningen, en annan dag var jag på Tokyos Nationalmuseum i den redan bekanta Ueno-parken och till Sensoji-templet. En liten glimt av Ginza tillsammans med Kai Rennes som köpte tunt washi-papper för sin kommande utställning.
 |
| Vid Sensoji-templet, på marknaden i närheten kan man hyra en kimono... |
Ett vackert litet buddhisttempel i grannkvarteret, vinden spelar på de smala sotoba minnesplankorna på den lilla begravningsplatsen. En dag var det storm och bara fyra grader på natten, tunga regndroppar föll i den lilla dammen i trädgården. Jag försökte fota fågeln som drillade i trädet, kanske Murakamis fågel som vrider upp världen...
Omöjligt att hinna se allt som man skulle vilja se, futuristiska byggnader och museer, floden, små gator i östra Shinjuku med anor från det gamla Tokyo... Ofta är jag här på det lugna residenset hela dagen, har korrläst en text för Nya Argus, om en helt annan miljö... Har också följt med vissa valdebatter på Yle Arenan, har inte kunnat låta bli, och tittat på nyheter... Lite hemlandstoner...
Nästan dagligen går jag till Zempukuji-parken för att följa med hur våren framskrider med nya blommor och blommande träd. Man ser många äldre personer vandra kring sjön, män som joggar, många gymnastiserar med armarna medan de går, men kanske ändå inte riktigt som Stormtruppen i Murakamis roman...
Stora karpar (koi) som glider i vattnet, vid vattenytan öppnar de sina munnar och ser ut att titta vädjande på mig. De lär hålla vattnet rent. En gyllene fisk bland de mörka... Vattnet porlar i det lilla vattenfallet, sakta singlar körsbärsblommornas blekt rosa små kronblad ner, eller virvlar i luften när en vindpust ruskar på trädet.
Sällsamma fiskar glida i djupen,
okända blommor lysa på stranden;
jag har sett rött och gult och alla andra färger,
men det granna, granna havet är farligast att se,
det gör en törstig och vaken för väntande äventyr:
vad som har hänt i sagan, skall hända även mig!
Det underliga havet, Edith Södergran
 |
| Min yukata bomullskimono, cultural appreciation... |
 |
| På Nationalmuseet |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar