Ja, här är jag nu, i stadsdelen Suginami sydväst om Tokyos centrum. Har haft problem med att ladda datorn, men fick nu rätt adapter för eluttaget här i Japan, en helt liten manick. Ack, så komplicerat allt har blivit, för många electronic devices som måste laddas...
Har redan hunnit beundra körsbärsblommorna i den stora Uenoparken och rösta i riksdagsvalet på finska ambassaden, se nutidskonst uppe i Mori-skyskrapan, åka både buss, lokaltåg och metro....
 |
| Körsbärsblomning i Uenoparken |
 |
| Traditionellt... |
 |
| Och modernt... |
Om att flyga:
Det är åratal sedan jag flugit med ett så stort plan, transkontinentalt... Ja, jag lider nog av flygskam och skulle egentligen mycket hellre ha åkt till Japan ombord på ett tåg på den transsibiriska järnvägen... Borde ha gjort den resan i min ungdom, för länge sedan... Minns Artur Lundkvists fina skildring av en tågresa i Sibirien och Kina. Ja, och Rosa Liksoms Hytti nro 6.
Sov inte en blund på planet, en ung japan som satt bredvid mig var också förkyld, så vi hostade, nös och snöt oss, nästan i kapp, så diskret som möjligt... Jag tittade på filmen om den unga Astrid Lindgren och på den finska filmen Pieniä suuria valheita med Mikko Nousiainen, båda helt bra, och läste i Haruki Murakamis Norwegian Wood, i svensk översättning. Jag började på Kafka on the Shore för några år sedan, men kom aldrig riktigt in i den, tror jag ändå borde läsa den på svenska. Henrika Ringbom, som var på Youkobo Art Space i fjol, rekommenderade Murakami, speciellt Fågeln som vrider upp världen. Jag började läsa den också, men den fanns bara i pocket på biblioteket (och inte i bokhandeln), med 28 dagars lånetid.
På Narita flygfältet slussades man igenom ändlösa korridorer och hallar, ens fingeravtryck togs två gånger och för mig är det ett nytt system att man fotograferas, höll på att göra bort mig...
 |
| Tokyo från flygbussens fönster... |
Är lite trött och ofokuserad just nu, jag citerar ungefär vad jag skrev på Facebook: Från Narita till Tokyo dök bussen in i ett landskap som i mina trötta ögon påminde om ett slags scifi film eller dröm. Skyskrapor och kompakta bostadshus, ett virrvarr av broar, Tokyo Disneyland, kanaler, ett ensamt blommande träd. Var det Yokohamas hamn som skymtade långt borta? (Nej, det var det nog inte...) Så stillsamt bussassistenterna bugar sig när bussen avgår, så lugnt en medresenär koncentrerar sig på att äta sitt mellanmål.
Jag tog en kaffe vid Kichijoji stationen, mitt första intryck av en levande neighbourhood i Tokyo, i den omtyckta västliga stadsdelen Mitaka City. De unga kvinnorna som arbetade på kafeet kallade på kunder och bad dem smaka på olika kaffesorter genom ett slags ceremoniell dialog, enformiga rop, som man hör överallt på gator och i butiker. Jag försökte fånga ropen på en videosnutt.
 |
| Vid Kichijoji stationen |
 |
| Även bussarna har sin egen estetik... |
Från Kichijoji blev det enklast att åka taxi till residenset, där jag blev varmt mottagen och instruerad gällande boende, avfallshantering, tvättmaskin, varmvatten, gasvärmare... En smal spiraltrappa ledde upp till min fina lilla bostad med balkong som vetter mot den lilla trädgården med ett blommande körsbärsträd.
 |
| Mitt arbetsbord, ute lyser körsbärsträdet |
 |
| Presentation på Youkobo |
 |
| Välkomstfest |
Innan det skymde och jag blev för trött gjorde jag en liten promenad, men jag gick åt fel håll (vilket jag egentligen inte alls gjorde!) och hittade aldrig till supermarketen. I stället dök den helt överraskande upp framför mig, den röda toriin, porten till en shinto helgedom, Ichikishima. Jag gjorde en liten runda i parken, innan mörkret föll. Jag hittade en liten kvartersbutik, grönsakshandlare, snett mittemot Youkobo, och köpte tomat, banan, ägg och soba... What else do you need?
 |
| Torii porten |
 |
| I Uenoparken |
Min första vecka, långt borta i öst... i soluppgångens land... De första dagarna var ganska kyliga, nätterna kalla, men nu är vädret varmt, nästan sommarvarmt. På morgnen lyssnar jag på radio Vegas nattklassiskt och sänder bilder åt mina barn på Whatsapp. Ja, min separationsångest är stark och ibland känns hela den här resan som en dröm....
 |
På Mori-museet för nutidskonst. The God of
Small Things? |
 |
| Utsiktsplatsen i 52. våningen |
 |
Många bär munskydd... En kort sträcka ovanför
jorden, så man hann se trädet... |
 |
| I Tokyometrons korridorer... |
 |
I Zempukuji-parken i närheten av Youkobo, mitt
favoritställe... |
 |
| Buddhisttempel i Ueno |
How many many things
They call to mind
These cherry-blossoms
Basho (översättning R.H. Blyth)
Roligt få minnet uppfriskat av din rapport, Marianne! Där är du nu, den lilla fina lägenheten är din, liksom det vackra rektangulära fatet som sushin serveras på, och de prickiga pinnarna. Zempikuji-parken var det alltid lika skönt att gå ner till, också att följa med hur naturen förändrades. Ta till vara tiden, den här månaden kommer att gå fort!
SvaraRaderaHej Henrika, tack för din kommentar. Jo, helt fantastiskt att vara här, synd att tiden går så snabbt. Nu singlar körsbärsblommorna ner och snart är det alldeles grönt i parkerna, vilket också är fint. Tokyo centrum, eller det lilla jag sett (Roppongi, Ueno, lite av Ginza) gör mig nog vimmelkantig, lyckligtvis fungerar bildkonstnären Kai som min guide (han har varit här sedan början av mars). Synd att man tillbringar så mycket tid i metrotågen, men tycker så om att titta på människorna omkring mig. Fint att åka buss, den korta sträckan till Nishi Ogikubo och Kichijoji (missade parken där). Hoppas du har det bra, nu är nättarna igen kalla här, liksom därhemma hörde jag i radio Vega... :-) vårhälsningar, Marianne
SvaraRadera