Violetta skymningar: På Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing

Luften är nästan alltid disig, med teinter i violett... Så beskrev August Strindberg atmosfären i Grez-sur-Loing, där han vistades 1882. Citatet finns på franska, L'air est presque toujours voilé, avec des teintes qui tirent au violet, på minnesplattan vid ingången till Hôtel Chevillon.

Porträttet på plattan är ritat av Carl Larsson. Strindberg skulle på uppdrag av förlaget Bonnier skriva en artikel om Carl Larsson för kalender Svea, läser jag i Gunilla Ericsson fina lilla bok Minnesvärt från Grez-sur-Loing.

Ja, här är jag nu, i den fina Carl Larsson-bostaden på Hôtel Chevillon, som inte alls är ett hotell, utan ett före detta 1800-tals pensionat som blev en nordisk konstnärskoloni, i dag gästhem och modernt konstnärsresidens med olika institutioner som stipendiegivare, fortfarande med fokus på det nordiska. Det finns också en stark japansk connection i Grez, tack vare konstnären Seiki Kuroda.

"Vår" Ville Vallgren trivdes säkert också i konstnärskolonin, vars blomstringstid var mot slutet av 1800-talet. Vet inte vilka andra finländska konstnärer som möjligtvis besökte Grez från Paris, Helene Schjerfbeck gjorde tidiga studieresor till bl.a. Bretagne, Cornwall och Rom, Ellen Thesleff målade i Florens.

I huvudbyggnadens övre våning finns lägenheter som döps till Julia Beck-, Ville Vallgren-, August Strindberg-, Skagenmålarnas och Robert Louis Stevenson-lägenheten. Tre nya ateljéer har byggts vid östra muren i trädgården, med Gerard Bonnier som donator.

Hôtel Chevillon ägs och förvaltas i dag av Stiftelsen Grez-sur-Loing med bas i Göteborg. Byggnaden genomgick en grundlig renovering och återinvigdes 1994.

Här en länk till stiftelsens hemsida:

http://www.grez-stiftelsen.se/index.php/

Min stipendiegivare är Svenska Kulturfonden, stipendiet är generöst, väldigt tacksam för det! För mina läsare i Sverige vill jag tillägga att det är alltså Svenska Kulturfonden i Finland som är min stipendiegivare, en finlandssvensk fond. En annan stipendiegivare är Finska Kulturfonden (Suomen Kulttuurirahasto), som beviljar fem vistelsestipendier per år åt finländska konstnärer och författare, huvudsakligen åt bildkonstnärer (men vet inte om finansieringen fortsätter i samma form).

Den gamla stenbron i Grez-sur-Loing

Hotel Chevillon vid Rue Wilson

Den vackra tamburhallen

Gemensamma utrymmen, den stora salen

Köket, nyligen renoverat

Välkomstfest ute på terrassen, Emi, Lucie, Teo och Inger

Intendenten Marie med Christophe (ett namn
fattas; återkommer)

Kranarna är från Carl Larssons tid

Böcker i biblioteksrummet

Karin och Carl Larsson-huset t.v. sett från trädgården

Några ord om resan från Helsingfors:

Planet landade samtidigt med ett annat plan, som syntes på avstånd från min fönsterplats och vars destination antagligen var en annan flygplats, kanske Beauvais... Har aldrig förut sett ett annat plan landa i samma riktning som planet som jag själv flyger med, och tyckte det var lite kusligt, ett konkret bevis på hur sjukt många plan det nuförtiden finns uppe i luften...

Vi närmar oss Paris, i kapp med ett annat plan...

På Charles de Gaulle-flygplatsen köade jag för ett Navigo-färdkort som gäller i en månad i hela Ile de France-området. Det var svårt att ta sig genom den otrevliga smala spärren med en stor resväska, min axelremsväska hamnade i kläm, det var pinsamt, folk bakom mig lät höra både medlidande och irriterade små rop, själv var jag rädd för att min mobil inne i väskan skulle ta skada... Ja, hur klarar man sig utan sin mobil nuförtiden?

Jag bytte tåg i Chatelet-Les-Halles och sedan irrade jag lite omkring i Gare de Lyons underjordiska korridorer, innan jag hittade plattformen där tåget till Melun avgick. Infobåset såg ut att vara igenbommat för gott, jag frågade några personer men visste inte riktigt hur man uttalar namnet Melun, så jag fick bara oförstående blickar till svar (mitt uttal var antagligen inte tillräckligt nasalt)... Äntligen såg jag namnet Melun på en ljustavla och hade fyra minuter på mig att köpa en flaska Evian för att sedan glida nerför en rulltrappa med min tunga resväska.

Mentalt befann jag mig fortfarande i Tokyo - men var fanns de stillsamma japanerna med sina munskydd, trängseln, de unga kvinnorna i sina midikjolar, de japanska skolbarnen i sina uniformer och stora ryggsäckar, det japanska språket, i skrift och tal...

Jag satt i en tågkupé tillsammans med afrikanska kvinnor som nickade vänligt när de steg av. Mångkulturen i Frankrike vs den ganska enhetliga kulturen i Japan. Just ingen av passagerarna satt och stirrade på sina mobilskärmar, vilket nästan alla gör i Tokyo, också i Helsingfors. En man satt och halvsov vilket ledde till att han missade sin station. Tant pis, kommenterade jag när han ljudligt muttrande steg av vid följande station. Små glimtar av Seine eller andra vattendrag, floden Loing är en biflod till Seine.

I Melun väntade jag på bussen i en tryckande hetta, lyckligtvis var den värsta värmeböljan förbi. Jag fattar inte hur man ens kan andas i en 45 graders hetta, så sorgligt att människor utsätts för en sådan värme, speciellt personer med hälsoproblem.

Bussen från Melun körde förbi en grön vägg av tät lövskog, kilometer efter kilometer, ja, det var Fontainebleau, säkert otroligt vacker på hösten. Själva staden Fontainebleau såg fin ut från bussen som körde längs Rue Grande, gamla stenhus med fönsterluckor, torg, kaféer och restauranger, klädbutiker med skylten Solde (rea). Ja, och slottet...

Krigsmonument, minnesmärken från första världskriget, Place de Verdun. När jag ser dem tänker jag på min ryska farfar som stred med fransmännen vid fronten i Champagne. Slaget vid Chemin des Dames, andra slaget vid Marne, de långa åren i skyttegravarna, innan freden äntligen slöts 11.11.1918...

Långa och lite magiska franska ortnamn, Marne-la-Vallée-Chissy...

Väl framme på motorvägens busshållplats i Grez-sur-Loing irrade jag i solgasset, gick genom gångtunneln och försökte följa instruktionerna. Nu började hettan vara outhärdlig, det var svårt att dra den tunga kappsäcken i vägkantens knastrande grus.

Jag ringde till Hôtel Chevillon, men intendenten Marie var inte på plats. Till slut ringde jag Ann-Helen Berg i Finland, fjolårets stipendiat, som jag chattat med och som försett mig med goda råd. Ni kan läsa Ann-Helens fina kolumner om vistelsen i Grez-sur-Loing på Åbo Underrättelsers webbsida.

Så fint med funkande mobilförbindelser... Tack, Ann-Helen, för din vägledning! Strindberg lär ha promenerat med Siri den fem kilometer långa vägen från stationen i Bourron, halvvägs möttes de av Carl Larsson.

En ung Bruno Liljefors för sin del konstaterade vid sin första vistelse i Grez: Här är så in i helvete pittoreskt att man känner sig rent av illamående... Nå, här kan ni se några bilder från den pittoreska byn Gretz-sur-Loing:

Kyrkan Notre Dame-et-Saint-Laurent, till höger
stadshuset

Aux enfants de Grez sur Loing, morts pour la France
(1914-1918)

Tour de Ganne skymtar bakom hustaket

Gamla lövträd i trädgården

Ruinen av Tour de Ganne från 1127

Svalorna svirrar, duvornas enformiga kuttrande hörs från hustaken, från floden hörs ljudliga plask när unga pojkar hoppar från bron. Folk solar sig på stränderna, simmar i ån (fast man gör det på eget ansvar), i går gick en triathlon av stapeln. Kyrkklockorna klämtar.

Det är ganska livlig trafik på bron framför min balkong, bilar och mopeder, jag hör röster, rop och skratt. Fransk rapmusik. C' est les vacances, sjöng Sacha Distel på 1970-talet när jag arbetade en sommar som au pair i en fransk familj i Paris...

Det är svalt och skönt inne i huset, en väldigt inspirerande arbetsmiljö. Tyst flyter floden, grön under träden, i ständig rörelse, på väg någonstans, men den forsar inte som älvarna i Lappland, brusar inte som havet. Jag har aldrig förut bott vid en flod, det känns väldigt rofyllt att titta på Loing där den flyter, spegellugn på kvällen, silvrig i morgonsolen, lite mystisk på sin tysta färd norrut där den förenar sig med Seine 60 km från Paris...

Sous le pont Mirabeau coule la Seine
Et nos amours
Faut-il qu'il m'en souvienne
La joie venait toujours après la peine

Guillaume Apollinaire

Här några bilder från Larsson-huset, ja, jag vill kalla det för Karin och Carl Larsson-huset, som är mitt fina hem till slutet av året: