L' automne, déjà!

Sakta blir det höst här i Grez-sur-Loing, fast på lördagen var det hela 29 grader varmt. Sedan kom det efterlängtade regnet och vädret svalnade. 

Jag studerade franska, eller romansk filologi, så som det högtidligt hette, vid Helsingfors universitet, i cirka två år, men sedan gav jag up... Tappert läste jag kursböckerna, grammatik, språkhistoria och litteratur, övade uttal i Porthanias "språklaboratorium" (i dag heter det visst språkstudio, och de är naturligtvis helt digitaliserade), jag gjorde skrivövningar och översättningsövningar, samtidigt som jag arbetade på min debutroman. 

Jag tyckte om att läsa Baudelaire högt för mig själv, med överdriven inlevelse och intonation, och jag kan fortfarande utantill de här raderna ur Les fleurs du mal:

L'automne, déjà ! - Mais pourquoi regretter un éternel soleil, si nous sommes engagés à la découverte de la clarté divine, - loin des gens qui meurent sur les saisons.

Ja, varför sakna en evig sol, då vi är i färd med att upptäcka det gudomliga ljuset, långt ifrån dem som dör med årstiderna (eller hur man nu ska översätta raderna..). Vilken hybris! Strunt i den mörka hösten, vi som söker det gudomliga är nog lite bättre än de stackare som likt blommor vissnar när den första nattfrosten kommer (för att brodera ut det hela)... 

Jag läser om Antoine Compagnons bok, Un été avec Baudelaire (En sommar med Baudelaire). Han  konstaterar att Charles Baudelaire var ”skymningens diktare, skuggans, saknadens, höstens.” Han beskriver Baudelaire som  ”en sårad och bitter människa, en grym slagskämpe, en genial dåre, en som gör en sömnlös"... 

I Aftonbladet (2014) kallar Lidija Praizovic Baudelaire för en "gigant och en fjant". Men man får inte glömma att Les fleurs du mal utkom 1857... Jag minns vad en brittisk universitetslärare sade om poeten Alexander Pope när vi  fick som hemläxa att läsa den "komiska hjältedikten" The Rape of the Lock: Try to love him a little bit... Samma vädjan gäller nog Baudelaire när man "tar itu" med hans diktning...

Här är luften gudomligt klar när solen tittar fram, mot kvällen kan jag se det silvriga ljuset vid floden, det som Grez-målarna försökte fånga, med "teinter i violett", så som Strindberg uttryckte det.

Vi har haft många fester här, både avskeds- och välkomstfester och förra veckan satt vi för första gången inne i matsalen och tände stearinljus, som skapade en lite julig stämning. Många trevliga nya människor, från Sverige, och kanske den första konstnären från Estland här på Hôtel Chevillon. 

Emi Hanjo, som var här i juli, höll open studio förra veckoslutet när det var Patrimoine/Heritage-veckoslutet. Hon kommer från Kagoshima i södra Japan och studerar konst i Paris. Grez-sur-Loing har en speciell connection med konstnärer från Kagoshima. 

Ja, folk kommer och går, alltid vemodigt att säga au revoir, jag är den som stannar kvar, ända till slutet av året.

Avskedsfest...

Välkomstfest

Emi Hanjo

Annars har jag "bara" suttit här i mitt arbetsrum och skrivit, jag har inte ens tagit bussen till Fontainebleau eller Nemours. Jag borde motionera lite mera, några gånger har jag vandrat förbi sädesfälten som finns i närheten av motorvägen, gyllengula på sommaren. 

Först nu såg jag den gamla vattenkvarnen vid floden, en stor gammal tegelbyggnad bredvid andra byggnader som såg bebodda ut. Men området var helt privat, en hund skällde bakom en hög port så jag fick lov att vända om och fortsätta min vandring förbi fälten. 

De gamla stenhusen i de här franska byarna omringas av murar, folk lever bakom lås och bom som i ett slags "gated community". Men jag antar att man byggde på det sättet för ett par hundra år sedan när gårdarna var lantgårdar med stall, ladugårdar, svinstior och hönshus som skulle skyddas. Men ibland känner jag mig som en inkräktare, ovälkommen och lite suspekt, när jag fotar vackra husfasader i smala kullerstensgränder och försöker kika in på trädgårdarna som skymtar bakom de färggranna portarna.  

Bosse i höstlig trädgård...

Min svåger fotade oss i början av september

Söstra mi i Grez-sur-Loing

Ja, inte är det roligt att läsa Baudelaire, så mycket misère, mort och ivresse...

L'automne. Notre barque élevée dans les brumes immobiles tourne vers le port de la misère, la cité énorme au ciel taché de feu et de boue. Ah ! les haillons pourris, le pain trempé de pluie, l'ivresse, les mille amours qui m'ont crucifié ! 


Men den vackra hösten fortsätter här, fast lövträden är fortfarande gröna, och "ruskan" är kanske inte lika färggrann som hemma i Finland, eller så är den bara lite annorlunda.