Violetta skymningar: Oktoberdagar i Seine-et-Marne

Nu är det höst och de gyllene fåglarna
flyga alla hem över djupblå vatten;
på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret
och avskedet susar genom grenarna.

Om hösten, Edith Södergran, ur samlingen Landet som icke är, som utkom postumt 1925

Så fint att se friluftsmåleri i den här miljön...

Det blir inte av att blogga så ofta, dagarna går - eller flyr? Jag jobbar intensivt på mitt manus, men vill också umgås med de nya stipendiaterna/gästerna här på Hôtel Chevillon och njuta av den fridfulla miljön, den nya årstiden.

I dag såg jag igen kungsfiskaren när jag satt nere på stranden i eftermiddagssolen. På sina skimrande blåa vingar flög den alldeles nära vattenytan och försvann under den gamla stenbrons valv.
En flock kanadagäss har huserat på gräsplanen på andra sidan floden, men i dag syntes de inte till.

Änderna kväker ljudligt, kajorna tjattrar uppe i slottsruinen, men ringduvans enformiga läten har avtagit, svalornas svirrande försvann redan i början av september. Tidigt på morgonen kvittrar fåglar i ljusa drillar i de väldiga lövträden, som silverflöjter, jag älskar att lyssna på dem när jag vaknar och öppnar balkongdörrens luckor. Ibland hör jag en tupp gala, vilket skapar en "lantlig", lite sövande stämning, som en påminnelse om att stadens invånare inte för väldigt länge sedan idkade lantbruk och hade husdjur.

En morgon var det bara två grader varmt, floden "ångade" och småningom skingrades den tunna dimman.

En dag tog jag bussen till grannstaden Nemours, en liten stad som jag har börjat tycka allt mera om, inte kanske lika "fin" som Fontainebleau med sitt pampiga slott och parisiska caféer. Men Nemours har någonting som Fontainebleau inte har: floden Loing som ringlar vackert genom staden med sina kanaler.

För tre år sedan drabbades Nemours av svåra översvämningar och jag har hört att man liksom "lät" vattnet svämma över på sina ställen bara för att bespara Paris, ja, Loing förenas ju norrut med Seine (vet inte hur man kan "dirigera" vattnet på detta sätt).

Här kunde jag bo, vid vattnet...

Den blåa dagisdörren stod öppen...

Kulturtant i Nemours, på huvudgatan Rue de Paris

C.E.S, Collège enseignement secondaire, yrkesskolor
döpta efter franska författare...

Quai Victor Hugo i augusti

Franska ikoner i bokhandels fönster (Brel var
visserligen född i Belgien)

Slottsmuseets port

Livet kan kännas ledsamt, även när man är ung...

I romanen som jag har under arbete, skildrar jag, bland annat, förhållandet mellan en mamma och en dotter. När dottern är cirka tolv år gammal sällskapar den ensamstående mamman med en man som är konstnär. Mannen har ett dubbelnamn, typ Ari-Pekka, Matti Juhani, Per-Henrik eller Sven-Erik, men dottern kallar honom för Skulptören, rätt och slätt. Hon tycker inte alls om Skulptören, hon saknar sin egen pappa och känner sig ganska olycklig.

Ja, à propos skulptörer, i slottsmuseet i Nemours fotade jag den här tavlan, som föreställer skulptören Justin-Chrysostome Sanson, avbildad i sin ateljé 1893 av Henry Charles Daudin... Han ser nog inte ut som världens vänligaste man... De franska dubbelnamnen låter högtidliga, och konstellationen påklädd man och naken kvinna känns alltid lika jobbig inom bildkonsten, speciellt i dessa #metoo-tider. Visserligen är målningens skulptör i färd med att mejsla en kvinnostaty, och den traditionella skulpturkonsten avbildar ju människofiguren som naken, inspirerad av antikens Grekland.

Följande videosnutt på slottsbacken i Nemours hör till min pinsamma "mommos vlogg" som jag ibland delar åt vänner och mina barn. Den här videon blev speciellt amatörmässig, men kanske lite rolig, då jag sökte en lämplig bakgrund och inte visste åt vilket håll jag skulle vända mig:

Från Nemours till Bourron-Marlotte. En gråmulen dag besökte jag äntligen grannstaden Bourron-Marlotte, som finns strax före Fontainebleau. Jag borde ha cyklat dit på sommaren, men det har inte blivit av att cykla här, jag vet inte riktigt varför.

Den dagen regnade det ihärdigt hela förmiddagen, men vädret klarnade upp på eftermiddagen så jag tog för givet att det var slutregnat för dagen. Busshållplatsen där jag steg av heter Pavé du Roi, vilket betyder kungens gata, eller trottoar, en väg med stenläggning. Det kungliga arvet från Fontainebleau-slottet tycks sätta sin prägel på hela omgivningen här i departementet Seine-et-Marne...

När jag vandrade in i stadens centrum blev jag tvungen att konstatera att det inte alls kändes så trevligt att promenera här, i den lilla franska staden. Inte så roligt att gå på en smal och ödslig gata med bilar som i hård fart susade förbi eller kom emot en på så nära håll att man lite förskräckt tryckte sig mot en husvägg/mur.

Nästan alla bilar var stora och kraftiga modeller, de kallas visst SUV-bilar, Sports Utility Vehicle, eller cityjeeps, typ Peugeot 3008, Renault Captur (i Frankrike ser man kanske mest franska bilar), eller Toyota Sequoia, Volkswagen Tiguan, Volvo XC60... Äsch, det märks att jag googlade lite på bilar, bara för att imponera på er... jag, som inte ens har körkort! ;-)

Ja, bilden nedanom föreställer ingen trendig, supermodern cityjeep, utan en gammal och god Renault 5, parkerad på en gata i Grez. Vi hade en sådan, en ljusblå, mot slutet av 1960-talet. På finska fick bilen smeknamnet Tipparellu, efter den finska reklamen "ei vettä, ei rasvaa, vain tippa bensaa"...

Småningom dök kyrkans spira upp bakom hustaken och jag närmade mig stadens centrum. Ett café! Så jag längtar efter ett café i Grez-sur-Loing, trots det fick jag ingen större lust att sätta mig på caféet i Bourron-Marlotte, caféet var kanske ändå mera en matrestaurang, och helt folktom på eftermiddagen, så som restauranger i Frankrike brukar vara...

Jag vandrade lite planlöst omkring i staden, köpte Belle France-godis och en flaska Evian i matbutiken, samma Cocci-kedja som i Grez-sur-Loing. Murar överallt, jag vet inte varför det byggts så mycket murar i de här franska små städerna, detsamma undrar de andra nordborna på Hôtel Chevillon.

Ett lästips: novellsamlingen Muren, av Jean-Paul Sartre från 1939...

En stor hund skrämde mig med sitt dova skall bakom en mur, det var inte första gången som det hände. Vakthundar, murar, låsta portar, stängda fönsterluckor... Gamla bleknade affärsskyltar som forfarande hänger kvar och vittnar om en annan tid.

Gatornas bekanta namn, de finns i nästan varje fransk stad: Rue Général de Gaulle, Rue Pasteur... Frankrike, liksom andra länder, hyllar sina stormän, sin nation: Place de la République. Eller Pavé du Roi? Rue Victor Hugo. Men också presidenter från länderna som man var allierad med: Avenue Franklin Roosevelt, Rue Wilson (jag antar att det är efter Woodrow Wilson och hans insatser under första världskriget)... Avenue Winston Churchill...

Roligt att den korta gatan som leder till bron i Grez-sur-Loing har omdöpts till Rue Carl Larsson...

En buss gled tyst genom stan, på väg till en för mig obekant destination. Jag tänkte söka upp järnvägsstationen för att kanske ta tåget till Fontainebleau/Avon, med ett Navigo-färdkort kan man resa så behändigt, vart som helst i regionen Île-de-France.

Till slut satte jag mig på en bänk utanför kyrkan, drack vatten och åt godis, sände en videosnutt i serien "mommos resevlogg" åt mina barn och barnbarnet, vilket måste ha sett suspekt ut i den lilla staden, där just inga "främlingar" vandrade omkring.

Himlen lyste fortfarande blå mellan molnen, men nu lade jag märke till de oroväckande mörka molnen som seglade fram. När jag vandrade tillbaka till busshållplatsen hörde jag de första åskknallarna. Och plötsligt vräkte regnet ner, ett otroligt skyfall överraskade mig.

Jag skyndade att ta fram mitt paraply, men lyckades inte öppna det. Jäklar! Paraplyet var av en besvärlig modell som "fälls upp med en knapptryckning". Jag hade stängt det slarvigt, skaftet måste tryckas in ytterligare några centimeter. På en halv minut blev jag dyblöt, det fanns inget ställe där jag kunde ha sökt skydd, bara murar...

Till slut lyckades jag öppna paraplyet, den hårda blåsten kastade vatten på mina byxben och skor. Åskan mullrade och blixtarna dansade bakom hustaken. Jag tycker inte om att vara ute när åskan går, de kraftiga vindpustarna skrämde mig. Men jag var inte för uppjagad för att filma en videosnutt under paraplyet, som ni kan se här:

Lyckligtvis pågick ovädret inte länge, regnet upphörde lika plötsligt som det hade börjat och jag kunde vandra vidare till busshållplatsen. Bilarna åstadkom vattenkaskader när de plöjde genom pölarna, jag fick min beskärda del av kaskaderna...

Jag steg på bussen som var fullsatt, bara någon enstaka ledig plats fanns längst bak. Jag beslöt att stå framför utgången, eftersom jag skulle stiga av vid följande hållplats. Plötsligt vände alla på huvudet för att snegla på mig, de flesta var unga personer, antagligen på väg hem från skolan eller arbetet i Fontainebleau. Jag tror att chauffören hade påpekat att alla måste sitta under färden. Men jag fortsatte att stå kvar där vid utgången...

Jag kände mig väldigt konstig, det hela var så pinsamt. Jag, en utländsk äldre tant som inte förstod sig på reglerna, lite löjlig i sitt dyblöta hår, sina genomvåta kläder... Aldrig hade den korta sträckan mellan Bourron-Marlotte och Grez-sur-Loing känts så lång. Bussen saktade av när vi nådde trafikrondellen, vi susade förbi fälten som efter sommarens tröskning igen blivit gröna, förbi Les Jardins de Provence-växthusen. Vilken lättnad att få stiga av bussen, antagligen var busschauffören också lättad över att ha blivit av med mig...