I Barbizon och Milly-la-Fôret

För några veckor sedan gjorde jag en utfärd till Barbizon tillsammans med de svenska stipendiaterna här på Hôtel Chevillon.

Jag måste genast konstatera att det är väldigt trevligt och också språkligt "hälsosamt" för mig att umgås med svenskar. Hemma i Finland träffar jag egentligen förvånansvärt lite folk från Sverige. Författarkontakterna var livligare på 1970- och -80-talen, åtminstone för mig, fast då var man ju ung och hade mera energi. Dessutom utkom några av mina böcker på 1980-talet hos Alba.

Jag märker att jag ibland har svårt att förstå rikssvenskans alla varianter, speciellt skånskan. Språk förändras, lever sitt eget liv, så som den amerikanska engelskan vs den brittiska engelskan, patois-dialekten på Jamaica (som jag faktiskt talar ganska bra - seen?), franskan som talas i Maghreb, Kanada eller Antillerna (Guadeloupe, Martinique).

För att göra mig förstådd av rikssvenskar måste jag ibland upprepa vad jag har sagt, kanske i andra ordalag, tala långsamt och tydligt, samt undvika finlandismer typ kiva, råddig, dynvar, stöpsel, roskis, plättar, skorpmjöl... Verben hämta och paja används på ett lite annat sätt i Finland, vilket kan resultera i komiska situationer. När jag hör uttrycket tre mil måste jag fundera hur lång sträcka det egentligen handlar om.

Jajamensan!

Här kan ni läsa min kolumn Tjuge kroner som publicerades i tidskriften Språkbruk 2015:

https://www.sprakbruk.fi/-/tjuge-kroner

Vi fick bilskjuts till Barbizon med Anders och susade förbi höstvackra skogar, i trafkrondeller, mot Noisy-sur-École. Eller var det Saint-Martin-en-Bière? Dessa långa och suggestiva franska ortnamn! Någonstans pågick en höstmarknad med mycket folk vid vägkanten.

Så fint att få åka bil, det blir inte alltid av att ta reda på buss- och tågförbindelser, jag missar nog mycket av närmiljön här i departementet Seine-sur-Marne. Å andra sidan har jag inget emot att "uggla" i mitt arbetsrum på Hôtel Chevillon...

Så väldig Fontainebleau-skogen är, ett naturskyddsområde, Frankrikes gröna lungor... I utkanten av skogen fält så långt ögat når och sedan dyker ett kyrktorn upp, en ny liten by.

Franska konstnärer, bland dem Jean-Baptiste Camille Corot, Theodore Rousseau och Jean-Francois Millet, kom till Barbizon för att måla ute i det fria. De vistades där mellan 1830 och 1870, alltså några decennier före de nordiska konstnärerna som slog sig ner i Grez-sur-Loing.

På sommaren lär det vimla av turister i Barbizon, i oktober var det fridfullt att vandra i det lätta duggregnet på den mysiga huvudgatan med restauranger, gallerier och presentaffärer. Här står vi framför en delikatessaffär:

Mina nya vänner från Sverige: Bror Borgström,
Anders Högberg och Mia Frankedal 

En bok som presenterar Mias fina konst, hon arbetar ofta
med emaljfärg och kombinerar foto med screentryck

Vi tittade in på gallerimuseet Besharat, som visade sig vara väldigt "trendigt", från inredningsprylar till Jean-Paul Gaultiers ganska anskrämliga Ben Hur-fåtöljer (à mon avis)... Att göra konst av återvinningsmaterial och gamla prylar är populärt, likaså att skapa nya versioner av klassiska verk. 

Jag gillade nog Dario Tironis robotskepnader (ja, det är vi!), fullproppade med plastprylar och skrot, bl.a "gamla" 1990-tals mobiltelefoner, och Lluis Barbas L´ Enseigne de Gersaint, ett modernt bildcollage efter Watteaus målning från 1720. Visserligen ganska förutsägbart, trendigt...

Och överallt mötte man blickarna i Steve McCurrys fotografier. Den berömdaste av alla, afghanflickan, som var omslagsbild i National Geographic i juni 1985, tittade på oss i det snygga köket med vita ytor och vackra stora fönster som vette mot skulpturträdgården. 

Dario Tironi

I galleriets kök

Lluis Barba

Detalj i Barbas L'Enseignement de Gersaint

Steve McCurry, Geisha in Subway, 2008

Kulturtant med Samuel Salcedos Mort de
fatigue (Dödstrött)

Toadörren på galleriet

Ben Hur-stolar - anybody? Charlton Heston tävlade
i en sådan vagn i filmen Ben Hur från 1959...

I skulpturträdgården

Efter Besharat-galleriet gjorde vi en liten promenad i Fontainebleau-skogen som började alldeles "bakom hörnet". Hit brukade Barbizon-konstnärerna komma för att måla och här såg vi de berömda stenformationerna, stora stenbumlingar, som såg ut som skulpturer och låg spridda överallt i terrängen. 

Dagens konstnärer utforskar naturen...
Foto: Anders Högberg

Lunch på den lilla och mysiga L'Art de la Table

Från Barbizon åkte vi till Milly-sur-Fôret (vi körde förbi Jean Cocteaus hemmuseum) för att titta på Cyklopen, ett över 20 meter högt verk av Jean Tinguely och Niki de Saint Phalle. Cyklopens gyllene öga betraktar omgivningen. Stål och betong, spegelytor märkta av tidens tand, en monoton röst från en undangömd högtalare. Lite spooky. Vi gick inte in i cyklopen, guidningen tog 45 minuter och var enbart på franska,  ibland hördes hårda smällar inifrån cyklopens buk. En hel tågvagn hängde bredvid cyklopens dystra öra på andra sidan. 

Tillbaka i Grez-sur-Loing njöt vi av de sista soliga oktoberdagarna. En dag fick jag syn på en plein air-målare vid bron, det var amerikanen Reid Masselink, bosatt i Bourron-Marlotte. Vi växlade några ord och talade av någon anledning om Leonard Cohens sånger. Jag tänker ibland på Suzanne när jag sitter vid floden... 

Den sista lavendeln