Les feuilles mortes, höst i Grez-sur-Loing

Nu har hösten på allvar kommit hit till Grez-sur-Loing. Det regnar nästan dagligen, de stora lövträden blir snabbt gula och löv virvlar omkring i vindpustarna. Lite dystert och grått, fast jag tycker om höstens brutna, bruna färger, les feuilles mortes... Många träd är fortfarande gröna. Ringar på vattenytan, det är inte regndroppar,  kanske bubblor som frigörs, eller fiskar som glider upp till vattenytan ("sällsamma fiskar glider i djupen"). Ibland hörs en fiskstjärts tysta plask... 

Skorna blir våta i gräset när jag vandrar ner till stranden för att mata änderna som kommer rutschande på vattenytan.

Jag gjorde en lång promenad igår, förbi den gamla vattenkvarnen, förbi de bruna fälten. Men bilarna stryker väldigt nära förbi och det är lätt att slinta på den leriga vägen (jag borde redan i september ha investerat i ett par gummistövlar... ).

Jag har inga bilder av mig själv på mina ensamma vandringar, men här är en spegelselfie... Jag försöker klara mig med min tunna svarta trenchcoat, säkert tio år gammal, till slutet av året (har inte ännu tagit den varma ylletröjan i bruk):

Den mystiska gamla vattenkvarnen

Den ensamma ängen i utkanten av skogen

Inga får syns till i dag... 

I dag är det alla helgons dag hemma i Finland, här i Frankrike firas dagen traditionellt den första november, alltså i går, La Toussaint.  Día de los Muertos i Latinamerika, speciellt i Mexiko. 

Jag kan drabbas av hemlängtan, men får nöja mig att kommunicera med mina barn via Whatsapp, lyssna på Yle:s radioprogram och ställa en kruka ljung utanför mitt farstufönster. 

I dag lyssnade jag på Yle Vegas högmässa med Mariehamns församling. Katarina Gäddnäs, som förutom att hon är präst är författarkollega och omtyckt moderator på bokmässor, höll predikan. Och vilken fin predikan det var: med bergspredikans saligprisningar i fokus ("...saliga de som sörjer, de skall bli tröstade...") vädjade hon till att vi inkluderar alla utstötta och marginaliserade i våra tankar, alla de som har det svårt i livet. 

Ja, jag vet inte hur jag i december lyckas ta farväl av mitt nya hem i Carl Larsson-huset här på Hôtel Chevillon, av floden Loing och den lilla gråa byn Grez med sina gränder och lurviga katter...

Trist med så många farväl sedan jag kom hit i juli, folk kommer och går. Bildkonstnären Bo Haglund, den första finlandssvenska kollegan, kom hit i början av oktober och stannar till slutet av januari. 

Carl Larsson-ateljén i skymningen

På morgonen...

Hôtel Chevillons hall

Jerry diskar och Ulla ser på när Anders
häller skumpa i glasen... 

Marie Nicolas-Cook, vår intendent

Bo Haglund t.h. med franska gäster

Jag var i Fontainebleau i förrgår, då det var den ursprungliga Halloween-dagen, den sista torsdagen i oktober. I närheten av karusellen såg jag några småhäxor med stora svarta hattar och vitmålat ansikte, jag blev på något sätt förvånad över att den amerikanska Halloween-traditionen har erövrat även Frankrike med orangefärgade pumpalyktor och krimskrams med häx- och skelettmotiv hos Monoprix.

Solen tittade fram mellan regnskurarna och jag tänkte vandra omkring i slottsparken, men fick sedan syn på det lilla vita tåget som gör en runda kring slottet. Tåget avgick passligt kl 14 och vi skumpade fram i Le Jardin Anglais, förbi dammarna/fontänerna, de friserade buskarna. 

Rösten som guidade i hörlurarna rabblade upp årtal och namnen på de franska kungarna, Ludvigarna och Henrikarna (namnen varierar, beroende på språket man talar), Frans den förste från 1500-talet, ja, och Napoleon... 

Mellan guidningen kunde man lyssna på skön musik à la Mozart (fast det var säkert en äldre fransk kompositör, typ Couperin, Rameau, Fauré eller Berlioz). I ett skede började musiken låta mekanisk och formell, som om man vevade på ett positiv, karusellmusik, och jag tänkte på menuettdansen i hovet, de pudrade perukerna, de stela sittgrupperna i de ändlösa salongerna... 

Les feuilles mortes i Hôtel Chevillons trädgård i den här videosnutten ovan... 

När jag var tonåring anno dazumal lyssnade jag och andra tonårsflickor på franska sångartister och chansoner. Jacques Brel och Georges Brassens var kanske lite för svåra för oss på den tiden, Juliette Greco var min favorit, också den melankoliska Francoise Hardy (som representerade en ungdomligare genre) och Georges Moustaki, född i Alexandrias mångkulturella miljö med både grekiska, judiska, turkiska och italienska anor, förutom det egyptiska. 

Gilbert Bécauds Nathalie var en stor hit, likaså Sylvie Vartans La Maritza, Jeanne Moreaus Le tourbillon de la vie i den kultförklarade filmen Jules et Jim. Och man tröttnade aldrig på Yves Montands Barbara och Les feuilles mortes (Autumn leaves, De döda löven).

Det handlar om minnen, en kärleksrelation som man aldrig glömmer, om tidens gång, vågorna som sköljer bort våra fotavtryck i sanden... Ja, romantiskt och vemodigt, mycket franskt... 

Här ett Youtubeklipp från en film från 1951 med en 30-årig Yves Montand som sjunger för franska par i trängseln på dansgolvet:

https://www.youtube.com/watch?v=JWfsp8kwJto

Och här samma sång med en äldre Yves Montand på L' Olympia-scenen i Paris (med jazzigt pianosolo):

https://www.youtube.com/watch?v=kLlBOmDpn1s


Les feuilles mortes se ramassent à la pelle
Tu vois, je n'ai pas oublié
Les feuilles mortes se ramassent à la pelle
Les souvenirs et les regrets aussi.

Et le vent du Nord les emporte,
Dans la nuit froide de l'oubli.
Tu vois je n'ai pas oublié,
La chanson que tu me chantais...