The Manor Garden, Sylvia Plath

I går var jag på Rodinmuseet i Paris. Buss 63 från Gare de Lyon körde en ganska bekant rutt, men vek sedan in i kvarteren kring Saint-Sulpice-kyrkan med otroligt trendiga butiker och restauranger. Här hade Karl Lagerfeld en bostad, här finns en YSL-butik. 

Jag irrade lite på Boulevard Raspail, innan jag hittade den smala Rue de Varenne, som ledde till museet. 

När jag vandrade ute i museets park/trädgård, tänkte jag intensivt på Sylvia Plaths dikt The Manor Garden, som inleder The Colossus-diktsamlingen, som utkom 1960. Det är en dikt som jag faktiskt kan nästan utantill, tycker atmosfären i dikten är så fascinerande i all sin kuslighet. Metaforerna andas både död och födelse, en blå dimma rör sig på sjön (precis som här vid Loingfloden), här finns hemliga livsprocesser i form av en spindel, en kråka och maskar, två självmord, historiens gång, evolutionens (eller fostrets) olika stadier, hårda stjärnor som färgar himlen gul, det svåra i att födas och vara en del av livscykeln... 

De avstängda och torra fontänerna i museets park, rosorna (som fortfarande blommade), Rodins skulpturer med sina head, toe and finger, allt detta fick mig att tänka på Sylvia Plaths dikt. 

Sanna Tahvanainens nya roman Körsbär i snön (Schildts & Söderströms) handlar om sommarveckorna 1953 då den 20-åriga Sylvia Plath arbetade på modetidningen Mademoiselles redaktion. Jag vet hur svårt det är att skriva fiktivt om kända personer, jag har försökt mig på Nijinsky och Nurejev, på Södergran och Björling, men bara små glimtar av dem, jag tror inte att jag skulle våga mig på en hel roman om Edith Södergran. Men hon finns här på min blogg, i varje violett skymning som kommer och går... 

Jag ser fram emot att läsa Sanna Tahvanainens roman, jag tyckte om hennes sätt att presentera sin roman på bokmässan i Helsingfors (ett samtal som streamades på Yle arenan). Jag tycker inte riktigt om omslaget med de knallröda läpparna, men jag har sett ett liknande omslag till en upplaga av Plaths roman The Bell Jar: en kvinna som målar sina läppar med en fickspegel i handen. Och den gyllene fågelburen associerar till Panikfågeln, ångesten.

Här är The Manor Garden av Sylvia Plath i sin helhet:

The fountains are dry and the roses over.
Incense of death. Your day approaches.
The pears fatten like little buddhas.
A blue mist is dragging the lake.

You move through the era of fishes,
The smug centuries of the pig-
Head, toe and finger
Come clear of the shadow. History

Nourishes these broken flutings,
These crowns of acanthus,
And the crow settles her garments.
You inherit white heather, a bee’s wing,

Two suicides, the family wolves,
Hours of blankness. Some hard stars
Already yellow the heavens.
The spider on its own string

Crosses the lake. The worms
Quit their usual habitations.
The small birds converge, converge
With their gifts to a difficult borning.

Här har jag samlat bilder från min tid här i Frankrike, för att illustrera dikten. Bilderna är tagna här i Grez-sur-Loing, i Fontainebleauslottet, i Barbizon och Nemours, i Paris supermoderna La Défense-stadsdel. Ja, och "kråkan", den svarta fågeln, i Tokyos Ueno-park i april. 

Den vita ljungen, biets lilla vinge, spindeln och sjön behöver naturligtvis inte vara precis det på mina bilder (jag vet inte hur familjevargarna ser ut, men jag har motstridiga känslor gentemot Napoleons släkt)... Det handlar om associationer, vilket dikt alltid gör, och jag hoppas att mina bilder inte är helt fel, "ytliga" och pinsamma i det här sammanhanget. 

Incense of death - jag såg en konstgjord rosenbukett av vax i det lilla Delacroix-museet, och jag tyckte på något sätt att det här konstverket "doftade död"... Ja, och jag kan bara instämma att feta päron faktiskt ser ut som små buddhor, men jag har ingen aning om hur acanthus ser ut (ska googla!)... Men som läsare får ni tolka dikten och bilderna som ni vill. 

Ha det bra i höstmörkret!

The manor garden

The fountains are dry

and the roses over.

Incense of death.

Your day approaches.

The pears fatten like little Buddhas. 

A blue mist is dragging the lake. 

You move through the era of fishes,

the smug centuries of the pig.

Head, toe and finger come clear of the shadow.

History nourishes these broken flutings, 

These crowns of acanthus,

and the crow settles her garments.

You inherit white heather,

a bee's wing,

Two suicides,

the family wolves.

Hours of blankness, 

Some hard stars already yellow
the heavens.

The spider on its own string

crosses the lake.

The worms quit their usual habitations. 

The small birds converge, converge

with their gifts to a difficult borning.

Efterkrigsmode, på ett café i Paris, 1948.