Tidigt i dag morse lyssnade jag på diskussionerna i Ykkösaamu på Radio 1, men i något skede började det låta så trist att jag stängde av mobilen och sov en timme till. När jag öppnade balkongdörren låg det en tunn frost i träden, natten hade varit kall, jag kände fukten och kylan, det var -1 grader. Jag gick ner till stranden och njöt av den vackra morgonen.
Strax före tolv hördes den långa sirenen, som testas första onsdag varje månad i Frankrike. Jag minns det genomträngande ljudet av sirenerna som testades i min barndom, det var visst den 15 varje månad. Den sista november firades vinterkrigets 80-års minnesdag, svårt att föreställa sig stämningen när det första flyglarmet gick och bomberna redan föll över Helsingfors.
Julbelysningen har tänts i Grez-sur-Loing, stämningsfullt när mörkret faller. Det har regnat mycket, vissa dagar är väldigt kalla och ruggiga, och då är det kanske inte så roligt att vara här, jag håller mig mest inomhus, men sedan tittar solen fram och livet känns ljusare.
 |
| Hôtel Chevillon i december |
Floden flyter lika tyst som alltid och syns nu lite bättre från min balkong när nästan alla lövträd fällt sina löv. Änderna kväker, gässen kommer och går. En dag trumpetade gässen extra ljudligt och vispade kraftigt med sina vingar i vattnet - kanske för att stärka vingarna inför en längre flygfärd? Någon timme senare flög de i en låg plog över bron, ljudligt kacklande. Men följande dag var de där igen på gräsmattan vid floden, där folk satt och solade sig på sommaren.
Pojken blev så huvudyr, att han inte visste till sig på en lång stund. Luften ven och väste emot honom, vingarna svingade, och det brusade i fjädrarna som en hel storm. Tretton gäss flögo omkring honom. Alla flaxade och kacklade. Det dansade för hans ögon, och det susade för han öron. Han visste inte om de flög högt eller lågt, eller vart det bar av med dem.
Selma Lagerlöf, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, 1906
 |
| Utsikt en solig morgon från min balkong... |
 |
| Morgonfrost i Grez-sur-Loing |
Förra veckan tog jag bussen till Fontainebleau, postkontoret håller öppet även på lördagen och jag såg en äldre man, en postiljon, trampa fram på sin cykel på en fridfulla sidogata.
Jag sände en födelsedagspresent åt min dotter, ett vykort åt en väninna. Men vad för skillnad är det mellan lettre en ligne, lettre suivie och lettre recommendée? Vad är en Colissimo-försändelse? Jag sneglade på dyra papplådor, prepaid.
Poststrejken i Finland är nu förbi, hela härvan kring posten och vem som visste vad ledde till Paateros och Rinnes avgång. I morgon blir det tågstrejk i Frankrike, i en trafikrondell på väg till Fontainebleau hade personar i gula västar samlats med plakat och ballonger.
På ett mindre postkontor här i trakten kring Grez blev jag så ovänligt bemött att jag hädanefter hellre går till postkontoret i Fontainebleau. Min knaggliga franska dög inte, jag hasplade ur mig att jag gärna ville sända ett paket och undrade om det det fanns en tom papplåda till salu. Jag avbröts med ett otåligt où? Vart? När jag gick ut hälsade jag med ett vänligt bonne journée, varpå hen bakom disken muttrade ett surt och kortfattat de même till svar.
 |
| Hey, Mr Postman... |
När jag vandrade vid huvudgatan Rue Grande i Fontainebleau såg jag en äldre kvinna skynda över gatan på ett ställe där det inte var skyddsväg. Strax innan hon nådde trottoaren snubblade hon och föll raklång på gatan, där hon blev liggande helt orörlig, mitt framför mig. Hade hon stött huvudet, brutit armen? Jag blev nästan handlingsförlamad, att säga någonting på min bristfälliga franska kändes inte så bra i den situationen, ja, jag visste inte vad jag skulle ha sagt - Madame, je peux vous aider? Om en fransk posttjänsteman inte förstod vad jag sa, hur skulle då en äldre förolyckad kvinna göra det?
Lyckligtvis skyndade andra fotgängare genast fram för att hjälpa kvinnan, en ung man i neonfärgat hår plockade upp hennes handväska som flugit många meter och nästan landat under en parkerad bil. Jag hörde alla fråga om hon ville att man kallade på en ambulans, om hon behövde en doktor. Nej, nej, utbrast kvinnan som kvicknat till, det behövs inte...
Jag insåg att jag kunde gå vidare, till Monoprix, till en bankautomat för att ladda mitt Navigokort för december månad. Åh, vilka delikatessaffärer i Fontainebleau, bagerier, en ostaffär, vinbutiker... Salutorget håller öppet varje fredag. En ung kvinna var i färd med att måla bilder med julmotiv på ett caféfönster. I Fontainebleau florerar ett slags Napoleonkult, här finns Hotell Napoleon och Brasserie Bonaparte, även parkeringshallen heter Napoleon Parking...
 |
| The fountains are dry... |
 |
| Ostaffär i Fontainebleau |
Jag tittade in i Fontainebleaus kyrka, Église Saint-Louis, som byggdes mellan 1611 och 1868. Den bakre delen av kyrksalen med orgeln har varit avstängd under alla dessa fem månader som jag varit här i Grez, men nu hade den avskärmade delen öppnats och man såg det fint restaurerade taket, bänkraderna, glasmålningarna, en snidat "skåp"som antagligen var en biktstol.
Uppvuxen i en evangelisk-luthersk kultur med strikta religionstimmar i den gamla folkskolan och den femåriga "samskolan", med religionshistoria i gymnasiet, julkyrka och Den blomstertid nu kommer på våravslutningen, med skriftskola och konfirmation, bröllop och begravningar i kyrkan, och senare med mitt eget ökade intresse för andra religioner och livsåskådningar, framför allt buddhismen, ja, med allt detta i bagaget är jag nyfiken på den katolska kyrkan med sitt starka fokus på Jungfru Maria och olika helgon. Ett slags Mariakult? Man riktar förbönerna till Maria, läser jag i en kritisk text på webben, inte så mycket till Gud och Kristus... För mig får folk be till precis vem de vill, eller inte be, tycker bara att det är intressant med den här starka dyrkan av Maria, fortfarande i vår tid.
Maria-statyn som står i Saint-Louis-kyrkans sal är attraktiv i all sin enkelhet och diskreta färgskala, vilket man inte kan säga om alla helgonstatyer. I ett litet kapell i kyrkans främre del, avläste jag de små marmorplattorna med tacksägelseinskriptioner från 1800-talet, alla riktade till Maria. Det är rörande, nästan hjärtskärande att läsa dem i dag, det kan handla om tacksamhet för ett barns tillfrisknande, för en grâce (nåd?) som man fått ta emot, en förhoppning om ett tryggt liv och en god framtid. Kanske sådant som vi idag låter social- och hälsomyndigheterna, psykoterapeuterna och politikerna ta hand om...
Jungfru Maria förknippas med många olika epitet, hon är Vår Fru, på franska Notre Dame, Notre Dame de Lourdes (Europas mest besökta vallfärdsort i sydvästra Frankrike), Marie Immaculée (Den obefläckade), Notre Dame du Perpétuel Secours. Etoile de la Mer, havets stjärna? Jag trodde först att det hänvisade ordagrant till en stjärna som vägleder oss ute på havet, likt en fyr, men även det epitetet hänvisar till Maria. Merci Ma Mère, skrev någon i maj 1885.
 |
| I Saint-Louis-kyrkan i Fontainebleau |
 |
| Den restaurerade delen av kyrkan |
 |
| Kvinnliga helgon: Judit och Ester... |
 |
| Tacksamhet till Havets stjärna... |
När jag var på väg till Orsay-museet i Paris för några veckor sedan åkte jag för långt med buss 63 längs med Seine och steg av vid Pont d' Alma. Där fick jag syn på den nya ortodoxa katedralen, Cathédrale de la Sainte-Trinité. Den invigdes 2016 och står på en paradplats med Eiffeltornet i fonden. I den moderna, minimalistiska byggnaden av arkitekten Jean-Michel Wilmotte finns också ett kulturcentrum. Somliga kallar den nya kyrkan för "Putins kyrka". Den ortodoxa församlingen i Paris lär vara splittrad, somliga ryssättlingar i Frankrike har övergett Moskvapariarkatet och slutit sig till det ekumeniska patriarkatet Konstantinopel.
Kyrksalen inne i den nya ortodoxa kyrkan var överraskande liten och enkelt smyckad, inte alls "prålig" så som många äldre kyrkor kan vara. Från en högtalare flödade körsång i den ortodoxa andan, meditativt och flerstämmigt, bekant från påskmässans körsång.
En äldre kvinna satt på en bänk med en krycka i handen. Hon hostade upprepade gånger, hostan lät inte bra, den verkade mycket seg, en verklig katarr. Jag undrade för mig själv vem den ensamma kvinnan var och om hon fått läkarvård för sin svåra hosta.
Jag mindes vad jag läst om de ryska emigranterna som kom till Paris efter revolutionen, de rika aristokraterna med "fickorna fulla med juveler" och en och annan Rembrandt-duk hoprullad under armen, medan de fattiga fick svälta i små och kalla vindsrum. Grevar körde taxi, balettfolket försökte livnära sig på sin dans. Sergej Djagilev, intendent för Ballets Russes, var ofta helt utan pengar, men lyckades alltid hitta givmilda mecenater som stödde hans produktioner.
Innan jag lämnade kyrkan ville jag växla några ord med kvinnan som hostade så svårt, fråga ça va, Madame? Var hon ryska? Hade hon anhöriga och vänner? Men jag gick inte fram till henne, på samma sätt som jag inte förmådde att gå fram till den franska äldre kvinnan som snubblade på gatan. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle säga. Jag såg kvinnan hälla dricksvatten ur en vattenbehållare vid ingången. Jag kan tänka mig att hon kommer ofta till den nya ortodoxa kyrkan i Paris och stannar länge vid varje besök.
Jag såg också några afrikaner besöka kyrksalen, tända ett ljus framför ikonostasen och göra korstecknet. Etiopierna är ortodoxer, men de här afrikanerna såg inte etiopiska ut- fast vad vet jag... Lite nyfiken blev jag i alla fall och tyckte det var fint att se olika slags människor i "Putins kyrka", både nyfikna turister och fromma ortodoxer.
Min ryska farfar stred i första världskriget med en rysk expeditionskår i Frankrike. Som barn förstod jag aldrig hans "connection" till Frankrike. Han är den unga soldaten Niki i min roman Jag gungar i högsta grenen. Efter ryska revolutionen och inbördeskriget kunde han aldrig återvända till Ryssland/Sovjetunionen. Det var egentligen ett under att han inte stannade kvar i Frankrike - men då skulle min pappa aldrig ha blivit född och inte jag heller...
Det finns ett lite rörande minnesmärke i Paris, på kajen vid Pont Alexandre III på högra sidan av Seine (Alexander III var alltså den ryska tsaren, 1845-94, Nikolaj den andres far), som föreställer en rysk soldat med sin kära häst, ett monument som invigdes 2011 och hedrar de ryska soldaternas insatser vid västfronten tillsammans med de franska soldaterna, bland den min farfar, svårt sårad och statslös...
Orsay-museet, en före detta väldig järnvägsstation, öppnade som konstmuseum 1986. Här finns impressionisterna, orientalism, Van Gogh och Gauguin, Rousseau och Renoir, Monet, Matisse... Art Deco-möbler, skulpturer från 1800-talet, en restaurang och ett café i Art Deco stil. Roligt att se en avdelning med Barbizon-skolans målare, roligt att se skolklasser med sina lärare... Som bäst pågår en stor Degas-utställning med hans balettdansöser som tema. Också fint att se lite nutidskonst mitt bland det traditionellare och välbekanta. Museet är så omfattande att man inte orkar absorbera allting.
En av de stora stationsklockorna är ett populärt ställe för fotografering (i bakgrunden skymtar Montmartre):
 |
 |
| Degas ballerinor från 1870-talet, robustare än dagens operadansöser... |
 |
 |
| Skulpturer av "de andra" från kolonialtiden, Charles Cordier, 1860-tal |
 |
| Lite stolt får man väl bli när man ser den här målningen på Orsay... |
 |
| Gustave Guillamet, Sahara algérien, 1879 |
 |
| Kulturtant i Art Deco-spegel |
 |
| Orsay-museets restaurang, stolarna är design Jacopo Foggini |
 |
| Installation av Chrsitodoulos Panayiotou |
 |
| Yan Pei-Ming, En begravning i Shanghai, 2019 |
 |
| Den väldiga stationshallen |
 |
| Sapfo i marmor av James Pradier, 1852 |
 |
| Utsikt högt uppe i Orsay-museet |
På andra sidan Seine, mittemot Orsay-museet finns Tuileries-parken, och här öppnas varje år en stor julmarknad. Jag blev lite besviken på den här marknaden, inte så värst stämningsfull. Jag borde antagligen ha gått till det mera traditionella jultorget i S:t Germain-dès-Pres. Man blir lätt avtrubbad av julmarknader, en per år räcker bra...
Marknaden i Tuileries var mera som en stor nöjespark, ett tivoli med karuseller, radiobilar, skjutbanor, anläggningar à la forna Vekkula på Borgbacken... En luggsliten isbjörn svängde sorgset på sitt huvud, fula julgubbar och ett fult tåg av plast, en lite kväljande doft av racletteost som såldes i gatukök i schweizisk stil, väldiga kärl med pastasås... Lite roligt i alla fall, speciellt för barn och unga.
Och ovanför marknaden snurrade det väldiga pariserhjulet, ja, ett riktigt pariserhjul i hjärtat av Paris, det som såg så fint ut när man såg det från ett fönster uppe i Orsay-museet på andra sidan Seine i skymningen.
 |
| Tomtemor med sin ren i Paris |
 |
| Kulturtant i champagnebaren med Marilyn... |
 |
| Hot Dudes Reading... bra med läsfrämjande... |
 |
 |
| En önskan om en trygg framtid... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar