Junidagar och Black Lives Matter

I dag, medan jag skriver det här, är det den 24.6. den ursprungliga midsommaraftonen, och för några dagar sedan inföll sommarsolståndet, årets längsta och ljusaste dag, vilket alltid gör mig lite vemodig. Nu går vi alltså mot mörkare dagar, hösten, sakta med säkert...

Igen har tiden skenat iväg, här har jag samlat bilder från mina junidagar, som präglats av tankar kring rasism, slaveriets arv, Black Lives Matter-rörelsen.

Som mamma till barn med rötter i Afrika från deras pappas sida återupplevde jag 1990-talets stämningar, då jag kände mig ganska ensam och villrådig med dessa tankar, speciellt då jag blev ensam med barnen. Tyckte det var jätteledsamt att barnen inte mera hade en närvarande pappa som med sitt deltagande i vardagen skulle ha förstärkt deras identitet och lärt dem lite mera om den jamaicanska kulturen.

Det hjälpte inte så mycket att läsa böcker av författare som Toni Morrison eller Stuart Hall. Inte ens den fina poeten Derek Walcott... Men det hjälpte att träffa andra kvinnor i samma situation som jag: mammor till "bruna" barn i Finland. Fast jag har aldrig tänkt på mina barn som "bruna", ett begrepp som Ruskeat tytöt har lanserat, och jag har svårt att vänja mig vid termen rasifierad. Visserligen är det bara en term, ett sätt att beskriva människor, en ganska otäck process, någonting som jag verkligen hoppas att vi inte behöver använda i framtidens värld. 

Jag skulle gärna skriva lite mera om mina tankar kring Black Lives Matter, som svar på några insändare i Hbl som upprörde mig, kanske också som svar på en diskussion i Eftersnack och en annan diskussion i Slaget efter tolv, men jag har svårt att samla mina tankar, hitta rätt fokus. Så jag fortsätter att koncentrera mig på romanen som jag har under arbete...

Jag fortsätter också att läsa texter gällande BLM, både teoretiskt inriktade och sådana som är mera känslomässigt laddade. Att höra folk berätta om sina egna erfarenheter är speciellt givande tycker jag, till exempel i YLE-podden Lägsta domstolen från 9.6. (två av de medverkande har jag faktiskt känt sedan de var barn). 

Under åren har jag skrivit ganska mycket om vardagsrasismen i Finland, om stereotypier i litteraturen, speciellt i barnlitteraturen. Här en essä som publicerades för två år sedan i Hbl, med fokus på en barnbok som min syster och jag läste som barn, Stina och Lars i Afrika, en bok som vi älskade, samtidigt som vi tyckte det var synd att den afrikanska pojken Sam inte fick mera hjälp och stöd i Sverige, förutom vetebullarna och Lars gamla kläder... En längre text med delvis samma tema publicerades i Ny Tid 2006. 

https://www.hbl.fi/artikel/fran-hulto-till-casablanca-om-rasliga-stereotyper-forr-och-nu-2/

Jag deltog i Black Lives Matter-demonstrationen i Helsingfors i början av juni, ja, kanske lite på distans, eftersom det samlades väldigt mycket folk på Senatstorget, och eftersom jag börjar närma mig "riskåldern". Trängseln blev stor, speciellt när de som satt uppe på kyrktrapporna ombads stiga ner på torget. Jag fick ganska många indignerade kommentarer på fb angående BLM-demonstrationen, som sammanföll med coronaepidemin, visserligen när lockdown redan hade lättat. 

Samtidigt fortsatte den varma sommaren, en natt åskade det riktigt ordentligt, regnet öste ner och det mullrade fortfarande i gryningen, vilket fick mig att minnas hur rädd jag var för åskan som barn när vi hyrde en stuga i Esbo skärgård. 

Midsommaren kom och gick, snart är det juli, högsommarmånaden.  Ingen Pride-parad i år, som brukar ordnas sista veckoslutet i juni. Svalorna svirrar ovanför hustaken och får mig att tänka på svalorna i Grez-sur-Loing. Jag fattar inte att det var för ett år sedan som jag reste till Frankrike...

Just nu har jag svårt att dela mysiga sommarbilder, den blommande pionen, den grönskande parken, midsommarfirandet, så det får bli lite gråare nyanser. En mulen dag cyklade jag till Ärtholmens hamnområde för att returnera en manick som David hyrt hos ett företag, ett filter som hörde till en videokamera. Jag höll nästan på att tappa bort mig på området, där gamla industribyggnader rivs för att ge plats åt ett nytt bostadsområde. Delete, stod det på en lyftkran, ja, man kan delete både hus, bilder och texter, kanske också minnen...

Jag satte mig på det ödsliga Café Birgitta och fick sällskap av en fågel, en kaja, som alldeles orörlig satt på grannbordets stol och liksom vaktade mig...

Segelbåten med det mörka seglet fick mig att tänka på Maria Wines bok från 1953, Född med svarta segel, eller på Brechts sång Sjörövar Jenny, den engelska versionen, som Nina Simone sjöng så fint: 

And the ship, the black freighter

disappears out to sea,

and on it is me...

Här några bilder av Davids videoteam som har filmat hemma hos oss. Möbler skulle flyttas, ett fönster täckas med tunt vitt papper, ansikten sminkas, en vit hörna skulle skapas, en flimrande dimridå ... David har en musikvideo under arbete, mera om det i ett senare inlägg. Han hade fått låna fina Marimekkokläder, klädd i dem skulle han sitta lite stel och orörlig i soffan... Kanske inte riktigt his style... 

Trevligt gäng, nästan alla från olika kulturer, från Hong Kong till Mexico och Italien, plus Davids gamla skolkompisar, födda i Chile, Armenien... De har också filmat scener i en liten teater i Vallgård. Allt görs på frivillig basis, deras budget är noll, men samarbetet desto intensivare. Jag hörde rungande skratt, regissörens kommando. Som morsa stod jag för catering... men ville inte störa så jag gick ut på en lång promenad.... Ska bli fint att se den färdiga videon. Kanske också någonting som jag kan skriva om i en ungdomsroman... 

Jag fick kallelse till mammografiscreening, aldrig har det varit lika jobbigt. Lite spooky i den långa tysta korridoren... Stod alldeles fel och vred på axeln på fel sätt, hittade inte rätt plats för hakan, bröstet ville inte ligga så som det skulle, och sedan klämdes det i apparatens järngrepp. Alltid lika skönt och tacksamt att efter en vecka få ett besked som får en att dra en lättnadens suck... 

Efteråt gick jag till det nya Fazer-kafeet i Kampen, där jag satt och läste i Daniel Gustafssons Odenplan (hans avskalade stil passar mig bra just nu, språkligt så fint och lågmält) och sedan till Muji, bara för att uppleva lite japansk stämning. Men jag kan irriteras av personliga frågor som dyker upp i hyllorna.  Onko hyvä olo? Mår du bra?

Cindys familj har skaffat katt, en smal och grå liten krabat, Pedro heter han och representerar den ryska blåa kattrasen, som jag aldrig hört om förut. Vår Figaro har varit lite krasslig med diarré, så jag har fått lov att tvätta lite mattor och annat som han bajsat på... Han tycker om att sova i stolen med barnens gamla tygdockor, men en dag luktade dynan och dockorna kiss... hoppas Figo börjar må bättre... Tre dockor och tre dalahästar... mina barn som små, i dagisåldern... 

Jag cyklade hem från Gräsviken en sen kväll före midsommar, förbi Länsilinkkis spännande arkitektur, en bro och undergångstunnel, som öppnar stråket Banan och leder till centrum och Medborgarplatsen/Ode, designad av skulptören Martti Aiha.