Tre sothönor en kväll vid Brunnsviken i Hagaparken:
Det är min sista kväll i Solna/Stockholm. Jag planerade aldrig att stanna så här länge, i över en månad, men jag lämnade hemresan öppen.
Ja, jag kom hit för att hälsa på min faster, som flyttat till ett vårdhem från sin bostad i Solna. Den första veckan var hon ganska pigg och det gick att kommunicera med henne, minnas åren som gått, titta på fotografier, till och med skratta och skämta lite. Min faster var en mycket temperamentsfull person och det var hon in i det sista. Men visst var hon väldigt trött, vissa dagar så trött att hon knappt orkade tala. Det märktes att hon höll på att sakta tyna bort. När hon var lite piggare läste jag högt för henne, ur Tito Collianders barndomsminnen från S:t Petersburg strax före revolutionen, ur Boel Westins biografi över Tove Jansson. Läs lite långsammare, sade hon en gång, men plötsligt kunde hon somna och då smög jag mig ut, växlade några ord med vårdarna, av vilka en kom från Jamaica, en annan från Mongoliet (min faster kunde tala lite ryska med henne).
I början av november försämrades min 90-åriga fasters tillstånd väldigt snabbt och hon togs in på Danderyd sjukhus, där jag hann besöka henne en enda gång, då hon redan var medvetslös. Följande morgon fick jag det oundvikliga, sorgliga samtalet från en läkare: hon hade somnat in, gått bort. Ja, jag tror att man i Sverige föredrar att använda dessa uttryck, i stället för de mera realistiska "hon har dött/avlidit". För somnar man in så borde man väl också vakna upp... eller? Och går man bort, så kommer man kanske en dag tillbaka... eller? Men att dö är slutgiltigt, det finns ingen återvändo, man vaknar inte, man finns inte mera bland de levande.
Jag vill inte gå in på alla detaljer gällande min fasters bortgång (ja, nu använder jag det ordet), har dessutom varit tvungen att koncentrera mig på allt det praktiska som följer efter ett dödsfall, avslutat abonnemang och prenumerationer, samtalat med en jurist angående släktutredning för bouppteckningen, köat på det trånga och otrevliga bankkontoret som är granne till fashionabla NK och Östermalm... Har fått gjort ungefär det som jag kunnat och nu känns det väldigt skönt att ta färjan hem till Helsingfors.
Min syster och svåger kom på besök till Solna, vi kontaktade då en begravningsbyrå och beslöt att vi vill lägga ner urnan i fasters fars/vår farfars grav i Sandudd. Men det sker senare, kanske nångång på vårvintern. Vi konstaterade också att vi inte klarar av att tömma bostaden, utan kontaktade en firma som tömmer/röjer. Före det valde vi ut saker och böcker som vi ville behålla.
Min syster och jag i Ekotemplet:
Min yngre son kom också på besök och han blev väldigt förtjust i tavlorna som min faster målat, de flesta på 1970-talet. Han tyckte bäst om dem som var målade i en mörk och grå färgskala, medan jag föredrog de färgrannare, speciellt en med gröna och svarta färger. David tog med sig några böcker av James Baldwin, medan jag själv "räddade" t ex en fotobok om Arthur Miller i Sovjet på 1960-talet.
Det allra svåraste har varit sorterandet och gallrandet. Böckerna, mapparna med anteckningar, brev, personliga papper som samlats under decennier (inte så mycket foton egentligen), vinyl- och cd-skivorna, dvd-filmerna (dagens teknologi är en annan). Massvis med c-kassetter som hon bandat själv, sådana hade man på 70- och -80-talen. En del kläder och husgeråd fördes till stadsmissionen i Solna. Jag märkte att jag blev nästan lite besatt av vissa saker och lite roliga "installationer", så jag fotograferade dem. Men jag insåg att de "funkade" enbart i min konstnärliga fasters hem, där de hade sina egna platser, sin rätta funktion. Hemma hos någon annan skulle de bara ha verkat malplacerade, förvandlats till "kitsch". Vågskålarna med röda tygblommor, skrivbordslådan som hängde på köksväggen med glasburkar fulla med pärlor, porslinsgrisen på badrumsskåpet, den röda leksaksbilen som också var en cigarrettändare (den åkte med min syster till Helsingfors).... Pärlhalsbanden som hängde som ett draperi på en bokhylla, takkronan med röda julgransbollar (kulor, säger man i Sverige), de ryska påskäggen. De otaliga nallarna i den avlånga, lite mörka hallen, väldigt dammiga, så jag vet att min dotter inte vill ge en sådan nalle åt sina barn. De gamla kappsäckarna i olika färger, garnnystanen, fjärilarna.
Min faster hade blivit lite av en "hoarder", hamstrare, under de sista åren, man önskar att hon fått bo lite bekvämare, med mindre saker omkring sig. Efter flyttstädningen var badrummet skinande rent, fönstren med de sex rutorna släppte in ljus, det inbyggda vita köksskåpet som bevarats sedan huset byggdes på 1930-talet verkade nästan nytt. Kvar blev en ekande tomhet, känslan av att någonting var fullbordat, att det var dags att gå vidare, för mig att åka hem.
Jag tänkte att jag i det här inlägget lägger ut bilder av ett höstligt Solna/Stockholm som gick mot julen, inte så många av min fasters fantasifulla bostad i förvandling. Jag hoppas också skriva någonting om Solna, hur jag upplever kvarteren Haga Norra i dag, och också om Stockholm, speciella ställen som Odenplan, som Daniel Gustafsson skrev så fint och mångbottnat om i sin debutroman med samma namn. Museerna, som ofta gjorde mig ganska utmattad (kolossalskulpturen av Gustav Vasa på Nordiska museet), de präktiga museikafeerna ("Prinsens kök"), de får bli separata inlägg.
Men här lite bilder från Stockholm/Solna, börjande med en liten familj som fikar i Hagaparken:
På Stadsmissionen i Solna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar