Luciadag i Helsingfors

Dagarna har gått både snabbt och långsamt, kändes så konstigt att vara hemma igen, sova i det bekanta sovrummet som var mina barns gemensamma rum i många år, vandra på de bekanta gatorna, åka spårvagn och metro utan att behöva fundera om man steg på rätt tåg.  Hagsätra? Farsta strand? Alvik? Åkeshov? 

Det tar tid att smälta allt vad jag upplevde i Solna/Stockholm, det tar tid att bearbeta sorgen. Jag sorterar fortfarande, min fasters saker som min syster och svåger tog med sig hit, böcker, brev, fotografier. Jag sorterar också minnen, tänker på mina möten med min faster, umgänget med henne i min barndom, besöken hos henne i Solna på 1970- och 80-talen. När jag fick mina barn träffades vi inte lika ofta, men ringde regelbundet. Minns oron 2015 när hon inte svarade i telefonen: hon var intagen på ett vårdhem efter en magoperation, men fick ändå återvända till sitt eget hem.

Jag blir glad av att läsa brev som min mamma skrev åt henne för trettio, fyrtio år sedan, alla ganska kortfattade, skrivna på maskin. Jag läser mellan raderna. Jag läser också brev och postkort som jag själv skrivit, i dag fungerar de som ett slags dagböcker, en påminnelse om hur jag tänkte och kände på den tiden, till exempel som nybliven mor, som ung författare... 

Elbolaget ville ha tilläggsuppgifter för att avsluta avtalet... Kändes hemskt att stänga dörren till min fasters tomma bostad för sista gången i Solna och kasta nycklarna in genom brevluckan... Allt tömdes, stängdes, avslutades. Ett helt liv tog slut, känns så slutgiltigt, oåterkalleligt, sorgligt. 

Hemma i Helsingfors blev dagarna allt kallare, mörkret föll tidigt, det blev inte av att genast vandra över den lilla bron till Ugnsholmen, först för en vecka sedan gjorde jag det när det var nästan vindstilla och vacker solnedgång bakom Rönnskär... Kölden hade bildat vackra ismönster på vattnet, som sakta frös. Men sedan svängde vädret om, nu är det plusgrader och halt på trottoarerna.  

 

I dag firades Luciadagen, här en lite rolig bild av en liten luciakör på Kulturhuset i Stockholm. Det var mot slutet av november, kören övade och sjöng om och om igen Santa Lucia, samtidigt som deras uppträdande filmades. Jag blev speciellt imponerad av den något ovanliga lucian, som kunde ha varit en lite äldre manlig släkting till mina söner:

Jag hinner inte skriva så mycket i dag, men lägger ut lite bilder, som vanligt. Lite juliga bilder, jag var på en fin och rolig lillajulsfest i Kasberget (i närheten av den japanska parken). Det var smällkallt, men glöggen värmde skönt i den mysiga bostaden och det kändes fint att umgås med väninnor som jag känt i närmare trettio år. Tack, Majvor!

Har umgåtts med barn och barnbarn, lilla Jocke är snart åtta månader gammal, han kryper och visar tydligt när han är nöjd eller mindre nöjd. Tycker det var i går som mina egna barn var små.

Inte lätt att vara mamma till småbarn och samtidigt stjäla lite tid för eget kreativt arbete:

Stora syster visar vad hon lärt sig i skridskoskolan inför en ivrig liten publik: 

Min fasters ryska påskägg i lack, i en Carl Larsson pepparkaksburk:

Några minnesföremål från Solna och en bok om Rosa Luxemburg. Min faster hade många inramade fjärilar, jag tog med mig en enda. Krysantemen kan plockas en enda gång, säger en kinesisk aforism (eller var den en zen koan?):

De tomma rummen i Solna med ljusa mönster på tapeten som visar var tavlan hängt, var träsoffan stått:

 

 

Här satt David med sin dator, innan rummet tömdes. Jag är så glad att jag har de här bilderna och minnena: 

Köket, tomt och rent efter flyttstädningen, i väntan på renoveringen och de nya invånarna:

David vid köksbordet med de gröna pinnstolarna, fönstret fullt med blåa glasflaskor, sidenblommor, fjärilar, två små luftballonger, och vissnade krukväxter:

Ser ni någonting bekant i den här bilden:

Jag sov i det här rummet, på sängen framför det här skåpet med öppen dörr... 

Nej, det här får bli den sista bilden av ett tomt rum:

 

I Mellungsbackas park med den sorlande bäcken, stenarna pudrades av snö i det lätta snöfallet. 

Nej, det här är inte julgubben, utan en granne... Först idag på luciadagen uppenbarade sig julgranen som brukar stå på vår gård. Men ingen kom för att resa upp den och klä den med ljusslingorna. Få se om den ligger kvar där i morgon... Hur som helst: ha en skön väntan på jul med många ljus,  goda minnen och varma tankar!