Vårdagjämning

I dag inföll vårdagjämningen, på engelska Spring Equinox, dagen då natt och dag är lika långa för att i morgon ge lite mera plats åt solen, ljuset. Ja, dagarna blir längre, tills vi når midsommar i juni, sommarsolståndet...

I Kurdistan, Iran, Afghanistan och andra delar av Centralasien firas vårdagjämningen som Newroz och nyårsdag. Jag har alltid tyckt om tanken bakom Newroz och kollade på en fest som ordnades i Helsingfors, men insåg att den hade en politisk dimension som jag hade lite svårt att relatera till. 

Ja, jag påbörjade ett inlägg för några veckor sedan, som jag hade svårt att slutföra, för det innehöll både bilder av födelsedagstulpaner och blågula ukrainska flaggor tills jag tappade fokus och gav upp... Så snabbt vår vardag har förändrats med konstanta nyheter om det pågående kriget i Ukraina, det ofattbara kriget som förs så nära oss och som enligt en fransk serietecknare har förändrat hela vår världsordning... Et soudain, un nouvel ordre mondial... 

I det här inlägget tänkte jag bara fokusera på vårdagjämningen, min vandring i solskenet till Ugnsholmens klippor, ja, och på den dimmiga dagen i går, då vädret var isande kallt och det enformiga ljudet av mistlurar hördes över vattnet.

Vårvinterns bländande sol på Ugnsholmen i dag:

Den isiga snövallen ser ut som ett vilande kattdjur tycker jag, med öga, nos och framtass:

Samma bild och katt i går när dimman låg tät över havet och skymde horisonten:

Canal Grande, i dag i solen och i går i dimman

Har alltid älskat de kala vinterbjörkarna, kanske för att min pappa också fotade dem. Här i går i dimman:

Mycket folk på stranden i dag, jag lyckades få den sista koppen kaffe innan caféet stängdes. Isen ligger fortfarande tjock i de inre vikarna och sunden:

Selfie i går i dimma och isande kall blåst vid mattbryggan:

Mycket snö och is i parken, men vårljuset bländar:

Här en liten videosnutt från parken i går, när dimman fick den att se ut som ett svartvitt fotografi. Jag hörde ljudet av klingande bjällror och fick syn på den här hästen som drog en släde efter sig (barn brukar åka i den varje vinter). Blev på något sätt väldigt rörd när jag såg hästen och släden och hörde ljudet av bjällrorna, hovarna mot den knastrande hårda snön. 

Plötsligt verkade tiden stå stilla, eller som om jag fått en liten glimt av en försvunnen värld, ett försvunnet tidevarv, en värld och tid som vi redan har förlorat, samtidigt som vi måste värna om den värld som vi nu lever i. I den här lilla glimten finns inget ont, varken krig eller klimatförändring, bara hästens rörelse framåt, bjällerklang och vit snö.