Violetta skymningar: April Come She Will...

Så börjar april lida mot sitt slut: i dag är det valborgsmässoafton... April, en vårmånad full med kontraster, vädret växlar från snöfall till solsken, från regnskurar till milda vårvindar.... Snön smälter, men på natten är det igen köldgrader, bäckarna porlar, känslorna svallar... Ljuset bländar, solen värmer, men plötsligt fryser man igen och byter tillbaka till vinterkappan.

De första små gröna knopparna i häcken på vår gård. Mycket snö på de skuggiga ställena i Mellungsbackas park, stora snöhögar vid Smedsparkens bollplan, där de första fotbollspelarna dykt upp... Nej, jag ska inte citera den inledande raden i T.S.Eliots mest berömda diktsvit från 1922...

Påsken infaller oftast i april, ibland i mars, (ja, påsksöndagen firas på den första söndagen som infaller efter att fullmånen visat sig efter vårdagjämningen - got it?)... Jag hörde nyligen Hair-musikalens Aquarius i radion, min ungdoms kultmusik. Jag kan de inledande mystiska orden utantill: When the moon is in the seventh house and Jupiter aligns with Mars.....

Jag hörde också Simon & Garfunkels April Come She Will i radion, en kort, ganska sorglig sång om ett kärleksförhållande som varar från april till september. Sångens jag går igenom årets ljusa månader och kan inte förstå varför den rastlösa flickvännen vill dra sig ur förhållandet och flyga sin väg som en fågel... Döden i augusti betyder kärlekens död...

April, come she will
When streams are ripe and swelled with rain
May, she will stay
Resting in my arms again

June, she'll change her tune
In restless walks she'll prowl the night
July, she will fly
And give no warning to her flight

August, die she must
The autumn winds blow chilly and cold
September, I'll remember
A love once new has now grown old

En ensam svan söker sig till öppet vatten i början av april vid Tölöviken:

Kalla, soliga aprildagar:

I Mellungsbacka:

Vårpromenad i början av april med dotter och barnbarn:

I dag, när Mattolaituri-kafeet (Mattbryggan) har öppnat med dyr skumpa och dunkande musik, trendigt klätt folk, mycket mökä (oljud)... Ja, det här är alltså den riktiga och ursprungliga Mattolaituri, mattbryggan:

I år tänkte jag mycket på min faster på påsken och jag tog fram hennes påskägg, ryska lackarbeten. Påsken var en viktig högtid för henne och hon höll fina påskfester hemma hos sig i Solna, speciellt på 1970-talet, då hon också bakade en hög kulitj-kaka och klädde sig i en rysk folkdräkt som hon själv sytt. Ni kan se en bild av henne med kulitj-kakan i det här inlägget:

https://mariannebacklen.blogspot.com/2021/11/sent-i-november.html

Här ett lite gulnat foto från 1980- eller 90-talet med min faster, t v, i hennes soliga rum med det stora bordet, kökssoffan, krukväxterna (som blev allt färre med åren), prydnadsföremålen, av vilka de flesta måste ges bort...

Märkliga nya butiker i mina kvarter: Pieni noitapuoti, en liten häxbutik (puoti betyder egentligen bod).

På långfredagen vandrade jag i Sandudd, har inte varit där på länge, gick till min farfars grav på den ortodoxa sidan och vandrade omkring i Lappviken, där isen fortfarande låg tjock. Lähde-kafeet stängde redan kl 16, så jag gick ner till Venedighusets Metsäpaahtimo (Skogsrosteriet). Och sedan till mammas grav på nya sidan, där hjältegravarna låg i långa rader i den vita snön.

Jag tänker på Georges Moustakis sång, Requiem pour n'importe qui, jag tänker på kriget i Ukraina och på alla ukrainare som varit tvungna att lämna sitt hemland:

Il est mort, je suis en exil
Et je meurs un peu avec lui
Chaque fois que tombe la nuit
Sur le soleil du mois d'avril

(Han är död, jag lever i exil

Och jag dör lite med honom

Varje gång natten faller

Över solen i april månad)

Katten Figaro med våra gamla påskprydnader, häxan som ett av barnen gjorde i dagis:

Vi åt blinier hemma hos min dotter på påsksöndagen. Här mina fina söner vid matbordet:

Mormor med sina tre stora barn och det yngre barnbarnet:

Mot slutet av april firade vi också min yngre sons och yngre barnbarns födelsedag. Precis alla kan inte delta i alla fester och sammankomster, här är jag med David på den nya Boneless-restaurangen på Bergmansgatan:

En bok som jag också vill läsa: Caleb Azumah Nelsons debutroman Open Water, om black pride i dagens London. På min mormors gamla sekretär syns den jamaicanska konstnären Albert Artwells tavla, the Egyptian Boat. En målning av Artwell pryder omslaget till min roman Hundarna i Kingston från 1993.

Med äldre sonen Michael några veckor tidigare på ett kafé i Kajsaniemi. Bokhyllorna i bakgrunden är fejk, dvs en tapet med bokmönster, vilket jag tycker är horribelt. Men böckerna i den nya stora Rosebud-affären är riktiga... och det var roligt att se deras bord med ett förmånligt Camus-paket (damen på bilden är inte jag):

Jag har haft fönsterrenovering hemma hos mig, men det gällde bara fönstren mot gården och enbart de yttre fönstren byttes ut. Byggställningar uppenbarade sig, en tjock plast täckte fönstret, män i orangefärgade västar kom och gick bakom fönstren, eller tittade in för att ta bort det gamla fönstret och sätta in det nya. Ett klinkande, hamrande ljud av metall när ställningarna togs bort. Jag beundrar folk som är sakkunniga och händiga, men jag tittade nog med hjärtat i halsgropen på dem när de klättrade upp och ner på ställningarna.

Det här är förresten min nya header-bild som syns i webbversionen av bloggen, kanske lite dyster, men nu syns åtminstone rubriken Violetta skymningar lite tydligare. De här figurerna var min fasters, soldaten till höger är en sprattelgubbe:

I början av april ordnades penkkarit/bänkskuddardagen efter en paus på två år. Corona fanns med som ett tema på lastbilarnas banderoller, också incidenten Will Smith/Chris Rock på Oscargalan, samt kriget i Ukraina.

Ivriga godisplockare, trist att de flesta karamellerna förstördes i blötsnön... en mamma använde kapphuvan som förvaringspåse...

I april besökte jag det nyöppnade Dansens hus i Gräsviken och såg Tero Saarinen-kompaniets föreställning. Dyra biljetter, men dansen var fin, speciellt Saarinens koreografi i solodansen Hunt, framförd av unga Atte Kilpinen till musik av Stravinskys Våroffer, men de starkt blinkande ljusen i Johanna Nuutinens Hz störde njutningen. Byggnaden har kanske lite för mycket skrovlig betong i min smak, fast det är väl meningen att den smälter in i Kabelfabrikens "brutala" miljö.

Den stora ljusgården verkade ganska ödslig, men lär ska få kaféverksamhet:

Jag fick ett presentkort av ett damgäng på min födelsedag i slutet av februari, väninnor som också bjöd mig på en kväll på etiopiska restaurang Addis i Vallgård. Nu har jag använt presentkortet och köpt en ny vårrock... Vårkappa eller poplinrock sade vi i min ungdom... Trench coat, en kvarleva från första världskriget, trenssi på finska. Tack för presenten och den fina kvällen, Nina, Majvor, Petra, Andrea, Sofia, Helena och Siw! Här syns nästan alla i damgänget, med fina väggmålningar i bakgrunden:

Cindy i min gamla rock, som passar henne mycket bättre än den passade mig:

I dag, på valborgsmässoaftonen, hängde jag upp lite ballonger i morgonsolen och gick på en promenad i det kalla vädret:

Kvällste, med fasters assiett och den fina röda bilen (som också är en cigarrettändare):

Det är så fridfullt här på stränderna, i parkerna, på caféerna, hemma. Man känner sig så rörd på födelsedagsfester, på påskbjudningar, så privilegierad att få gå på Dansens hus, på konstutställningar, teater, konserter eller bio... Att få köpa en ny vårkappa. Att få arbeta med ett romanmanus, läsa böcker, se fina filmer på tv, senast den spanska Carmen & Lola, om två unga kvinnor i Madrids romska kvarter.

Men samtidigt finns den där hela tiden: mardrömmen, kriget i Ukraina. Man vägrar att tro att det är sant. Kanske man glömmer bort mardrömmen när man träffar sin dotter på ett kafé, skriver, läser i en roman, men sedan kommer den tillbaka i nyhetssändningarna, i dagstidningen, i France 24-kanalens konstanta flöde, som till en stor del består av rapporter och analyser gällande kriget i Ukraina, läget i hamnstaden Mariupol. Och här i Finland: Natodiskussionen. Rubriker typ Lavrov hotar med tredje världskrig. Ord och termer som krisberedskap, offensiv, hybridhot, gränspåtryckning, säkerhetsgaranti...

Jag vandrar ofta förbi ryska ambassaden och ser blommorna och affischerna som hängts upp på staketet som spärrar av trottoaren, också på den katolska kyrkans staket på andra sidan gatan. Jag önskar att jag kunde tyda Dostojevskij-citatet. Jag deltog i en demonstration som Ukrainian Association in Finland arrangerar varje lördag, jag ser den ukrainska flaggan överallt, på spårvagnens ljustavla, i färgvalet i en klädaffärs skyltfönster, i en tv-redaktörs örhängen...

Här en bildserie från våren här i Helsingfors, första bilden är från 26.2, två dagar efter Rysslands anfall: