Fin författarkväll med Pirkko Lindberg och Nalle Valtiala på Luckan, arrangerad av Svenska Fredsvänner i Helsingfors. Elisabeth Nordgren ledde diskussionen. Från Humboldts papegoja till Fukushima, om språk och minne, utrotade folk, miljökatastrofer, tsunamin i mars 2011.
Trevligt att se författarkolleger bland publiken, Birgitta Boucht och Thomas Brunell. Helen Svensson, som var min förlagsredaktör på Schildts i 25 år.
Men nu hinner jag inte skriva mera, ska försöka sova några timmar innan jag reser till Berlin i morgon. Ska vistas på författarresidens i två veckor med Emma Juslin. Nästa rapport kommer därifrån, kanske från Unter den Linden... Sedan följer jag Donaufloden mot sydost och hälsar på en klasskamrat i Wien... via Bratislava... Och enligt Claudio Magris är Budapest den vackraste staden vid Donau.
Var på mammografi i dag. Eller det kallas för screening nuförtiden. Oerhört tacksam över att kvinnor i åldern 50-69 får gratis delta i screeningen. Men vad händer när man fyllt 70? Upphör det att vara gratis?
Stället var nytt för mig, i det renoverade "bilhuset" i Kampen, inklämt mellan thairestaurang och gym. Ett vitt, tomt ställe, en lång korridor, vita stängda dörrar. Efteråt kaffe, vatten i kristallglas. Bästkaffestunden, ett uttryck i Pirkko Lindbergs roman Hotell Hemlängtan.
Hemma sken solen genom den tunna gardinen. Katten sov.
Visst kändes mina gamla lilla Nokia, svart "snäckmodell", mycket bekvämare i handen. Vår katt Figaro nosar på manickerna som upptar så mycket av de konstiga människornas tid och koncentration...
Har ny telefon, har sagt adjö till "mommomodellen". Inser att jag har väldigt mycket att lära. Min yngre son instruerar mig, visste inte ens hur man svarar när någon ringer. Alla dessa svep, har alltid tyckt att det ser så coolt och på något sätt nonchalant ut när folk sitter och gör sina "tumsvep" över skärmen. Och nu sitter jag i spåran och gör precis samma sak...
Och jag inser att jag är tio år efter i tiden när det gäller mobilteknologi. Har helt enkelt undvikit att skaffa en smarttelefon, har klarat mig bra med min nästan sex år gamla Nokia, en "snäckmodell", liten och behändig. Och barnens smarttelefoner kom alltid i första hand, ända tills de började förtjäna lite pengar själva. Dessutom tyckte jag, och tycker fortfarande, att jag behöver telefonen enbart för att ringa och ta emot samtal, att sända och ta emot textmeddelanden. Allt annat tycker jag är onödigt. Visserligen hade det varit bra att snabbt ha kunnat kolla busstidtabeller i vissa situationer (när man missat en buss) eller att ha läst ett extra viktigt mejl när man satt på ett kafé.
Jag försöker nu skriva mitt första inlägg från min nya telefon - trodde jag! Obs: det här är en redigerad version som jag nu skriver på datorn! Så otroligt långsamt det gick att knappa in texten, bara några rader, mina fingrar kändes otympliga som knackkorvar. Så otroligt snabbt telefonen reagerar på varje tryck. Mamma, du behöver inte trycka så där hårt, säger sonen. Är fortfarande programmerad att använda Nokias "mommomodell" genom att trycka en, två eller tre gånger på samma knapp för att åstadkomma den rätta bokstaven... (Varför ska annars allt lite äldre klassas som "mommo", det började visst med "mummonmarkka".)
Det var vår i luften igår, solen sken och en massa folk trängdes på stränderna. Men varför klär sig nästan alla i mörka, dystra färger? Hur många svarta plagg har jag inte själv? Sneglade på en svart klänning hos Esprit... Gillar de färggranna tunikorna! För ett par år sedan köpte jag en ljusblå vårkappa för tio euro - jag har inte haft den på mig en enda gång!
När jag var fjorton köpte jag en granngredelin (vi sa gredelin, inte violett) vårkappa av "vakosametti" (corduroy, eller manchester) hos Teinitalo i Kajsaniemi. Min bästa väninna hade en orangefärgad kappa, hennes syster en illgrön... Synd att jag inte har några foton på oss i det här 60-talsmodet.
Ibland längtar jag efter pastellfärger, granna färger, "karkkifärger"... Men köper nästan alltid någonting mörkt och diskret... Är det bara sommarkläder, sportkläder och scarfar som får oss att leka med färger?
Oj nej, de här bilderna som jag sände via mobilen blev inte alls så bra... Borde rama in dem så att de inte ser så avlånga och konstiga ut. Jag har mycket att lära... Tror att min Nikon-kamera tar bättre bilder. Men det känns fint att kunna helt diskret knäppa ett foto i en affär, på ett kafé. Fast ni kan se att de flesta personer som jag fotar har ryggen vänd mot kameran.
Vår i luften.
Inte en enda färgklick på den här uteterrassen...
Jag försökte "bonga" hunden som sprang i vattnet, men visste inte
hur man ska "zooma" med mobilen...
Skejttare och en fin färgklick...
People in black, nästan som ett sorgefölje, hela stranden lång...
Fina färger, fast det var inte alls meningen att göra reklam för märket i fråga...
Det är inte ofta som jag går på Operan, biljetterna är dyra och det finns en viss "tröskel" som man måste överskrida för att planera en operakväll och ta sig dit vid Tölöviken. Man funderar också vad man ska ta på sig, fast man bra kan gå i nånting helt vardagligt, man behöver inte alls vara så uppklädd (vet inte hur det är på premiärer).
Författaren Thomas Brunell
Jag i svart spetsklänning, som jag haft "hundra" gånger...
Jag ser oftast balett på operan och helst nutidsdans, ibland gästande grupper, så som Boris Eifmans kompani från S:t Petersburg för några år sedan. Över ett år har gått sedan jag senast besökte operahuset. Men förra veckan såg jag nutidsdans tillsammans med författarvännen Thomas Brunell. Liikkeen legendat - Masters of Movement var kvällens rubrik. Fyra olika koreografier, av Alexander Ekman, Demis Volpi, Carolyn Carlson och Jorma Uotinen.
Vi drack ganska dyr skumpa under de två mellanakterna och fotade den avskalade interiören med bord grupperade på olika ställen. En vy genom ett takfönster.
Jag tror att jag tyckte bäst om Carolyn Carlsons koreografi, If To Leave Is To Remember, till meditativ (eller besvärjande?) musik av Philip Glass. Thomas föredrog kanske Volpis Little Monsters, en sensuell pardans om tvåsamhet till musik av Elvis Presley. I Uotinens koreografi stänkte den röda jorden under dansarnas fötter, inspirerad av tribaldans från Australien.
Ja, jag tror nästan att jag inom den samtida dansen föredrar ett rörelsespråk som är ganska nära det neo-klassiska, fast visst gillar jag också "häftigare" koreografer, typ Ekman. Jag tycker om all slags dans, från Balanchine och Pina Bausch till Mats Ek och Sidi Larbi Cherkaoui... Jag hoppas få återfödas till dansare i ett kommande liv, ifall det finns ett sådant...
Jag skrev ju mycket om dans och dansare i min roman Eldfågelns dans, som utkom 2011. Jag skrev biografiskt om bl a Vaslav Nijinsky, den polskfödde gossen som blev Ballets Russes-ensemblens största stjärna, Olga Spessivsteva, "den gråtande ballerinan", och Rudolf Nurejev, tatargossen från det avlägsna Ufa, som blev den västra balettvärldens maskot efter avhoppet i Paris 1962. I guess I am a romantic kind of dancer, sade "Rudi" i en tidig tv-intervju...
Jag sörjer fortfarande att den finska utgåvan av min bok fick en så negativ recension i HS, jag riktigt skäms när jag tänker den, fast jag tror att jag hade otur med recensenten. Och man vet ju aldrig med böcker, vilka som hyllas och vilka som sågas...
Min roman från 2011, Nijinsky i Scheherazade
Efter föreställningen satt vi på Pub 99, där också unga dansare från Nationalbaletten hade samlats på en kvällsöl. Jag sneglade på dem och kände mig både vemodig och lite avundsjuk. Så unga de var, så vackra! Samtidigt mindes jag när jag deltog i Tamara Rasmussens sommarkurs i jazzbalett mot slutet av 1960-talet. Jag skyndade in på gården vid Eriksgatan, där den föregående lektionens pianojazz eller haitiska trummusik flödade ut genom träningssalens öppna fönster... Svarta trikåer, granna stickade benvärmare, mjuka svarta träningsskor. Plié vid stången, attitude, contraction och release, isolation övningar,... En sommar för länge sedan...
Jag hittade den här videon på You Tube: Sylvie Guillem framför Mats Eks koreografi Wet Woman. Den får mig att tänka på mitt ofta ganska problematiska förhållande till mitt arbetsbord, alltså till skrivandet... Både angst och befrielse...
Hittade en borttappad bok i min hylla: den amerikanska poeten Theodore Roethkes (1908-1963) samlade dikter, en volym som jag fick på hösten 1983 i Iowa City. Jag deltog i International Writing Program vid universitetet i den lilla staden vid Iowafloden. Jag skrev om IWP i min roman Bastionerna, ur en ung brittisk-afrikansk författares synvinkel.
Jag minns också Prairie Lights-bokhandeln i Iowa City, ett slags systerbokhandel till City Lights i San Francisco. Kanske det var just där som jag köpte Roethkes bok.
Här den inledande dikten i sviten The Far Field, som utkom postumt 1964:
I dream of journeys repeatedly:
Of flying like a bat deep into a narrowing tunnel,
Of driving alone, without luggage, out a long peninsula,
The road lined with snow-laden second growth,
A fine dry snow ticking the windshield,
Alternate snow and sleet, no on-coming traffic,
And no lights behind, in the blurred side-mirror,
The road changing from glazed tarface to a rubble of stone,
Ending at last in a hopeless sandrut,
Where the car stalls,
Churning in a snowdrift
Until the headlights darken.
Theodore Roethke
En ensam joggare möter en bil vid fälten i Saari
Iowa City 1983, Mary Nazareth, poeten Gary Snyder, jag, Vincent Okunor
