onsdag 12 oktober 2016

Vindstilla i Vasa

Efter stormen känns de vindstilla, glasklara höstdagarna nästan overkliga. Så annorlunda stränderna ser ut i bländande solsken! Vattenståndet är lågt, stenarna kryper upp på stranden. Gula björkar mot blått vatten får mig att tänka på Noux, där min syster och jag gjorde långa vandringar med vår pappa. Mossan lyser grön i en skogsdunge, bakom träden dånar trafiken som leder ut från Vasa.   

Jag gick förbi Sandviksvillan, där Jacob Tegengren, det svenska Österbottens skald, föddes 1875. Blev ganska förvånad över att se en staty av den indiska gurun Sri Chinmoy i parken strax intill lusthuset, omgiven av somrigt grön gräsmatta. Jag läste om Chinmoy på 1970-talet och minns att gitarristerna Carlos Santana och John McLaughlin hörde till hans anhängare. Santanas andliga namn var Devadip.

Friluftsmuseum kan göra mig ganska matt, hur många bondgårdar, lillstugor, fähus och röda bodar måste det föras till de här ställena? Fick en överdos av Fölisön, dit vi också vandrade med pappa när vi bodde i Mejlans. Han bröt långa gula vassrör åt oss och vi lekte att de var flaggor. Otroligt hur vassen skimrar i höstsolen, rostfärgad, orange, i motsol blir den vit. Men i Brages friluftsmuseum tyckte jag speciellt mycket om det silvergrå fiskarhuset från Valsörarna. Och Jungfrudansen.

Min mammas farföräldrar promenerade säkert på samma stränder i Vasa med sina tre barn, för länge sedan, mot slutet av 1800-talet. Någon stod på strandkajen och fiskade, antagligen med metspö. Kanske pappa Niklas bröt gula vasstrån åt lilla Ruth och Bertel, för det är sånt som pappor gör. Kanske mamma Seidi ville vila en stund på en bänk, kanske på badhusets terrass, i dag ett rum för enbart kvinnor.

Familjer, unga par, hundrastare, stavgångare och cyklister passerade i en jämn ström. Jag var antagligen den enda som inte var klädd i en praktisk tuulipuku, vindtygsjacka med byxor. Följande dag var igen mulen och grå, blåsten rev i björkens gula löv. 

Gustavsborgs badstrand
Badhusets trappa
Nästan som i Noux...  
Trollskog i Vasa, bakom träden dånar trafiken...
Jungfrudansen
Fiskarbastun
Sri Chinmoy i Vasa
Sandviksvillan
Se samma sten i föregående inlägg. 

fredag 7 oktober 2016

Storm

Stormy Weather, en sång som Lena Horne gjorde känd. Jag trodde att det var en Cole Porter-sång, men det är den inte. Don't know why, there's no sun up in the sky, stormy weather...
  Förra veckan blåste det kraftigt här i Vasa och jag gick ut på stranden i regnet och den hårda vinden. Det droppade från träden, regnskurarna kom och gick. Som barn var det spännande att vara ute vid oväder, ta på sig gummistövlar och oljerock. I Vasa har jag bara mitt himmelsblåa Berlinparaply, som jag köpte i en turistaffär nära Brandenburger Tor.

Nere på stranden upplevde jag äkta skärgårdsstämning med vågskvalp och vattenstänk. Vinden drog igenom vassen, susade omkring mig. Gungande grenar, gula och rostbruna färger, en flammande liten lönn bredvid den mörkgröna granen. En känsla och doft av skog, praktiskt taget mitt i Vasa. En magisk sten i strandvattnet, besläktad med den som finns på Rönnskär.
  Jag kom fram till en sandstrand, övergiven och ödslig så här om hösten. En livring hängde på en påle, de tomma gungorna rörde sig i vinden. Rester av ett sandslott, små vassbitar nedstuckna i ett symmetriskt mönster.

Ett badhus för kvinnor, dörrarna slog i vinden, öppnades och stängdes. Jag gick ut på badhusets terrass, nedsölad av graffiti, en badtrappa ledde ner i vattnet. Jag slöt ögonen och drömde en liten sommardröm: jag satte mig på trappan i den varma solen, doppade fötterna i vattnet. Så skönt att simma ut, flyta på ryggen... Röster och rop från stranden, skratt ock skrik, barnen blev synliga och ungdomar med sina spänstiga kroppar, picknickkorgar på badlakanen...
  Vinden ven, dörrhalvorna fortsatte att öppnas och stängas i en regelbunden, monoton rörelse. Badstränder och badhus blir lite kusliga på hösten. Allt är tyst och igenbommat. Jag kom att tänka på badhuset i Trollvinter. Too-ticki konstatetade på sitt sakliga sätt att badhuset var Muminpappans på sommaren, men Too-tickis på vintern. Jag tror att Mumintrollet tyckte att badhuset var helt och hållet pappans.

Vinden slet i mitt paraply, det var svårt att ta en selfie. Det höga brungula gräset lade sig platt. Stället började kännas allt ödsligare och mörkret kom krypande. En hare skuttade framför mig på vägen, den lät sig inte fotograferas. Någonting skrämde mig i sluttningen, ett trädjur som lyfte nosen mot himlen och kanske ylade, eller bara längtade  - räv, varg eller hund?
  Som tonåring gjorde jag långa promenader längs Mejlans stränder, till ställen där det nu finns vita sjukhus och vita bostadshus. Det höga berget där Fölisövägen börjar. Jag tror att jag sökte upp lite ödsliga, kusliga ställen, tills jag blev ängslig och vände om. Det var ofta höst, så som nu, kallt och mörkt. Kanske nödvändigt om man vill tänja på fantasins gränser, eller annars bara bemöta små farligheter?

Förra veckan följde jag med orkanen Matthews framfart i Karibien via Jamaica Gleaners webbsajt. Jag var på Jamaica första gången på sommaren 1988, reste runt ön och bodde några dagar ensam i ett litet hus i Boscobel på norra kusten. Huset stod på pålar, grannens arga vakthundar skällde natten igenom, regnet smattrade på det tunna zinktaket. Det var kvavt och fuktigt, onaturligt vindstilla, det låg åska och ett slags hot i luften. Utan att jag visste om det föddes en orkan långt ute på Atlanten och vindmassorna rörde sig mot Karibiska havet. Jag reste hem en vecka innan den superkraftiga orkanen Gilbert drog över Jamaica och förorsakade enorm förstörelse. 

I romanen Hundarna i Kingston (1993) föreställde jag mig hur det kunde vara att uppleva en orkan. Flygande zinkplåt kan knäcka träd och halshugga dig. Det lär vara förunderligt tyst och stilla i stormens öga, men sedan brakar ovädret loss igen. Men jag har svårt att skildra människor i nöd, under omständigheter som jag inte riktigt känner till, så det mest dramatiska i min skildring av orkanen var att en stackars hund drunknade i jordskredets gyttja som for iväg med den.

Matthew besparade Jamaica, men förorsakade stora skador på Haiti, som inte ännu återhämtat sig efter jordbävningen 2010. I de finska nyheterna omnämns Haiti alltid med ordet rutiköyhä. Ett utfattigt land. Men hur länge måste det fortsätta att vara utfattigt? Bortglömt bland jordens alla andra katastrofområden?
  Här kan ni läsa dikter av Emmanuel Ejen på haitisk kreol, översatta av Heather Mueller:
https://heathermueller.wordpress.com/2010/01/18/creole-poetry-from-haiti/

tisdag 4 oktober 2016

Stilla dagar i Vasa

Jag upplever de vackraste höstveckorna här i Vasa. Jag var här senast för fyra år sedan, sent i november, då träden redan tappat sina löv och den första snön vräkte ner. Jag hade hoppats att kunna tillbringa några veckor i "skrivlyan" varje år (som är en bekväm, rymlig tvårummare), också på sommaren, men sedan har någonting alltid kommit i vägen, och kanske bostaden varit fullbokad.
  Men nu är jag här och njuter av arbetsron, även om jag ibland gör långa lovar kring skrivbordet, vilket är vanligt på residenser... Skönt att inte ha en massa onödiga prylar omkring sig, men jag har en konstig förmåga att sprida ut mina få medhavda saker och klädesplagg på bordsytor och stolskarmar... Jag läser i diktböcker som finns i Inga-Britt Wiks fina bibliotek som förvaras i ljusa vitrinskåp och i en nätt golvhylla i sovrummet. På soliga eftermiddagar sitter jag ute på balkongen och ser långtradarna och tankbilarna glida förbi, på väg till hamnen.

Jag märker att jag fotar nästan samma hus och gator som för fyra år sedan, samma miljöer och vyer, små detaljer. Nytt och gammalt, historiskt och modernt - kanske lite stereotypt? Trähus, jugendslott och det massiva vattentornet i samma bild. Gamla fina skolhus. Gick min mammas farfar i ett av dem? Nära mig finns alla de viktiga och lagom pampiga byggnaderna och institutionerna i rödtegel, i nygotisk stil. Från hovrätten kan du hamna i fängelset och då hjälper det inte att gå i kyrkan, varken i den ortodoxa eller den lutheranska... Och blir jag sjuk så finns det gamla sjukhuset i rödtegel bakom hörnet. En ny tilläggsbyggnad är under arbete.
  Vindflöjlar, gamla kiosker och paviljonger, badhus. En kopp kaffe i konsulinnans kafferum, eller på ett modernare ställe i Rewell Center. Promenader på stranden, i regn och rusk, i solsken och frisk vind. Jag missade en konsert i stadshuset, men jag vill se Mor Kurage på Wasa Teater.
  På kvällen är gatorna lika dunkla som bulevarderna i en roman av Patrick Modiano. Brandgatorna förvirrar, på dem ska man inte irra omkring i "regn och mörker och stormens larm" (min mormors uttryck). Första kvällen lyckades jag faktiskt gå vilse. Jag skäms, jag fattar inte hur det var möjligt, för i Vasa gäller det ju att bara att följa de breda esplanaderna (som heter puistikko på finska) och raka tvärgatorna. Setterbergs stadsplan från 1850-talet är logisk. Nå, jag förvillade mig lite för långt västerut och plötsligt började gatorna omkring mig få konstiga namn. Då gällde det att återvända till punkt A: torget.

Som turist i storstäder håller man sig ofta till huvudgatorna, de stora bulevarderna i Paris, avenuerna i New York, Rácóczi i Budapest. Det känns tryggare, men då missar man alla de mysiga mindre gatorna och gränderna. Det var äkta parisbor som tog mig till torggatan Rue Mouffetard och det fina Le Marais, jag skulle aldrig själv ha hittat dit, som au pair på 1970-talet... I Venedig hör det till saken att gå vilse! Som ensamstående mamma har jag inte haft möjlighet att resa någonstans på många år, men nu ser det lite ljusare ut. Att komma till Vasa känns nästan som att resa "utomlands".
  Ibland känns det lite ensligt i bostaden, men jag lyssnar på mina favoritradioprogram, eller tittar på tv-program på Yle Arenan. Och kommer det ingenting som jag vill lyssna på så söker jag upp den ungerska Bartók Rádió-appen!Jag tror också att jag övar mig inför dagen, då mitt yngsta barn har flugit ur boet och jag bor ensam igen, så som på nästan hela 1980-talet, mitt jobbigaste decennium.

Stilla dagar i Vasa. Stilla dagar i Clichy hette en roman av Henry Miller, som skildrade hans liv och leverne som ung amerikansk författare i 1930-talets Paris. Boken utkom först 1956 i USA. Stilla dagar i Mejlans är Claes Anderssons nya bok och berättar om Ottos vardagsliv och tankar i denna lugna stadsdel i Helsingfors (min barndomsmiljö). "När jag tänker på döden får jag resfeber".
  Jag vandrar ofta förbi Kaserntorget här i Vasa, på väg in till stan. Mest visst är det ödsligt kring kyrkan och de gamla gråa träkasernerna. Ett dagis heter Lill Kasern. Kyrkklockan klämtade i en enformig klang på lördag kväll när jag var på väg hem. Jag stannade och lyssnade, tänkte gå in i kyrkan, men lät sedan bli. Jag kan gå någon annan gång, för jag vill gärna se kyrkans interiör.
  Östra Kasärntorget står det på en skylt. Jag föreställer mig åren på 1800-talet då torget kallades för Alexanderstorget, eller början av 1900-talet, då ryska soldater flyttade in. Av någon orsak tänker jag att min ryska farfar var en av dem, fast jag vet att han marscherade någonstans på Marsfältet i S:t Petersburg, strax före första världskriget, då han var nitton år gammal.
  Det var en solig söndag när jag på väg till Kuntsimuséet vandrade förbi Jägarstatyn. Och jag tänkte på Jorma Ojaharjus kändaste verk, Vasatrilogin, som inleds med Valkoinen kaupunki, Den vita staden, en roman som skildrar året 1918 i Vasa.
  Själv har jag precis läst Karolina Ramqvists Den vita staden och minns hur det kändes att streta fram på en isig gata, på skrovlig snöskorpa med barnet sittande i en liten paraplyvagn, i gångtunnlar och på ramper. Ramqvist skildrar ett fruset tillstånd av snö och is i en ung kvinnas liv, då allting omkring henne har rämnat.

Men här några rader ur dikten Minnas av Inga-Britt Wik, ur samlingen Vårarna från 1987:

En tät björkvind blåser längs esplanaden,
husen är ljusbruna, gröna, ljusblå,
två våningar, stenfot,
det är potatis i källarna, och ved,
och en skomakare, och en mangel,
den tiden är nerriven men jag skriver om den,
husen har en förståelse som jag ännu inte ser. 
I hörnet av Kaserntorget
S:t Nikolaus ortodoxa kyrka, invigdes 1866

Trähus och jugendslott
Konsulinnans kafferum i Loftet
Konsulinnan Tulla Moe
Gammalt och nytt möts
Vid Rådhusgatan
Vindflöjlar på fängelsets tak
Det här huset ser igenbommat ut. Skulle gärna bo i tornrummet...
Höstens fina färger
Street Art
Författarens stadiga frukost...
Selfie i tamburen
Aftonrodnad i stan; kunde vara var som helst...
Så långt borta, och ändå så nära...Agorafobi?
Gamla träbyggnader, lite trötta, men fortfarande vackra
Det här kaffet var nog inte så damn fine...

Takfönster i Kuntsimuséet
Här betyder conditor inte sockerbagare,
utan grundare...
Trädgården vid Tikanoja konsthem